
När Ulf Kristersson i veckan öppet presenterade Sverigedemokraterna som en framtida regeringspartner var det för många ett ögonblick av klarsyn – inte för att det var oväntat, utan för att det nu uttalades utan omskrivningar, utan förklädnad, utan den tidigare politiska tvekan som åtminstone upprätthöll en illusion av ideologiska gränser.
Det som länge har varit en gradvis förskjutning i svensk politik har nu nått en punkt där normaliseringen av det som tidigare betraktades som extremt inte längre sker i det tysta. Den sker öppet. Medvetet. Strategiskt.
Och kanske är det just detta som är mest oroande.
Att detta sker är inte en slump. Det är resultatet av en lång politisk process där språk, problemformuleringar och verklighetsbeskrivningar successivt har förskjutits. Från att tala om strukturell ojämlikhet och diskriminering, till att allt oftare reducera samhällsproblem till frågor om migration och kulturell tillhörighet.
I denna förskjutning har Sverigedemokraterna fungerat som både katalysator och kompass. Det som tidigare var deras politik har steg för steg absorberats av det politiska mittfältet.
Det är så normalisering fungerar:
Inte genom plötsliga brott – utan genom långsam förskjutning.
Det som nu riskerar att befästas är inte bara ett nytt regeringssamarbete, utan en ny samhällsmodell.
Ett samhälle där människor delas in – inte bara socioekonomiskt, utan också kulturellt och etniskt. Där tillhörighet blir en politisk kategori. Där vissa kroppar och erfarenheter ges företräde, medan andra misstänkliggörs, kontrolleras eller marginaliseras.
Det är här begreppet utslagssamhälle blir centralt.
För det handlar inte enbart om ekonomisk utsatthet, utan om en bredare exkludering:
från arbetsmarknaden, från bostadsmarknaden, från det offentliga samtalet – och i förlängningen från idén om vem som räknas som “svensk”.
Främlingsfientlighet i politiken uppstår inte i ett vakuum. Den växer i tider av oro, ojämlikhet och upplevd otrygghet. Men i stället för att adressera dessa grundproblem riskerar politiken att rikta blicken mot “den andre”.
Detta är inte bara en moralisk fråga – det är en analytisk.
När komplexa samhällsproblem förenklas till frågor om identitet och ursprung, förlorar vi förmågan att förstå deras verkliga orsaker. Och därmed också möjligheten att lösa dem.
Att Ulf Kristersson nu tydligt pekar ut Sverigedemokraterna som regeringspartner är därför både väntat och djupt problematiskt.
Väntat – eftersom utvecklingen länge har pekat i denna riktning.
Problematiskt – eftersom det markerar en punkt där det politiska ansvarstagandet riskerar att ersättas av opportunism. Där maktens logik får gå före principernas.
Det vi står inför är inte en enskild politisk händelse, utan ett vägval.
Ett vägval mellan ett samhälle som bygger på inkludering, jämlikhet och solidaritet – och ett samhälle som i allt högre grad definieras av gränsdragningar, misstänksamhet och exkludering.
För Föreningen för Mångfald och Inkludering och Sveriges Mångfald är detta inte en abstrakt debatt. Det handlar om människors vardag, om barns framtid, om vilka liv som ges utrymme – och vilka som tystas.
Historien lär oss att samhällen inte förändras över en natt. De förändras genom beslut, genom språk, genom vad som tillåts bli normalt.
Det är därför denna vecka spelar roll.
Inte för att något nytt egentligen har sagts – utan för att det som tidigare låg under ytan nu har blivit officiell politik.
Och i det ögonblicket blir frågan inte bara vad politiken gör.
Utan vad vi, som samhälle, väljer att acceptera.
Sveriges Mångfald
Föreningen för Mångfald och Inkludering