När makten blir ett yrke

6 okt. 2026

Del 2: När politikern slutar vara medborgare bland medborgare

Det finns en punkt där erfarenhet kan övergå i institutionalisering. Där ett förtroendeuppdrag blir ett yrke, yrket blir en identitet och den politiska världen till slut blir den enda verklighet man riktigt känner. Det är där demokratin borde börja ställa svåra frågor.

Ingen människa går in i politiken som en egen samhällsklass. De flesta börjar förmodligen med någonting betydligt vackrare än så: en övertygelse. Någon ser orättvisor och vill förändra dem. Någon brinner för företagens villkor. En annan för klimatet, sjukvården, skolan, landsbygden, arbetarnas rättigheter, tryggheten eller människorna som samhället lämnat efter sig. Man går med i ett parti, delar ut flygblad, sitter på långa möten, argumenterar, förlorar omröstningar, vinner andra och upptäcker så småningom att politiken faktiskt kan förändra människors liv.

Det finns någonting oerhört vackert i detta. Demokratin behöver människor som engagerar sig. Den behöver idealister, visionärer, pragmatiker och människor som är beredda att lägga en del av sina liv på att försöka förändra samhället. Problemet uppstår först när engagemanget långsamt förändras till en livslång profession. För vad händer med en människa som under tjugo eller trettio år huvudsakligen lever bland andra politiker? Vad händer när arbetsplatsen är riksdagen, kommunhuset eller ett departement, arbetskamraterna är politiker och politiska tjänstemän, telefonen är fylld av journalister, lobbyister och partikamrater och nästan varje professionell relation finns inom eller omkring den politiska världen?

Det är inte i första hand en fråga om moralisk svaghet. Det är en fråga om mänsklig natur. Vi formas av de miljöer vi lever i.

Tänk på två människor. Den ena går upp klockan halv sex på morgonen för att hinna till sitt arbete inom äldreomsorgen. Hon vet hur det känns när två kollegor är sjuka och ingen vikarie kommer. Hon vet hur minuterna räknas. Hon vet vad det innebär när en gammal människa behöver mer tid än schemat tillåter och hon vet hur det känns att stå i mataffären några dagar före lönen och räkna vad pengarna räcker till. Den andra människan arbetar med äldreomsorgspolitik. Han kan budgeten. Han känner till utredningarna. Han kan kommunallagen, statsbidragen, nämndernas ansvar och de senaste reformförslagen. Han kan vara intelligent, engagerad och fullständigt uppriktig i sin vilja att förbättra omsorgen.

Båda besitter kunskap. Men det är inte samma kunskap. Och demokratin behöver båda.

Problemet uppstår när den ena människans kunskap betraktas som professionell och den andras som anekdotisk. Det är då avståndet börjar bli farligt. Den som under många år befinner sig högt upp i politiken kan veta oerhört mycket om hur staten fungerar och samtidigt gradvis veta allt mindre om hur staten känns för den som möter den underifrån.

Det går inte att läsa sig till allting. Man kan läsa en utredning om fattigdom utan att veta hur det känns att inte kunna köpa vinterstövlar till sitt barn. Man kan diskutera sjukförsäkringen utan att själv ha väntat på ett myndighetsbeslut som avgör om hyran kan betalas. Man kan tala om arbetslinjen utan att känna den förnedring en människa kan uppleva efter hundra jobbansökningar och hundra avslag. Man kan besluta om funktionshinderpolitik utan att någonsin ha behövt kämpa för rätten till den hjälp som gör ett självständigt liv möjligt. Statistik kan beskriva verkligheten. Den kan aldrig helt ersätta erfarenheten av den.

Men det finns ytterligare ett problem med den professionella politiken som sällan diskuteras öppet. Ekonomiskt oberoende påverkar politiskt oberoende. En människa som har ett yrke utanför politiken kan förlora sitt politiska uppdrag och återvända till sitt arbete. Men för den som tillbringat femton eller tjugo år i politiken kan situationen vara en annan. Politiken är inte längre bara övertygelsen. Den är också inkomsten, karriären, kontaktnätet, identiteten och framtiden.

Vad händer då när den egna övertygelsen kolliderar med partiledningens vilja? Naturligtvis finns politiker som trotsar sina partier och tar konsekvenserna. Men systemet skapar ändå ett uppenbart beroende. Den som vill bli omnominerad behöver sitt partis förtroende. Den som hoppas på tyngre uppdrag behöver stöd inom organisationen. Den som byggt hela sitt yrkesliv inom politiken har dessutom betydligt mer att förlora på en konflikt än den som vet att ett annat arbetsliv väntar.

Därför borde vi våga ställa en obekväm fråga: Vem representerar en folkvald när väljarnas vilja, den egna övertygelsen och den politiska karriären pekar åt olika håll?

Politikens professionalisering förändrar dessutom vilka egenskaper som belönas. Den människa som överlever länge inom en politisk organisation behöver inte nödvändigtvis vara den klokaste, modigaste eller mest självständiga. Hon måste också kunna navigera organisationen. Förstå hierarkierna. Veta vilka konflikter som är värda att ta och vilka som bör undvikas. Bygga allianser, vårda relationer, acceptera kompromisser och vänta på sin tur.

Detta är till viss del nödvändiga egenskaper i all kollektiv verksamhet. Politik utan kompromisser fungerar inte. Men efter årtionden kan ett märkligt urval uppstå. Den envisa människan som alltid säger exakt vad hon tycker kanske försvinner. Den besvärliga fritänkaren kanske aldrig kommer högre. Den som ifrågasätter den egna partiledningen vid fel tillfälle kanske upptäcker att nästa valbara plats hamnar längre bort. Kvar blir lätt människor som blivit mycket skickliga på själva politiken som system. Och det är inte nödvändigtvis samma sak som att vara skicklig på att representera människorna.

Också språket kan avslöja avståndet. Människor blir ”målgrupper”. Fattigdom blir ”ekonomisk utsatthet”. Nedskärningar kan beskrivas som ”effektiviseringar”. Människor som inte klarar arbetsmarknadens krav blir en fråga om ”incitamentsstrukturer”. Vård kan bli ”produktion” och gamla människor ”brukare”. Bakom sådana ord finns ofta rationella administrativa skäl. Ett samhälle behöver begrepp för att kunna styras. Men språket kan också skapa distans.

Den som säger ”volymer” behöver inte se ansikten. Den som säger ”kostnadspost” behöver inte höra människans berättelse. Och den som tillräckligt länge betraktar samhället genom tabeller, budgetposter och politiska strategier riskerar till slut att glömma att varje siffra representerar ett människoliv.

Politik måste naturligtvis handla om ekonomi. Resurser är begränsade. Prioriteringar måste göras. Budgetar måste balanseras. Men den dag människan reduceras till en variabel i kalkylen har politiken förlorat någonting större än pengar. Den har förlorat sitt sociala samvete.

Det vore samtidigt alltför enkelt att göra detta till en berättelse om motståndarsidan. Vänstern skulle kunna peka på högerns politiker. Högern skulle kunna peka på vänsterns. Alla skulle hitta exempel som bekräftar den egna världsbilden. Men då skulle vi missa hela poängen. Professionaliserad makt har ingen särskild partifärg. En socialdemokrat kan bli lika institutionaliserad som en moderat. En vänsterpartist kan bli lika beroende av sin organisation som en kristdemokrat. En liberal, miljöpartist, centerpartist eller sverigedemokrat kan efter tillräckligt många år bli lika hemmastadd i den politiska världen.

Det är systemet vi måste våga diskutera. För om vi bara tycker att långvarig makt är problematisk när våra politiska motståndare innehar den, då försvarar vi egentligen inte en demokratisk princip. Då försvarar vi bara vår egen sida.

Kanske borde vi därför återupprätta ett ord som nästan blivit en förolämpning inom politiken: amatören. Inte amatören i betydelsen okunnig eller inkompetent, utan människan som har ett liv och en identitet utanför politiken. Läraren som sitter åtta år i riksdagen och sedan återvänder till skolan. Företagaren som går in i kommunpolitiken och senare återvänder till sitt företag. Undersköterskan som blir regionpolitiker och därefter återvänder till vården. Forskaren, industriarbetaren, konstnären, juristen, lantbrukaren, den arbetslöse och människan med egen erfarenhet av social utsatthet.

Tänk vilken riksdag vi skulle kunna få om politiken inte främst betraktades som slutstationen för en karriär utan som ett tillfälligt samhällsuppdrag. Människor skulle komma in, bära med sig sina erfarenheter, lära sig politiken, fatta beslut och sedan lämna plats åt andra. Erfarenheterna från maktens rum skulle följa med tillbaka ut i samhället samtidigt som nya erfarenheter hela tiden strömmade in.

Det skulle naturligtvis finnas nackdelar. Kunskap skulle gå förlorad. Nya ledamöter skulle behöva tid för att förstå komplexa system. Tjänstemännens relativa makt skulle kunna öka. Lobbyister med decennier av erfarenhet skulle ibland möta politiker som bara haft sina uppdrag några år. Därför räcker det inte med att bara byta människor oftare. En verklig reform skulle också behöva stärka de folkvaldas kunskap, transparensen kring lobbyism och möjligheten till oberoende granskning.

Men vi måste också våga fråga vad alternativet kostar demokratin. Vad händer när samma människor blir kvar? Vad händer när den politiska erfarenheten blir så omfattande att erfarenheten av ett vanligt liv utanför politiken blir alltmer avlägsen? Vad händer när en människa inte längre kan föreställa sig sin framtid utan sitt politiska uppdrag?

Det finns kanske ett enkelt test på vår syn på makt: Kan vi föreställa oss att lämna den?

En demokrati där makthavaren betraktar sin position som tillfällig fungerar annorlunda än en demokrati där politiken blivit ett helt yrkesliv. Den som vet att hon snart återvänder till samma samhälle som alla andra har också ett särskilt förhållande till sina beslut. Den som beslutar om arbetslöshetsförsäkringen kan själv behöva den en dag. Den som beslutar om sjukvården kommer själv att vara patient. Den som beslutar om äldreomsorgen kommer själv att bli gammal.

Det finns något djupt demokratiskt i den insikten.

Vi styr inte över samhället. Vi lever i det.

Politiker är inte en särskild sorts människor. De är medborgare som under en begränsad tid fått andra medborgares förtroende. Och kanske är det just därför politiken aldrig borde få bli ett livstidsyrke. Inte därför att erfarenhet är farlig. Inte därför att politiker är sämre människor än andra. Inte därför att långvarig makt automatiskt innebär korruption. Utan därför att makten behöver möta verkligheten om och om igen.

Den behöver nya människor, nya erfarenheter och nya ögon. Den behöver ibland någon som kommer in i sammanträdesrummet och säger:

”Det där kanske fungerar i era dokument. Men så ser inte livet ut.”

Det är inte ett hot mot demokratin. Det är demokratins själva livsluft.

För den dag politiken huvudsakligen befolkas av människor som känner maktens korridorer bättre än samhällets vardag har någonting gått förlorat. Politikern får aldrig upphöra att vara medborgare bland medborgare. Och makten får aldrig bli ett hem som någon börjar tro att hon har rätt att bo kvar i för alltid.

Maktens korridorer behöver dörrar åt båda hållen. Människor måste kunna gå in – men de måste också gå ut.

 

Analyserat av :

Tankesmedjan MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

När makten blir ett yrke - Del 1

30 sep. 2026

Åtta år vid makten – sedan måste demokratin få nytt blod

Politiken var aldrig tänkt att bli ett livstidsyrke. Ändå har vi i Sverige skapat ett politiskt system där människor kan tillbringa tjugo, trettio eller ännu fler år i partiernas, kommunernas, riksdagens och regeringens värld. Det finns därför en fråga som vi borde våga diskutera betydligt mer än vi gör i dag: skulle demokratin må bättre av att ingen fick vara heltidsverksam politiker längre än två mandatperioder – åtta år?

Sverige väljer riksdag vart fjärde år, men det finns ingen generell gräns för hur många gånger en riksdagsledamot kan bli omvald. En människa kan i praktiken komma in i politiken mycket ung och därefter tillbringa större delen av sitt yrkesverksamma liv där. Stegen kan gå från ungdomsförbund till kommunpolitik, vidare till riksdagen, utskott, departement, regering och partiledning. Det som ursprungligen är ett demokratiskt förtroendeuppdrag riskerar därmed att gradvis förändras till en profession och en karriär.

Detta är inte en fråga om höger eller vänster. Ulf Kristerssons långa bana inom svensk politik illustrerar fenomenet lika väl som socialdemokraten Göran Perssons gjorde. Kristersson var redan under slutet av 1980-talet ordförande för Moderata ungdomsförbundet och har därefter, med avbrott, haft en rad tunga politiska uppdrag. Persson rörde sig under flera årtionden mellan kommunpolitiken, riksdagen och regeringen innan han lämnade posten som statsminister 2006. Exemplen är intressanta inte därför att dessa två personer nödvändigtvis skulle ha gjort något fel genom att stanna länge i politiken, utan därför att deras karriärer visar hur det svenska systemet möjliggör ett politiskt yrkesliv som kan omfatta årtionden.

Och där finns ett demokratiskt problem som är större än någon enskild politiker. Människor vänjer sig vid makt och vid de miljöer där makten utövas. Ju längre någon befinner sig i ett politiskt system, desto större blir kontaktnäten, desto starkare blir de interna lojaliteterna och desto mer självklar riskerar den politiska världen att bli. Politiker, tjänstemän, lobbyister, journalister, intresseorganisationer och näringsliv möts om och om igen. Man lär känna varandra, känner systemets spelregler och bygger relationer som människor utanför denna värld sällan har tillgång till.

Det betyder inte att en politiker som suttit länge automatiskt blir korrumperad. Ett sådant påstående vore både orättvist och omöjligt att belägga generellt. Men demokratiska institutioner ska heller aldrig konstrueras utifrån förutsättningen att människor alltid kommer att hantera långvarig makt perfekt. Hela demokratins idé bygger tvärtom på maktdelning, insyn, ansvarsutkrävande och möjligheten att avlägsna makthavare. Vi har opposition, fria medier, offentlighetsprincip, domstolar och återkommande val därför att makt behöver motkrafter. Då är det åtminstone rimligt att fråga om också tiden vid makten borde betraktas som en sådan begränsning.

En möjlig modell skulle kunna vara att en människa får inneha heltidsbetalda politiska förtroendeuppdrag under sammanlagt högst åtta år. Därefter får någon annan ta över. Den tidigare politikern återgår till arbetslivet, akademin, företagandet, civilsamhället eller någon annan del av samhället. Nya människor kommer in, nya erfarenheter får plats och nya generationer får möjlighet att påverka. Framför allt skulle rörelsen mellan samhället och politiken öka.

Det finns någonting demokratiskt värdefullt i just denna rörelse. Den som beslutar om sjukvården borde inte befinna sig alltför långt från människorna som arbetar där. Den som beslutar om arbetslöshetsförsäkringen bör förstå vad arbetslöshet faktiskt innebär. Den som beslutar om äldreomsorgen behöver möta erfarenheterna hos undersköterskor, äldre och anhöriga. Samma sak gäller människor med funktionsnedsättningar, småföretagare, industriarbetare, lärare och människor som lever i ekonomisk eller social utsatthet. Ett parlament behöver naturligtvis politisk erfarenhet, men det behöver också människor med färska erfarenheter av det samhälle som politiken försöker styra.

USA erbjuder ett intressant, om än inte direkt jämförbart, exempel. Efter Franklin D. Roosevelts fyra presidentsegrar infördes det tjugoandra tillägget till den amerikanska konstitutionen. Sedan 1951 gäller i huvudsak att en person inte kan väljas till president mer än två gånger. Begränsningen gäller presidentämbetet och inte politiker i allmänhet eller ledamöterna av kongressen, men principen är ändå fascinerande: även en demokratiskt vald person kan omfattas av en tidsgräns för hur länge samma maktposition får innehas.

Men här måste också det starkaste argumentet mot tidsbegränsningar tas på största allvar. Om väljarna vill återvälja samma människa – varför ska staten hindra dem? Om en riksdagsledamot efter åtta år fortfarande är skicklig, hederlig, kunnig och uppskattad av sina väljare kan det tyckas märkligt att lagen ska säga att personen måste lämna. Erfarenhet är dessutom betydelsefull. Statsfinanser, lagstiftning, säkerhetspolitik, internationella förhandlingar och offentlig förvaltning är komplicerade områden. Om de folkvalda ständigt byts ut medan tjänstemän, lobbyister och andra aktörer stannar kvar skulle en tidsbegränsning paradoxalt nog kunna flytta makt från de folkvalda till permanenta maktcentra som väljarna inte kan rösta bort.

Det är ett verkligt dilemma. Demokratin behöver både erfarenhet och förnyelse. Frågan är hur mycket erfarenhet som krävs innan erfarenheten börjar övergå i professionalisering och hur länge ett förtroendeuppdrag kan vara en människas huvudsakliga försörjning innan gränsen mellan folkvald representant och politisk yrkesklass börjar suddas ut.

En åttaårsgräns skulle också förändra partierna i grunden. Om partierna visste att ingen kunde stanna på samma politiska karriärbana i årtionden skulle de ständigt behöva rekrytera, utbilda och släppa fram nya människor. Ingen partiledning skulle kunna bygga hela sin framtid kring ett fåtal personer. Ingen riksdagsgrupp skulle kunna förlita sig på samma namn mandatperiod efter mandatperiod. Fler människor skulle få möjlighet att delta på den högsta politiska nivån och erfarenheterna skulle sedan återföras till samhället när de förtroendevalda lämnade politiken.

Samtidigt måste ett sådant förslag definieras mycket noggrant. Ska åtta år gälla riksdagen eller alla heltidsarvoderade politiska uppdrag? Ska en person kunna vara kommunalråd i åtta år och därefter riksdagsledamot i åtta år? Ska statsråd, regionråd och Europaparlamentariker omfattas? Ska en tidigare riksdagsledamot kunna återvända efter ett antal år utanför politiken? Och hur undviker man att makten bara flyttar från de synliga folkvalda till politiska tjänstemän och partiapparater?

Det finns inga självklara svar. Men frågorna i sig är viktiga, eftersom de leder fram till den kanske mest grundläggande frågan av alla: vem tillhör politiken?

Svaret borde vara medborgarna.

Riksdagens 349 ledamöter äger inte sina mandat. Regeringen äger inte regeringsmakten. En minister äger inte sitt departement och en partiledare äger inte sitt parti. Makten är tillfälligt anförtrodd människor av andra människor. Den är lånad och ska kunna lämnas tillbaka.

Kanske är det just den känslan som riskerar att försvagas när politik blir ett yrke som kan bedrivas under större delen av ett vuxenliv. Efter tjugo eller trettio år inom samma politiska värld är det åtminstone legitimt att fråga hur nära man fortfarande befinner sig den vardag som de politiska besluten formar.

En begränsning till två mandatperioder skulle vara en mycket stor förändring av svensk demokrati och den skulle ha både fördelar och betydande nackdelar. Den skulle begränsa väljarnas möjlighet att behålla uppskattade representanter och innebära att värdefull politisk erfarenhet regelbundet försvann. Men den skulle samtidigt kunna tvinga fram större förnyelse, öppna dörrarna för fler människor och göra det betydligt svårare att bygga ett helt yrkesliv kring politisk makt.

Och kanske är det där den verkligt intressanta diskussionen börjar.

För demokratins styrka kan inte enbart mätas i människors möjlighet att erövra makten. Den måste också mätas i deras förmåga och skyldighet att en dag lämna den ifrån sig.

Politiken borde vara någonting man går in i från samhället och sedan återvänder från till samhället – inte ett eget samhälle där samma människor kan bli kvar under större delen av sina liv.

Makt ska vara tillfällig. Förtroende ska förtjänas. Nya människor måste få komma fram.

Och ingen politiker, oavsett parti, ideologi eller popularitet, borde någonsin kunna glömma demokratins enklaste sanning:

Makten tillhör aldrig den som för tillfället innehar den. Den tillhör folket.

 

Av :

Tankesmedjan MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

När makten blir ett yrke

30 sep. 2026

En artikelserie om den politiska klassen, demokratin och avståndet till människors vardag

- När blev politik ett yrke för livet?

Det är en obekväm fråga. Kanske just därför behöver den ställas.

Demokratin bygger på en vacker och samtidigt mycket enkel tanke: vanliga människor väljer andra människor att under en begränsad tid företräda dem. Makten är inte politikerns egendom. Den är ett förtroende, tillfälligt överlämnat av medborgarna och möjligt att återkalla i nästa val.

Men någonstans på vägen har någonting förändrats.

Politiken har professionaliserats. Människor kan gå från ungdomsförbund till politiska sekreterartjänster, vidare till kommuner, regioner, riksdagen, departement och regering. Åren blir årtionden. Förtroendeuppdraget blir karriären. Och runt de folkvalda växer en värld av partiorganisationer, strateger, kommunikatörer, lobbyister, tjänstemän, konsulter och opinionsbildare fram.

Det behöver inte betyda att människorna i denna värld är korrumperade eller drivs av dåliga avsikter. Många människor ägnar tvärtom sina liv åt politiken därför att de uppriktigt vill förändra samhället.

Men problemet är större än människornas avsikter.

Vad händer med demokratin när politiken själv blir ett eget samhälle?

Vad händer när den som beslutar om arbetslöshet inte själv har sökt ett vanligt arbete på tjugo år? När den som bestämmer över sjukvården aldrig arbetat där? När människor fattar beslut om fattigdom, funktionsnedsättning, migration, äldreomsorg och social utsatthet från en politisk verklighet som ligger allt längre från den vardag besluten träffar?

Och vad händer med en människa efter tjugo eller trettio år nära makten?

Det är frågor som denna artikelserie ska våga ställa.

Vi kommer att undersöka den professionella politiska klassen, de långa politiska karriärerna, partiernas rekrytering, politiska arvoden, lobbyismen och svängdörrarna mellan politik, organisationer och näringsliv. Vi kommer också att diskutera argumenten för och emot tidsbegränsade politiska mandat och den svåra frågan om hur demokratin kan förena erfarenhet med ständig förnyelse.

Men framför allt kommer serien att handla om avstånd.

Avståndet mellan den som fattar beslutet och den som måste leva med konsekvenserna.

För demokrati handlar inte bara om att få rösta vart fjärde år. Den handlar om representation, förtroende och om människors möjlighet att känna att de som styr fortfarande förstår det samhälle de styr över.

En demokrati behöver erfarna politiker. Den behöver kunskap, kontinuitet och människor som förstår hur komplicerade institutioner fungerar. Men den behöver också undersköterskan, läraren, industriarbetaren, företagaren, den arbetslöse, pensionären och människan som vet hur det känns när pengarna inte räcker månaden ut.

Den behöver människor som kommer från samhället in i politiken.

Och kanske behöver den också politiker som efter några år faktiskt går från politiken tillbaka ut i samhället.

Därför kommer den här serien inte att handla om höger mot vänster. Problemet, om det finns ett problem, är större än så. Långa politiska karriärer finns över blockgränserna. Maktens lockelser förändras inte beroende på färgen på partiboken, och behovet av demokratisk kontroll upphör inte därför att det råkar vara människor vars politiska uppfattningar vi själva delar som för tillfället styr.

Tvärtom.

Demokratins principer prövas på riktigt först när vi är beredda att tillämpa dem också på den makt vi själva sympatiserar med.

Det här blir därför en serie om människan och makten.

Om idealism och karriär.

Om representation och professionalisering.

Om erfarenhet och stagnation.

Om de osynliga nätverk som växer fram när samma människor befinner sig nära varandra under årtionden.

Och ytterst om en fråga som är betydligt större än någon regering, någon partiledare eller något parti:

Hur ser vi till att politiken fortsätter att tillhöra människorna – och aldrig människorna som för tillfället innehar makten?

Det är där vår granskning börjar.

För makten är lånad. Demokratin är vår.

 

Av :

Tankesmedjan MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

Motsättningarnas triangel i svensk politik

27 sep. 2026

Det här är en ovanligt spännande triangel i svensk politik, eftersom relationen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet inte går att förstå enbart genom en vänster–höger-skala. Den handlar lika mycket om historia, politisk kultur, ekonomisk ideologi, säkerhetspolitik och synen på själva regeringsmakten.

Och frågan är särskilt aktuell just nu. Efter valet 2026 har motsättningen mellan C och V blivit ett av de centrala problemen i regeringsbildningen: Vänsterpartiet säger att det bara släpper fram en regering där partiet självt ingår, medan Centerpartiet säger att det inte accepterar V i regeringen.

Tre partier med tre helt olika rötter

Det första man behöver förstå är att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet faktiskt kommer ur samma politiska familj.

Socialdemokratin växte fram ur arbetarrörelsen och blev under 1900-talet den dominerande kraften på svensk vänsterkant. Men 1917 splittrades rörelsen. Den revolutionära vänstern bröt sig ur Socialdemokraterna och ur denna gren utvecklades så småningom det parti som blev Sveriges kommunistiska parti, därefter Vänsterpartiet kommunisterna och 1990 Vänsterpartiet.

Det innebär något fundamentalt: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är inte två partier som råkat hamna nära varandra. De är historiskt släkt – men de är också resultatet av en historisk skilsmässa.

Och den skilsmässan handlade om en mycket stor fråga: reform eller revolution.

Socialdemokratins historiska väg blev parlamentarisk demokrati, reformism, facklig organisering och gradvis samhällsomvandling. Vänsterns kommunistiska historia innebar däremot under långa perioder en helt annan relation till den internationella kommunistiska rörelsen.

Det är en viktig förklaring till varför relationen mellan S och V alltid har innehållit både närhet och misstänksamhet.

Socialdemokratins märkliga förhållande till Vänsterpartiet

Under stora delar av efterkrigstiden befann sig Vänsterpartiet i en paradoxal position.

Socialdemokraterna ville inte regera tillsammans med partiet, men kunde samtidigt vara beroende av dess mandat i riksdagen.

Vänsterpartiet accepterade länge denna roll. Partiet kunde påverka politiken, stödja socialdemokratiska regeringar och samtidigt stå utanför regeringen. Sveriges Radio beskriver just detta som en viktig förklaring till att V aldrig tidigare suttit i en svensk regering.

Det skapade en sorts politisk hierarki.

Socialdemokraterna såg sig som det stora regeringsbärande arbetarpartiet. Vänsterpartiet var stödpartiet till vänster.

Det fungerade så länge V accepterade ordningen.

Men dagens Vänsterparti accepterar den inte längre.

Nooshi Dadgostars linje innebär i praktiken ett försök att förändra hela relationen mellan partierna. V:s valplattform 2026 säger uttryckligen att om partiets röster behövs för att bilda regering ska V också ingå i regeringen.

Det är därför dagens konflikt mellan S och V är djupare än en vanlig förhandling om några miljarder i en statsbudget.

V säger i princip till Socialdemokraterna:

Våra väljare ska inte längre leverera statsministrar åt er utan att själva få regeringsmakt.

Socialdemokraterna har samtidigt förändrats

Här blir historien ännu mer intressant.

För samtidigt som Vänsterpartiet försökt närma sig regeringsmakten har Socialdemokraterna på flera områden rört sig mot den politiska mitten.

Det betyder inte att S har upphört att vara socialdemokratiskt. Partiets grundläggande profil kring välfärdsstat, arbetsmarknad, offentlig finansiering och jämlikhet skiljer det fortfarande tydligt från de borgerliga partierna.

Men dagens socialdemokrati är ett mycket bredare parti än den klassiska industriarbetarrörelsen.

Och framför allt har Socialdemokraterna under lång tid utvecklat en politisk kultur där regeringsförmåga och breda överenskommelser värderas mycket högt.

Det syns också 2026. S gick till val med budskapet att söka breda partiöverskridande samarbeten bland annat om energi, infrastruktur, skatter, public service och kriminalitet.

Där finns en viktig skillnad mot V.

Vänsterpartiet tänker mer uttalat i termer av politisk konflikt mellan ekonomiska intressen. Socialdemokratin tänker oftare i termer av att förhandla mellan dessa intressen.

Det är en gammal socialdemokratisk tradition.

Och så kommer Centerpartiet in från ett helt annat håll

Centerpartiet har ingen sådan gemensam historia med arbetarrörelsen.

Partiets ursprung finns i Bondeförbundet och den organiserade bonderörelsen.

Men här kommer en historisk detalj som lätt glöms bort när dagens debatt framställer S och C som främmande för varandra:

Socialdemokraterna och Bondeförbundet har regerat Sverige tillsammans.

Redan 1933 kom den berömda krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet – den så kallade kohandeln. Socialdemokraterna fick stöd för sin ekonomiska krispolitik och Bondeförbundet fick stöd för åtgärder riktade mot jordbruket.

Det fanns en social logik bakom detta.

Socialdemokratin representerade i stor utsträckning arbetarna.

Bondeförbundet representerade bönderna.

Båda representerade grupper som kunde känna sig pressade av industrialiseringens och marknadsekonomins förändringar.

S och Bondeförbundet regerade tillsammans

Ännu tydligare blev relationen 1951.

Tage Erlanders Socialdemokrater och Gunnar Hedlunds Bondeförbund bildade då koalitionsregering.

Den varade till 1957.

Under perioden deltog Bondeförbundet bland annat i uppbyggnaden av centrala delar av välfärdssamhället. Men samarbetet sprack slutligen i pensionsfrågan. Socialdemokraterna ville ha det obligatoriska ATP-systemet medan Bondeförbundet förespråkade en annan, mer frivillig lösning.

Det är nästan en miniatyrbild av hela relationen mellan S och C:

De kan samarbeta mycket långt pragmatiskt – men deras syn på stat, marknad och individ kan plötsligt föra dem långt ifrån varandra.

Centerpartiets stora förvandling

Efter 1950-talet förändrades Centerpartiet.

Bondeförbundet blev Centerpartiet 1957 och började uttryckligen söka en position i det politiska mittfältet.

Under 1960-talet blev partiet samtidigt en tydligare motståndare till Socialdemokraterna. Centern kritiserade bland annat den socialdemokratiska centraliseringen och koncentrationen av ekonomisk verksamhet till större orter.

Sedan kom kärnkraftsfrågan och Thorbjörn Fälldin.

Under 1970-talet blev Centerpartiet ett stort borgerligt parti och en central kraft bakom maktskiftet 1976.

Senare blev C en självklar del av det borgerliga samarbetet och så småningom Alliansen.

Men därefter inträffade ytterligare en ideologisk förändring.

Den moderna Centern utvecklades till ett tydligt socialliberalt och marknadsliberalt parti med stark betoning på företagande, decentralisering, EU, individuell frihet och liberal demokrati.

Och där uppstår den djupa konflikten med Vänsterpartiet.

Varför säger Centerpartiet nej till Vänsterpartiet?

Det finns egentligen flera konflikter samtidigt.

Den första är ekonomisk.

Centerpartiet är marknadsliberalt. Vänsterpartiet är socialistiskt.

C vill generellt stärka företagande, privat ägande och marknadsekonomiska mekanismer.

V vill generellt begränsa marknadens inflytande inom flera samhällsområden, stärka offentligt ägande och omfördela ekonomiska resurser mer långtgående.

Därför kan S hamna mitt emellan dem.

Men konflikten är inte bara ekonomisk.

Den andra handlar om Vänsterpartiets historia. Partiet hette Vänsterpartiet kommunisterna fram till 1990, och den historien spelar fortfarande en roll i hur andra partier betraktar V. Sveriges Radio pekar uttryckligen på den kommunistiska historien som en av orsakerna till motståndet mot V i regering.

Den tredje gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges Natoanslutning. Centerpartiet är starkt förankrat i den västliga säkerhetspolitiska orienteringen. C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist har särskilt pekat på att partiet inte vill ge V makt över utrikes- och säkerhetspolitiken.

Därtill kommer den senaste tidens kontroverser kring enskilda vänsterpartister och antisemitism och extremism. Magdalena Andersson sade före valet att V hade en "lång resa" kvar innan partiet kunde ingå i en regering; Dadgostar avvisade kopplingen mellan den bedömningen och extremismfrågan och hävdade att det egentligen handlade om politiska motsättningar.

Det är viktigt att skilja dessa saker åt. Kritiken mot enskilda företrädare och diskussionen om partiets regeringsduglighet är politiskt omstridda frågor; de är inte samma sak som att hela Vänsterpartiet kan tillskrivas en enskild företrädares uttalanden.

Situationen efter valet 2026 gör allt detta explosivt

Det är här hundra års historia plötsligt landar mitt i dagens regeringsförhandlingar.

V säger:

Vi tänker inte längre vara stödparti.

C säger:

Vi accepterar inte V i regeringen.

Och S behöver försöka skapa en regering som kan tolereras av tillräckligt många ledamöter.

Efter valet har positionerna fortfarande varit låsta. Dadgostar har sagt att V endast kommer rösta för en regering där V ingår. Thand Ringqvist har samtidigt sagt att C inte kan se sig sitta i en regering tillsammans med V.

Före valet gick C till och med så långt som att säga att partiet hellre accepterade extraval än släppte fram en regering med V och presenterade S–C–KD–MP som ett tänkbart mittenalternativ.

Samtidigt har V försökt öppna dörren. V:s vice partiordförande Ida Gabrielsson sade efter valet att partiet är berett att kompromissa med C och vill få partiet till förhandlingsbordet.

Det är en fascinerande asymmetri:

V behöver normalisera relationen till C. C har politiska skäl att markera avstånd till V. Och S behöver på något sätt förhålla sig till båda.

Januariavtalet förändrade dessutom relationerna

2018 inträffade ytterligare något historiskt.

Efter den rekordlånga regeringsbildningen ingick S, MP, C och L Januariavtalet. Därmed kunde Stefan Löfven fortsätta som statsminister samtidigt som flera liberala reformer blev en del av regeringsunderlaget.

Detta skapade en mycket märklig situation för Vänsterpartiet.

V förväntades tolerera en socialdemokratisk statsminister vars politiska överenskommelse med C och L innehöll reformer som V starkt motsatte sig.

Till slut gick gränsen vid frågan om marknadshyror.

2021 meddelade Vänsterpartiet att man saknade förtroende för Löfven, vilket bidrog till den misstroendeprocess som gjorde honom till den första svenska statsminister som fälldes i en misstroendeomröstning. Januariavtalet föll därefter.

Det förändrade maktpsykologin.

V visade att dess mandat inte längre kunde tas för givna.

Det är en viktig bakgrund till Dadgostars nuvarande krav på regeringsmedverkan.

Så vem står Socialdemokraterna egentligen närmast?

Här tycker vi att man behöver undvika ett enda övergripande "närmast", eftersom det skulle dölja mer än det förklarar. I stället framträder tre olika svar beroende på vad man mäter.

Historiskt och i välfärdspolitisk tradition finns en tydligare släktskap mellan S och V. De kommer ur samma arbetarrörelse och delar betydligt mer av den socialistiska och jämlikhetsorienterade idétraditionen.

I ekonomisk politik ligger S ofta mellan V och C. S accepterar marknadsekonomin på ett sätt som skiljer partiet från delar av V:s socialistiska tradition, men försvarar samtidigt skattefinansierad välfärd, kollektivavtal och ekonomisk omfördelning på sätt som ofta skiljer partiet från C:s marknadsliberalism.

När det gäller politisk metod, breda uppgörelser och regeringsstrategi finns däremot betydande beröringspunkter mellan S och C. Det är ingen ny företeelse: 1933 års krisuppgörelse, koalitionen 1951–57 och Januariavtalet efter 2018 visar att de två partierna vid flera historiska tillfällen har kunnat överbrygga stora ideologiska skillnader.

Och dagens Socialdemokrater betonar själva breda samarbeten över blockgränserna.

Den verkligt intressanta slutsatsen

Därför är kanske den viktigaste observationen inte att försöka placera S permanent bredvid antingen C eller V.

Det intressanta är att Socialdemokraterna befinner sig i skärningspunkten mellan två helt olika politiska traditioner.

Från Vänsterpartiet kommer trycket från arbetarrörelsens vänster: större ekonomisk jämlikhet, starkare offentlig sektor och mindre marknadsmakt.

Från Centerpartiet kommer trycket från den socialliberala mitten: företagande, marknadsekonomi, decentralisering och bredare blocköverskridande samarbete.

Socialdemokratins historiska särart har ofta varit förmågan att försöka förena sådant som egentligen står i konflikt: arbete och kapital, stat och marknad, reformism och pragmatism.

Det är också därför regeringsfrågan 2026 blivit så svår.

För första gången på länge räcker det inte självklart att V accepterar en socialdemokratisk regering från utsidan. V kräver regeringsmakt. Samtidigt accepterar C Socialdemokraterna som regeringspartner men drar en uttrycklig gräns vid Vänsterpartiet.

Därmed har Magdalena Andersson fått ett problem som egentligen är större än personerna Andersson, Dadgostar och Thand Ringqvist.

Det är en konflikt mellan tre politiska traditioner som löper genom nästan hela den moderna svenska demokratins historia.

Arbetarrörelsens reformistiska huvudfåra.

Arbetarrörelsens socialistiska vänster.

Och den gamla bonderörelsen som blev ett modernt socialliberalt mittenparti.

Hundra år efter partisplittringar, kohandel, koalitionsregeringar, ATP-strider, borgerliga regeringar, Alliansen och Januariavtalet möts de tre traditionerna återigen kring samma fråga:

Vem ska Socialdemokraterna regera tillsammans med – och hur långt är varje parti berett att förändra sig för att en regering över huvud taget ska bli möjlig?

Det är den frågan som nu ligger på bordet efter valet 2026. Och historien visar varför den är betydligt svårare än den först ser ut.

 

Av : 

Sveriges Mångfald

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

När blocken låser Sverige – är det dags för en regering över gränserna?

27 sep. 2026

Valet är över, men frågan om vem som faktiskt ska regera Sverige är långt ifrån löst. Socialdemokraterna blev återigen landets största parti med 28,02 procent och 99 mandat. Tillsammans har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet 176 mandat – alltså en mycket knapp majoritet i riksdagen. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har tillsammans 173. Ulf Kristersson har lämnat posten som statsminister och Magdalena Andersson har fått talmannens sonderingsuppdrag. Hon har efter sina första samtal sagt att hon tror att hon kommer att kunna få ihop en regering.

På papperet kan det därför se enkelt ut. Det är det inte. Problemet är att de fyra partier som tillsammans har 176 mandat inte är överens om hur en regering ska se ut. Vänsterpartiet har meddelat att man inte tänker släppa fram en regering där partiet självt inte ingår, medan Centerpartiet lika tydligt har sagt nej till en regering där Vänsterpartiet sitter. Det är den gordiska knut Magdalena Andersson nu måste försöka lösa.

Det finns naturligtvis olika möjligheter. En är en ren socialdemokratisk minoritetsregering som söker stöd från olika håll i olika frågor. Magdalena Andersson öppnade redan före valet för möjligheten att regera med ”hoppande majoriteter”. En annan möjlighet är någon form av regering där S och MP utgör kärnan och där andra partier genom budgetsamarbeten eller sakpolitiska överenskommelser accepterar regeringen. Men samtliga sådana konstruktioner kräver att åtminstone någon av de röda linjer som dragits under valrörelsen blir mindre absolut.

Det är därför vi menar att Sverige också borde våga diskutera något större: en bred regering över den traditionella blockgränsen.

Det behöver inte innebära att politiska motsättningar försvinner eller att höger och vänster plötsligt tycker likadant. Tvärtom är politiska konflikter en nödvändig del av demokratin. Men Sverige befinner sig i ett läge där riksdagen är nästan exakt delad på mitten. Samtidigt finns stora och långsiktiga frågor som knappast mår bra av att politiken förändras vart fjärde år: energiförsörjningen, sjukvården, infrastrukturen, kriminaliteten, försvaret, skolan, arbetslösheten och finansieringen av framtidens välfärd.

Socialdemokraterna har själva under året öppnat för en ny samarbetsanda och pekat ut bland annat energi, infrastruktur, skattesystemet, public service och kampen mot den grova kriminaliteten som områden där breda partiöverskridande överenskommelser skulle vara värdefulla. Frågan är om tiden nu är mogen att föra den tanken ännu längre.

En bred regering skulle naturligtvis vara svår. Socialdemokraterna och Moderaterna står långt ifrån varandra i flera centrala ekonomiska och sociala frågor. Detsamma gäller exempelvis S och KD eller V och C. En blocköverskridande regering skulle därför kräva kompromisser som riskerar att göra partiernas profiler mindre tydliga. Den skulle också behöva lämna utrymme för en verklig opposition – demokratin behöver politiska alternativ, inte bara samförstånd.

Men det finns också ett annat perspektiv. Efter år av allt hårdare blockpolitik skulle ett bredare samarbete kunna skapa större långsiktighet i frågor där Sverige behöver beslut som överlever flera mandatperioder. Det skulle kunna flytta fokus från frågan om vem som får regera med vem till frågan om vad Sverige faktiskt behöver få gjort.

Centerpartiet har exempelvis förespråkat en mittenregering och nämnt S, C, KD och MP som en tänkbar kombination, samtidigt som partiet sagt nej till såväl V i regering som samarbete med SD. Det visar åtminstone att blockgränserna inte längre är så självklara som de en gång var.

Magdalena Anderssons uppgift är därför både möjlig och oerhört svår. Hon har mandatmässigt ett bättre utgångsläge än Ulf Kristersson efter valet, men hennes 176 mandat är inte ett sammanhållet regeringsunderlag. För att lyckas måste hon få partier som i dag ställer oförenliga krav att åtminstone tolerera samma regering. Det kräver kompromisser – och sannolikt också att prestige läggs åt sidan.

Kanske är detta därför ett tillfälle att tänka större än den gamla blockpolitiken. Sverige behöver självklart en regering. Men Sverige behöver också stabilitet, långsiktighet och en politisk kultur där kompromissen inte betraktas som ett nederlag.

En bred regering över blockgränsen är inte problemfri och heller inte den enda möjliga lösningen. Men den förtjänar att diskuteras seriöst. I ett riksdagsläge där 176 mandat står mot 173 kan alternativet annars bli fyra år där varje större fråga förvandlas till ett nytt parlamentariskt ställningskrig.

Det svenska politiska landskapet har förändrats. Då kanske också sättet vi bildar regeringar på måste kunna förändras.

Det viktigaste efter valet borde därför inte vara vilket parti som lyckas besegra det andra vid förhandlingsbordet. Det viktigaste borde vara om Sverige kan få en regering som förmår regera – och ett politiskt samarbete som håller även när nästa kris kommer.

 

Av : Tankesmedjan MOI - Föreningen MOI, för Inkludering och Mångfald

Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad

20 sep. 2026

Valet är över och mandatfördelningen är fastställd. På papperet finns ett underlag som kan möjliggöra ett maktskifte. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har tillsammans 176 mandat mot 173 för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Magdalena Andersson har dessutom fått talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Men därmed är långt ifrån regeringsfrågan löst. Tvärtom kan Sverige stå inför en mycket komplicerad regeringsbildning.

Problemet är egentligen ganska enkelt att beskriva, men betydligt svårare att lösa. De fyra partier som tillsammans har 176 mandat utgör ingen sammanhållen politisk koalition. Framför allt finns en djup motsättning mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centerpartiet har accepterat Magdalena Andersson som statsministeralternativ men motsätter sig att Vänsterpartiet får ministerposter. Vänsterpartiet har samtidigt krävt att få ingå i regeringen. Där finns den parlamentariska knut som Magdalena Andersson nu måste försöka lösa.

Det handlar dessutom om betydligt mer än vilka personer som ska sitta runt regeringsbordet. Centerpartiet och Vänsterpartiet står långt ifrån varandra i flera ekonomiska och sociala frågor. Samtidigt behöver Socialdemokraterna förhålla sig till Miljöpartiet, som också kommer att kräva politiskt inflytande. Andersson måste därför försöka skapa ett regeringsunderlag där C, V och MP får tillräckligt mycket för att acceptera helheten, utan att kompromisserna blir så stora att något annat parti lämnar förhandlingsbordet.

En möjlig väg är därför en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Det skulle kunna innebära att Centerpartiet slipper acceptera vänsterpartistiska ministrar samtidigt som Vänsterpartiet kan få politiskt inflytande genom förhandlingar och överenskommelser. Men även den lösningen kräver kompromisser. Om V ska acceptera att ännu en gång stå utanför regeringen kommer frågan om vilket konkret politiskt inflytande partiet får sannolikt att bli central. Samtidigt måste en sådan uppgörelse vara möjlig för Centerpartiet att leva med.

Den svenska negativa parlamentarismen ger dock Andersson ett viktigt handlingsutrymme. Hon behöver inte samla 175 ja-röster för att bli statsminister. Det avgörande är att inte 175 eller fler ledamöter röstar nej. Därför kan en regering tillträda även om något av partierna väljer att lägga ned sina röster. Just detta kan bli nyckeln till regeringsbildningen. Alla behöver inte älska konstruktionen. Tillräckligt många måste kunna tolerera den.

Men att bli vald till statsminister är en sak. Att regera är en annan. En regering måste också kunna få igenom sin budget och skapa majoriteter eller tillräcklig tolerans för sin politik i riksdagen. En överenskommelse som enbart löser statsministerfrågan riskerar därför att skjuta problemen framför sig. Sverige behöver inte bara en regering som kan tillträda, utan en regering som faktiskt kan regera.

Det är också här Socialdemokraternas egen politiska väg blir intressant. Partiet måste förhandla både vänsterut och mot mitten. Vänsterpartiet kommer att vilja se tydliga sociala reformer och ett större fokus på ekonomisk jämlikhet och välfärd, medan Centerpartiet i flera ekonomiska frågor befinner sig betydligt längre från V. Miljöpartiet kommer samtidigt att vilja säkerställa ett tydligt genomslag för klimat- och miljöpolitiken. Magdalena Anderssons uppgift blir därför inte bara att räkna mandat utan att försöka formulera ett politiskt projekt som tillräckligt många kan acceptera.

Valresultatet visar samtidigt något av den svenska parlamentarismens märkliga logik. S, V, MP och C har tillsammans fler mandat än de fyra partierna på den andra sidan, men detta betyder inte automatiskt att de kan regera tillsammans. Mandat är matematik. Regeringsbildning är politik.

Det innebär också att ett stort ansvar nu ligger hos samtliga fyra partier. Varje parti har naturligtvis rätt att hålla fast vid sina politiska övertygelser och vallöften, men kompromisser är samtidigt en förutsättning för minoritetsparlamentarismen. Om alla röda linjer betraktas som absoluta kan 176 mandat visa sig vara politiskt mindre användbara än siffran antyder.

Kanske är därför Magdalena Anderssons viktigaste uppgift inte att få Centerpartiet och Vänsterpartiet att tycka lika. Det kommer de inte att göra. Uppgiften är snarare att hitta ett område där de kan acceptera att vara olika och ändå tolerera samma regering. Det skulle kunna byggas kring frågor där möjligheten till bredare kompromisser är större: välfärden, sjukvården, investeringar, ekonomisk trygghet, kriminalpolitiken och delar av klimatpolitiken. De frågor där motsättningarna är störst kan behöva hanteras genom separata överenskommelser eller lämnas åt riksdagen.

Magdalena Andersson har alltså en reell parlamentarisk möjlighet att bilda regering, men vägen dit är smal. Hon har mandatmatematiken på sin sida i den meningen att S, V, MP och C tillsammans har 176 mandat. Däremot har hon ännu inte ett sammanhållet regeringsunderlag. Skillnaden mellan dessa två saker är avgörande.

De kommande förhandlingarna blir därför ett test inte bara för Magdalena Andersson utan för hela det möjliga regeringsunderlaget. Vänsterpartiet måste avgöra vilket politiskt inflytande som krävs för att partiet ska kunna acceptera en regering. Centerpartiet måste avgöra hur dess motstånd mot V:s regeringsmedverkan ska förenas med ambitionen att möjliggöra Magdalena Andersson som statsminister. Miljöpartiet måste avgöra vilka krav som är nödvändiga för dess medverkan. Och Socialdemokraterna måste hålla samman allt detta.

Valet gav ett parlamentariskt resultat. Nu återstår den betydligt svårare uppgiften att göra politik av matematiken. Det är först när den ekvationen är löst som vi vet om Magdalena Andersson faktiskt kan återvända till Rosenbad.

 

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

Sveriges Mångfald

Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat

16 sep. 2026

Det svenska valet 2026 är ännu inte sluträknat. Med 95 procent av valdistrikten rapporterade låg Socialdemokraterna på 28,1 procent och 100 mandat, samtidigt som oppositionen sammantaget hade 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. De återstående rösterna innebär att mandatfördelningen fortfarande måste betraktas som preliminär.

Men oavsett den slutliga regeringsfrågan finns det anledning för Socialdemokraterna att ställa en betydligt svårare fråga än vem som blir statsminister: Vad är Socialdemokraterna i dag – och vad vill partiet vara?

Det är en ideologisk fråga som inte kan besvaras genom bättre kampanjer, skickligare kommunikation eller nya slogans. Den måste besvaras inom själva arbetarrörelsen.

Formellt råder ingen tvekan om hur Socialdemokraterna definierar sig. Partiet beskriver fortfarande sin ideologi som den demokratiska socialismen och talar om jämlikhet, solidaritet och ett samhälle utan över- och underordning. Inför partikongressen 2025 genomfördes dessutom ett omfattande programarbete som enligt partiet självt skulle innebära en återgång till socialdemokratins rötter.

Därför blir den verkligt intressanta frågan inte vad som står i partiprogrammet, utan hur väl den praktiska politiken motsvarar dessa formuleringar.

Under årets valrörelse har Socialdemokraterna kombinerat klassiskt socialdemokratiska förslag – stärkt välfärd, avskaffad karens, starkare a-kassa, höjda pensioner och begränsningar av vinster i skolan – med bland annat fortsatt stram migrationspolitik, hårdare kriminalpolitik, en uttalad arbetslinje och en stark betoning på bred politisk samverkan. Partiet självt beskriver detta som att det har återvänt till sina rötter.

Men just här finns också den konflikt som Socialdemokratin behöver våga diskutera öppet.

Vad betyder demokratisk socialism år 2026?

Är det framför allt en historisk och värderingsmässig identitet, eller ska begreppet också få tydliga konsekvenser för ekonomisk politik, fördelningspolitik, arbetsmarknad, privatiseringar, bostäder, välfärd och relationen mellan kapital och arbete?

Det är inte en akademisk diskussion. Det handlar om Socialdemokraternas politiska identitet.

Olof Palmes socialdemokrati byggde på tanken att demokratin inte skulle stanna vid riksdagens dörr. Ekonomiska maktförhållanden, klasskillnader och människors faktiska möjligheter att bestämma över sina liv var också demokratiska frågor. Den socialdemokratiska idén var därför större än att administrera välfärdsstaten. Politiken skulle förändra maktförhållanden.

Det är här vi menar att dagens Socialdemokrati har ett problem.

När ett arbetarparti försöker vara både vänster och mitten, både systemkritiskt och statsbärande, både opposition och samlande kompromissparti, finns risken att den ideologiska berättelsen försvagas.

Väljaren får många konkreta förslag men ett mindre tydligt svar på frågan: Vilket samhälle vill Socialdemokraterna egentligen bygga?

Det vore emellertid för enkelt att påstå att partiets valresultat enbart kan förklaras av ideologisk otydlighet. Valrörelser påverkas av många faktorer, och det krävs betydligt mer väljarforskning innan man säkert kan säga varför väljare har lämnat eller valt Socialdemokraterna. Däremot gör resultatet den ideologiska frågan svår att skjuta åt sidan. Om det preliminära resultatet står sig handlar det om ett betydande bakslag.

Samtidigt tornar en annan konflikt upp sig: regeringsfrågan.

Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist har före valet sagt att partiet hellre går till extraval än accepterar en regering där Vänsterpartiet ingår. Hon har i stället förordat en regering med S, C, KD och MP och samtidigt avvisat regeringssamarbete med både V och SD.

Det skapar ett grundläggande strategiskt dilemma för Socialdemokraterna. Partiet måste förhålla sig både till möjligheten att samla en parlamentarisk majoritet och till frågan om vilken politisk riktning ett sådant regeringsunderlag faktiskt skulle innebära.

Och där återkommer ideologin.

Om regeringsduglighet ständigt kräver kompromisser mot den politiska mitten uppstår förr eller senare frågan om vad som inte är förhandlingsbart. Vilka är Socialdemokratins röda linjer för jämlikhet, välfärd och ekonomisk fördelning? Vilka samhällsförändringar är partiet berett att driva även när de möter motstånd?

Ett parti som inte längre kan svara tydligt på dessa frågor riskerar att förvandlas från politisk rörelse till förvaltningsalternativ.

Det är därför vi menar att Socialdemokraterna behöver en verklig ideologisk debatt bland sina medlemmar – inte en debatt som redan från början styrs mot ett bestämt svar och inte ännu ett kommunikationsprojekt från partiledningen. Medlemmarna måste få diskutera vad demokratisk socialism faktiskt ska betyda i vår tid.

Det innebär också att våga diskutera den egna historien. Vad återstår av folkhemmets jämlikhetsideal? Hur mycket ekonomisk ojämlikhet kan ett socialdemokratiskt samhälle acceptera? Vilka verksamheter ska över huvud taget få styras av marknaden? Hur mycket makt ska löntagare ha över arbetslivet? Vad betyder solidaritet när välfärden pressas? Och ska Socialdemokratins främsta uppgift vara att förändra samhällets maktförhållanden eller att administrera dem?

Det är obekväma frågor. Just därför behöver de ställas.

Vi menar att Socialdemokratins trovärdighetsproblem inte löses genom att försöka vara lite av allt för alla. Ett stort politiskt parti måste naturligtvis kunna samla breda väljargrupper, men bredd är inte samma sak som ideologisk oklarhet.

Socialdemokraterna använder själva ord som solidaritet, jämlikhet och demokratisk socialism. Då måste partiet också kunna förklara vad dessa ord kräver av den praktiska politiken.

Valet 2026 borde därför inte bara leda till diskussioner om personer, kampanjstrategier och regeringskombinationer. Det borde utlösa en betydligt djupare debatt inom svensk socialdemokrati.

Vad är det Socialdemokraterna ytterst vill förändra i Sverige?

Först när partiet vågar besvara den frågan blir det möjligt att förstå vilken politisk riktning Socialdemokratin faktiskt erbjuder.

Och kanske är just den diskussionen viktigare än frågan om vem som till slut lyckas bilda regering efter valet 2026.

 

Av :

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen

13 sep. 2026

Nu är vi framme.

Efter månader av debatter, utspel, opinionsmätningar, anklagelser, löften, angrepp och politiska konflikter har Sverige nått valdagen. I dag lägger människor sina röster. I morgon vaknar vi upp till ett valresultat.

Några kommer att jubla. Andra kommer att känna besvikelse, kanske förtvivlan. Några partier kommer att tala om framgång, andra kommer att tvingas rannsaka sig själva. Kanske förändras den politiska kartan. Kanske förändras också ledarskap och samarbeten.

Men en sak får inte förändras:

Respekten för demokratin.

När rösterna är räknade måste resultatet accepteras. Av oss väljare, naturligtvis, men framför allt av de politiker som under denna långa valrörelse bett om vårt förtroende.

Demokrati innebär inte att vi får det samhälle just vi själva önskar. Demokrati innebär att vi accepterar folkets beslut även när beslutet går oss emot.

Det kräver någonting av oss.

Det kräver att vinnaren förmår vara en god vinnare och att förloraren förmår vara en god förlorare.

En valrörelse som lämnat sår

Det har varit en lång valrörelse. Men framför allt har det stundtals varit en hätsk och obehaglig valrörelse.

Vi har sett politiska motståndare behandlas som fiender snarare än människor med andra idéer. Vi har sett lågvattenmärken från såväl regeringssidan som oppositionen. Vi har sett sociala medier fyllas av personangrepp, hån, misstänkliggöranden och ett språk som alltför ofta passerat gränsen för vad som borde höra hemma i ett demokratiskt samtal.

Och runt politiken finns trollen.

De finns till höger och de finns till vänster. Människor som tycks ha gjort hatet till en politisk metod och föraktet till ett argument.

Det gör mig sorgsen.

För någonstans måste vi kunna skilja mellan att bekämpa en politisk idé och att förakta människan som tror på den.

Alla röster är lika mycket värda. Alla människor har samma demokratiska rättigheter. En människa som röstar på ett parti jag aldrig själv skulle kunna tänka mig att stödja har precis samma rätt till sin övertygelse som jag har till min.

Det är själva demokratins fundament.

Vi gjorde vad vi kunde

För oss som under denna valrörelse har försökt tala om det sociala samvetet återstår nu egentligen bara att vänta.

Vi har sagt vad vi tror på.

Vi har försvarat människor i utsatthet. Vi har försökt påminna om dem som sällan står längst fram när politikerna räknar vinnare och förlorare. Vi har talat om barnen, de sjuka, de arbetslösa, människor med funktionsnedsättningar, fattiga, hemlösa, nyanlända och andra människor som riskerar att hamna utanför samhällets gemenskap.

Vi har argumenterat mot ett samhälle där människovärdet alltför lätt kopplas samman med människans produktionsförmåga.

Vi har kallat det produktivitetens religion.

Och vi har gjort det därför att vi tror på ett annat sätt att se på människan.

En människa har ett värde också när hon inte kan arbeta.

En människa har ett värde när hon är sjuk.

En människa har ett värde när hon behöver hjälp.

En människa har ett värde oavsett var hon föddes.

Och ett samhälles verkliga styrka kan aldrig enbart mätas i tillväxt, sysselsättning, BNP eller statsfinanser. Den måste också mätas i hur vi behandlar den människa som inte längre orkar stå på egna ben.

Det budskapet har vi försökt föra fram.

Mer kan vi inte göra.

Men sorgen finns där

Därför känner jag också sorg denna valdag.

Sorg över ett politiskt klimat där hatet blivit så gränslöst.

Sorg över att begreppet allas lika värde kan uttalas högtidligt i tal samtidigt som det så ofta tycks glömmas bort när verkliga människor står framför oss och behöver hjälp.

Jag känner sorg över barn och ungdomar som har utvisats och över dem som fortfarande lever med rädslan för att tvingas lämna det land där de byggt sina liv.

Jag känner sorg över en migrationspolitik som under lång tid blivit allt stramare och över hur denna utveckling inte längre begränsas till den traditionella politiska högern, utan också nått långt in i socialdemokratin.

Jag känner sorg över hur ord som solidaritet, medmänsklighet och svaghet förändrat betydelse i den politiska debatten.

Att behöva någon annan borde aldrig vara skamligt.

Vi behöver alla någon annan någon gång.

Barnet behöver sina föräldrar. Den sjuke behöver vården. Den gamle behöver omsorgen. Den arbetslöse kan behöva samhällets stöd. Den som flyr behöver en trygg plats. Den ensamme behöver en medmänniska.

Det är inte svaghet.

Det är att vara människa.

I morgon finns Sverige kvar

Men oavsett hur starkt vi känner inför denna valdag kommer det en morgondag.

Och då har Sverige valt.

Kanske blir resultatet det jag hoppas på. Kanske blir det raka motsatsen.

Det förändrar inte min respekt för demokratin.

Om den sida jag själv känner störst samhörighet med förlorar måste jag acceptera det. Om den vinner måste jag respektera dem som känner sorg och oro över resultatet.

Ingen demokratisk seger ger vinnaren rätt att förnedra förloraren.

Ingen demokratisk förlust ger förloraren rätt att förakta väljarnas beslut.

Det är kanske just där vår demokratiska mognad verkligen visar sig.

Inte när vi lägger valsedeln i kuvertet.

Utan dagen efter.

När vi möter grannen som röstade annorlunda.

När arbetskamrater diskuterar resultatet.

När människor skriver på sociala medier.

Och framför allt när partiledarna kliver upp framför kamerorna och kommenterar folkets beslut.

Då hoppas jag på ödmjukhet.

Från vinnarna.

Från förlorarna.

Från högern.

Från vänstern.

Från oss alla.

Demokratin måste vara större än våra egna åsikter

För Tankesmedjan MOI, Föreningen MOI och Sveriges Mångfald förändras inte vårt uppdrag med ett valresultat.

Vi kommer även efter valet att tala om människovärde, mångfald, inkludering och social utsatthet.

Vi kommer att fortsätta ifrågasätta produktivitetens religion.

Vi kommer att fortsätta försvara tanken att samhällets styrka ytterst måste bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta människor.

Men vi kommer också att respektera dem som tycker annorlunda.

För annars betyder våra egna ord om inkludering väldigt lite.

Mångfald kan inte bara betyda mångfald bland människor som tycker som vi själva. Ett demokratiskt samhälle måste också rymma en mångfald av politiska övertygelser.

Det betyder inte att vi ska sluta argumentera.

Tvärtom.

Vi ska argumentera ännu hårdare för det vi tror på – men utan att beröva våra motståndare deras människovärde.

I dag röstar Sverige.

I morgon har vi ett resultat.

Låt oss då kunna känna glädje utan triumfalism och sorg utan hat.

Låt vinnaren sträcka ut handen.

Låt förloraren ta emot den.

För när vallokalerna har stängt är vi fortfarande grannar. Vi är fortfarande arbetskamrater, vänner och familjer. Vi delar fortfarande gator, skolor, sjukhus och äldreboenden. Vi delar samma land.

Och när valaffischerna plockats ned och rösterna räknats börjar det kanske allra svåraste arbetet:

att leva tillsammans.

Det arbetet börjar i morgon.

Och det angår oss alla.

 

Av :

Tankesmedjan MOI – Föreningen MOI – Sveriges Mångfald

Tre dagar kvar – ett Sverige som håller andan inför valet

10 sep. 2026

Det är tre dagar kvar till valet. Tre dagar innan Sverige väljer riktning. Och kanske har valrörelsen aldrig varit riktigt så enkel som berättelsen om två regeringsalternativ, Magdalena Andersson mot Ulf Kristersson, vänster mot höger.

Under valspurten har någonting börjat röra på sig under ytan. Partier som räknats ut reser sig. Partier som betraktats som självklara vinnare tappar kraft. Och bakom opinionssiffrorna finns en betydligt större fråga: vilket Sverige kommer egentligen att vakna upp efter valet?

För oss inom Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Inkludering och Mångfald och Tankesmedjan MOI har politiken aldrig bara handlat om mandatfördelning. Ett samhälles verkliga styrka mäts inte främst i hur framgångsrika de redan framgångsrika kan bli. Den mäts i hur vi behandlar människan som behöver oss mest. Den arbetslöse. Den sjuke. Den fattige. Den nyanlände. Barnet som växer upp i ekonomisk utsatthet. Den äldre som behöver omsorg. Människan som av olika skäl inte förmår vara produktiv enligt samtidens allt hårdare krav.

Det är mot den bakgrunden vi betraktar den märkliga och dramatiska valspurt som nu pågår.

Sverigedemokraterna kan åter bli Tidös största parti

Mycket talar just nu för att Sverigedemokraterna återigen blir större än Moderaterna. Det är i så fall inte längre möjligt att beskriva valet 2022 som något slags tillfälligt undantag. Då börjar vi snarare kunna tala om en strukturell förändring av svensk högerpolitik.

Det gamla borgerliga Sverige, där Moderaterna självklart ledde ett borgerligt regeringsalternativ, håller på att förändras.

Det innebär också att en eventuell seger för Tidöpartierna öppnar en fråga som knappast kommer att kunna undvikas: om Sverigedemokraterna är det största partiet i regeringsunderlaget, hur länge accepterar partiet då att stå utanför regeringen?

Och hur länge kan Moderaterna göra anspråk på att självklart vara den politiska högerns ledande kraft?

Detta kan bli en av valets verkligt stora konsekvenser.

Moderaterna har tappat skärpa

Moderaterna känns samtidigt märkligt frånvarande i valspurtens politiska dynamik. Ulf Kristersson är statsminister. Moderaterna leder regeringen. Ändå är det andra Tidöpartier som just nu tycks skapa energi.

Det måste vara bekymmersamt för Moderaterna.

Om Tidöpartierna förlorar valet och Moderaterna samtidigt gör ett svagt resultat, kommer frågor om partiets framtida ledarskap sannolikt att uppstå. Fyra år vid regeringsmakten är lång tid. En förlust efter denna mandatperiod skulle inte enbart kunna förklaras med tillfälliga opinionsvindar.

Då måste Moderaterna fråga sig vad partiet egentligen har blivit – och varför Sverigedemokraterna har kunnat överta rollen som högerns största parti.

Men Socialdemokraterna har också ett problem

Det märkliga är att samma fråga, på ett annat sätt, kan komma att ställas inom Socialdemokraterna.

För inte särskilt länge sedan såg vägen mot Rosenbad betydligt enklare ut för Magdalena Andersson. Nu känns Socialdemokraterna mindre självklara i valspurten.

Det finns en djupare anledning till detta som vi länge har diskuterat inom MOI.

Socialdemokratin har under lång tid rört sig mot den politiska mitten. Man vill vara regeringsduglig. Ansvarsfull. Bred. Statsbärande.

Men någonstans måste också frågan ställas: var finns visionen?

Var finns berättelsen om ett Sverige där jämlikhet är någonting större än en budgetpost? Var finns kampen mot fattigdomen? Var finns den kompromisslösa solidariteten med den människa som inte längre orkar? Var finns arbetarrörelsens gamla övertygelse om att samhället faktiskt går att förändra?

När Socialdemokraterna söker mitten lämnar de också ett tomrum efter sig.

Det är ett tomrum som andra försöker fylla.

Centerpartiet – partiet som fortfarande söker sin nya roll

Centerpartiet får inte glömmas bort i den här valrörelsen. Tvärtom kan partiets position bli viktig när regeringsmakten ska avgöras.

Centerpartiets stora problem är samtidigt att den gamla politiska kartan inte längre finns.

Under många år var C ett självklart borgerligt parti. Därefter blev motståndet mot Sverigedemokraternas inflytande så avgörande att Centerpartiet steg för steg hamnade närmare Socialdemokraterna i regeringsfrågan.

Det skapade en identitetskonflikt som partiet fortfarande lever med.

Ekonomiskt finns mycket av den klassiska borgerligheten kvar: företagande, marknadslösningar, landsbygdens näringsliv och en liberal syn på ekonomin. Men i frågor om migration, öppenhet, minoriteters rättigheter och synen på Sverigedemokraterna befinner sig Centerpartiet långt från stora delar av dagens Tidösamarbete.

Det är både partiets svaghet och dess möjlighet.

För väljare som vill ha ett öppet och tolerant Sverige men som inte identifierar sig som socialister kan Centerpartiet fortfarande erbjuda något ganska unikt.

Samtidigt finns en avgörande fråga: vad vill Centerpartiet använda sitt inflytande till?

Det räcker inte i längden att definiera sig genom vilka man inte vill samarbeta med. Ett parti måste också kunna formulera vilket samhälle det faktiskt vill bygga.

För oss inom MOI finns det delar av Centerpartiets socialliberala tradition som förtjänar respekt: försvaret av människors lika värde, en historiskt öppnare migrationssyn, decentralisering och övertygelsen om att hela Sverige måste kunna leva.

Samtidigt finns en ekonomisk politik där våra perspektiv ofta skiljer sig tydligt åt. Marknaden kan vara ett redskap, men den kan aldrig ersätta samhällets ansvar för den människa som saknar ekonomisk makt.

Just därför är Centerpartiet så intressant. Det befinner sig i skärningspunkten mellan två berättelser om Sverige.

Och i ett mycket jämnt parlament kan ett sådant parti bli betydligt viktigare än dess procenttal antyder.

Vänsterpartiets förlorade möjlighet

Vänsterpartiet borde egentligen ha haft ett närmast perfekt politiskt läge. När Socialdemokraterna rör sig mot mitten borde Vänsterpartiet kunna samla de väljare som efterfrågar en tydligare ekonomisk vänsterpolitik.

Men partiet har återigen hamnat i svåra diskussioner om antisemitism bland enskilda företrädare och kandidater.

Här måste vi samtidigt vara oerhört noggranna med orden.

Att stödja palestiniernas rätt till frihet, värdighet och självbestämmande är inte antisemitism. Att kritisera Israels regering är inte antisemitism. Att protestera mot palestinska civila människors lidande är inte antisemitism.

Men antisemitism är antisemitism.

Och den måste bekämpas lika kompromisslöst som islamofobi, antiziganism, afrofobi och varje annan form av rasism.

När politiska företrädare passerar den gränsen måste ett parti reagera tydligt. Annars riskerar kampen för palestiniernas mänskliga rättigheter dessutom att skadas av människor som sammanblandar legitim Israelkritik med hat mot judar.

Detta riskerar att kosta Vänsterpartiet förtroende bland just de väljare som sökt sig dit från Socialdemokraterna. Partiets kärnväljare är sannolikt betydligt mer lojala.

Att Nooshi Dadgostar dessutom inte kunnat vara fullt närvarande under den avgörande valspurten är olyckligt för partiet. Just nu hade Vänsterpartiet behövt sin starkaste röst.

Miljöpartiet – det sociala samvetet

Miljöpartiet har samtidigt intagit en intressant position.

Vi betraktar partiet alltmer som ett socialt samvete i svensk politik. Inte därför att partiet alltid har rätt eller därför att dess politik saknar problem, utan därför att MP fortfarande vågar tala om sådant som annars håller på att försvinna ur den politiska debatten.

Klimatet. Solidariteten. Migrationens mänskliga dimension. Internationellt ansvar. Minoriteters rättigheter.

I en politisk tid där hårdhet blivit en politisk valuta fyller det en funktion att någon fortfarande vågar tala om medmänsklighet.

Det kan också förklara varför MP kan attrahera människor som inte känner sig hemma i den alltmer försiktiga socialdemokratin men samtidigt tvekar inför Vänsterpartiet.

Liberalernas osannolika återkomst

Och så har vi Liberalernas valspurt.

Partiet som under stora delar av mandatperioden närmast dödförklarats har plötsligt fått nytt liv.

Visst handlar en del om stödröster. Moderata väljare vet mycket väl att en röst på ett parti under fyra procent kan vara skillnaden mellan regeringsmakt och opposition.

Men det vore för enkelt att förklara Liberalernas uppgång enbart så.

Simona Mohamsson har visat sig vara skicklig i de politiska duellerna. Hon har varit tydlig, snabb och stridbar. Och plötsligt händer något mycket viktigt psykologiskt: väljaren börjar tro att Liberalerna faktiskt kan klara sig.

Då upphör rösten att kännas bortkastad.

Det kan i sin tur skapa ytterligare medvind.

Liberalerna kan därför bli ett av valets stora utropstecken – och kanske partiet som till slut avgör vilket regeringsalternativ som får makten.

Ebba Busch har återigen lyft KD

Även Kristdemokraterna har fått ny energi.

Ebba Busch ska aldrig underskattas i en valrörelse. Hon är en mycket skicklig politisk kommunikatör, särskilt när hon lyckas hitta en fråga där KD kan framstå som något mer än bara ytterligare en komponent i Tidösamarbetet.

Sjukvården är just en sådan fråga.

KD har åter fått möjlighet att tala om vårdköer, äldre, patienter och trygghet – frågor som ligger betydligt närmare partiets traditionella identitet.

Hur högt Busch kan lyfta sitt parti återstår att se.

Men KD ser inte längre ut som ett parti som bara försöker överleva. Det ser ut som ett parti som kan göra ett förhållandevis starkt val.

Ett politiskt landskap i förändring

När alla åtta riksdagspartier läggs bredvid varandra framträder en fascinerande bild.

Socialdemokraterna kan försvagas samtidigt som deras regeringsalternativ vinner.

Moderaterna kan försvagas samtidigt som Tidösidan vinner.

Sverigedemokraterna kan bli högerns största parti utan att få statsministerposten.

Liberalerna kan gå från politisk dödsdom till att bli partiet som räddar Tidöunderlaget.

Kristdemokraterna kan göra en stark valspurt efter att länge ha levt nära spärrdiskussionen.

Miljöpartiet kan befästa sin position som ett tydligt grönt och socialt alternativ.

Vänsterpartiet kan behålla en trogen kärna men samtidigt missa möjligheten att växa på Socialdemokraternas förflyttning mot mitten.

Och Centerpartiet kan hamna i den märkliga situationen att vara ett relativt litet parti vars mandat ändå blir avgörande för hur en regering faktiskt kan fungera.

Det är därför detta val känns så öppet.

Men för oss finns också en annan fråga som är större än partiledarna.

Vilket Sverige väljer vi?

Vi har under den gångna mandatperioden sett ett Sverige där produktiviteten alltmer har blivit en religion.

Människan förväntas arbeta. Prestera. Leverera. Vara lönsam.

Och den som inte kan?

Den sjuke. Den funktionsnedsatte. Den långtidsarbetslöse. Den traumatiserade flyktingen. Den fattige pensionären. Barnet som föds in i ekonomisk utsatthet.

Alltför ofta behandlas dessa människor som problem som politiken ska administrera snarare än människor som samhället har ett ansvar gentemot.

Vi vägrar acceptera den människosynen.

Svaghet är inget skällsord.

Utsatthet är inget karaktärsfel.

Invandring är inget skällsord.

Solidaritet är ingen naivitet.

Och människans värde kan aldrig mätas i hennes produktivitet.

På söndag räknas rösterna. Mandaten fördelas. Någon kommer att jubla och någon kommer att förlora.

Men på måndag finns människorna fortfarande kvar.

Den hemlöse behöver fortfarande någonstans att sova. Den sjuke behöver fortfarande vård och trygghet. Barnet i den fattiga familjen behöver fortfarande samma möjligheter som direktörens barn. Den nyanlände behöver fortfarande få känna att Sverige också kan vara hennes eller hans land. Den ensamme behöver fortfarande ett samhälle som ser människan bakom statistiken.

Därför handlar valet i slutändan om betydligt mer än Magdalena Andersson, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Nooshi Dadgostar, Amanda Lind, Daniel Helldén, Anna-Karin Hatt, Simona Mohamsson eller Ebba Busch.

Det handlar om vilka vi själva vill vara.

Och när Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Inkludering och Mångfald och Tankesmedjan MOI betraktar Sverige inför detta val är vår utgångspunkt densamma som den alltid varit:

Ett samhälle är aldrig starkare än den trygghet det förmår ge sin mest utsatta människa.

På söndag väljer Sverige regering.

Men vi väljer också någonting mycket större.

Vi väljer vilket slags samhälle vi vill kalla vårt.

 

Av:

Sveriges Mångfald

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

Antisemitismen måste bort – men den demokratiska måttstocken måste gälla alla

7 sep. 2026

Det finns tillfällen då politisk lojalitet måste upphöra och anständigheten ta över. Det här är ett sådant tillfälle. De senaste avslöjandena om kandidater inom Vänsterpartiet som har uttryckt antisemitism, spridit antisemitiska budskap eller uttryckt stöd för Hamas och dess terrorhandlingar är fullständigt oacceptabla. För oss som själva står till vänster är detta kanske ännu viktigare att säga än för dem som sedan länge betraktar Vänsterpartiet som sin politiska motståndare. Antisemitism är antisemitism också när den kommer från vänster. Terrorism är terrorism också när dess offer är israeler.

Hamas massaker den 7 oktober 2023 kan aldrig försvaras, romantiseras eller firas. Det palestinska folkets lidande och den katastrof som drabbat Gazas civila befolkning förändrar inte den principen. Man kan – och måste – kunna försvara palestiniers mänskliga rättigheter, kritisera Israels regering och reagera mot civilt lidande utan att för den skull acceptera antisemitism eller Hamas. Den som inte klarar den gränsdragningen har inget på en demokratisk vallista att göra.

Därför måste Vänsterpartiets ledning nu vara fullständigt kompromisslös. Kandidater som har hyllat terrorism eller spridit antisemitism ska strykas från vallistorna. Där det efter en rättssäker intern prövning står klart att en medlem har spridit grov antisemitism eller försvarat terrorhandlingar bör uteslutning vara den självklara konsekvensen. Att bara flytta en människa från en vallista men låta henne fortsätta representera partiet i andra sammanhang riskerar att bli en administrativ åtgärd där det egentligen krävs en moralisk gränsdragning.

Nooshi Dadgostar har markerat att antisemitism är oacceptabelt och att de berörda personerna ska lämna. Det är välkommet. Men när ett problem återkommer räcker det inte längre att reagera på nästa journalistiska avslöjande. Partiet måste självt granska sina kandidater, sina lokala organisationer och sin politiska kultur. Ett parti som gör anspråk på att bekämpa rasism kan inte tolerera antisemitism i de egna leden. Ett parti som talar om alla människors lika värde kan inte göra undantag beroende på vilka människor som utsätts för hat. Detta riskerar dessutom att kosta Vänsterpartiet röster inför ett val där varje mandat kan få betydelse för regeringsfrågan. Men den viktigaste anledningen att agera är inte opinionssiffrorna. Det är att det är rätt.

Vi vill samtidigt ge Expressen ett tydligt erkännande för granskningen. Det kan kännas obekvämt för delar av vänstern, men journalistik ska inte bedömas efter om dess avslöjanden gynnar vårt eget politiska läger. Expressen har under lång tid varit tydlig i sitt motstånd mot antisemitism. När tidningen hittar antisemitism inom vänstern ska vänsterns svar därför inte vara att angripa budbäraren utan att göra något åt problemet. Vi hade önskat att samma konsekvens alltid hade funnits inom hela den svenska vänstern och dess mediala miljö. Där har också Aftonbladet anledning att fundera över hur tydligt gränsen mot antisemitism har upprätthållits genom åren.

Men Expressen ska fortsätta leta efter skelett i Vänsterpartiets garderober – och samtidigt leta lika noggrant i alla andra garderober. För medan enskilda vänsterpartisters extrema uttalanden med rätta blir föremål för omfattande granskning har svensk politik under de senaste mandatperioderna genomgått en förändring som är betydligt större. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har gjort Sverigedemokraterna till en central del av sitt parlamentariska regeringsunderlag. Det är ett historiskt vägval som inte får normaliseras till den grad att vi slutar tala om varifrån Sverigedemokraterna kommer.

SD bildades 1988 ur en miljö där Bevara Sverige Svenskt spelade en central roll och där personer med bakgrund i nazistiska, fascistiska och rasistiska miljöer fanns bland grundargenerationen. Detta är inte en vänsterpolitisk skröna utan väldokumenterad historia. Det betyder självklart inte att varje människa som i dag röstar på Sverigedemokraterna är nazist. Det vore både felaktigt och intellektuellt ohederligt att påstå. Men ett partis historia spelar roll, och framför allt spelar dess politiska inflytande i dag roll.

Den kanske viktigaste politiska berättelsen under de senaste mandatperioderna är därför inte bara hur Sverigedemokraterna har förändrats för att bli accepterade av den borgerliga högern. Det är också hur den borgerliga högern har förändrats för att kunna samarbeta och regera med stöd av Sverigedemokraterna. Gränser har förskjutits, språkbruk har förändrats och migrationspolitiken har blivit allt hårdare. Förslag och formuleringar som för ett eller två decennier sedan hade betraktats som extrema diskuteras i dag som delar av den normala politiska dagordningen. Normalisering fungerar nämligen åt båda hållen. När ett tidigare isolerat parti släpps in i den politiska värmen förändras partiet, men det förändrar också rummet det släpps in i.

Och Sverige har förändrats. Vi ser valaffischer och politiska budskap som bygger på misstänksamhet, uppdelning och föreställningen att vissa människor hör hemma här mer än andra. Vi ser barn och ungdomar som vuxit upp i Sverige leva med hotet att skickas till länder som de knappt känner. Vi ser äldre människor vars familjer, anknytning och liv finns här ändå riskera utvisning. Vi ser samtidigt hur människor allt oftare reduceras till sin ekonomiska nytta. Kan du arbeta? Kan du försörja dig? Är du lönsam? Är du tillräckligt produktiv? Det är ett människovärde med villkor. Och ett människovärde med villkor är till slut inget människovärde alls.

För oss är detta en av de avgörande politiska frågorna inför valet. Ett samhälles styrka mäts inte främst genom hur framgångsrika de starkaste människorna kan bli. Det mäts genom hur vi behandlar människan som inte orkar springa lika fort som alla andra: den sjuke, den funktionsnedsatte, barnet, den gamla, den arbetslöse, den fattige, den traumatiserade flyktingen och människan som inte längre kan vara produktiv. Människan som behöver oss. Det är där ett samhälles verkliga moral blir synlig.

Sverige byggde en gång mycket av sin självbild kring solidaritet, jämlikhet och tanken att den starkare skulle bära en större del av bördan. Den självbilden var aldrig fullständigt sann. Sverige hade sina orättvisor även då. Men ambitionen betydde något. I dag håller någonting på att gå förlorat. Vi har fått ett samhällsklimat där svaghet alltför ofta betraktas som en kostnad och solidaritet som en utgift. Men människor är inte kostnadsposter. Människovärdet upphör inte när arbetsförmågan gör det.

Därför vägrar vi acceptera den förenklade politiska logiken där man måste välja vilken extremism eller vilket människoförakt man vill fördöma. Vi tänker inte välja. Antisemitism inom vänstern är oacceptabel. Hamas är en terrororganisation och hyllningar av dess terrorhandlingar är oacceptabla. Hat mot judar är oacceptabelt. Men rasism mot muslimer är också oacceptabel. Avhumanisering av flyktingar är oacceptabel. Att låta människors värde bestämmas av deras produktionsförmåga är oacceptabelt. Och den svenska högerns långtgående anpassning till Sverigedemokraternas politiska världsbild måste kunna granskas lika kompromisslöst som extremism inom vänstern. Det ena ursäktar aldrig det andra.

Vi skriver inte detta trots att vi tillhör den röd gröna sidan. Vi skriver det därför att vi gör det. Den som säger sig kämpa för jämlikhet måste ställa högre krav på sig själv. Den som försvarar minoriteter får inte välja vilka minoriteter som förtjänar skydd. Judars rädsla för antisemitism måste tas på samma allvar som muslimers rädsla för islamofobi och flyktingars rädsla för främlingsfientlighet. Människovärdet kan inte portioneras ut efter politisk tillhörighet, religion, etnicitet eller vilket politiskt läger som för tillfället tjänar på att försvara det.

Därför måste Vänsterpartiet städa framför sin egen dörr. Ordentligt. Inte därför att Expressen kräver det. Inte därför att Moderaterna kräver det. Inte därför att opinionsmätningarna kräver det. Utan därför att den demokratiska vänsterns egna värderingar kräver det. Och därefter måste samma strålkastare riktas mot hela det svenska politiska landskapet. Inför valet 2026 behöver Sverige mer än politiska block som pekar på varandras moraliska haverier. Vi behöver återupprätta en mycket enklare princip: Ingen antisemitism. Ingen rasism. Ingen terrorromantik. Ingen avhumanisering. Inga undantag beroende på vem som står för hatet eller vem som drabbas av det.

Framför allt måste vi åter börja bygga ett samhälle där människan har ett värde också när hon är svag, sjuk, gammal, fattig, främmande eller beroende av andra. För det är inte behandlingen av de starkaste som avslöjar vilket slags samhälle vi är. Det är vad vi gör när den svagaste människan knackar på vår dörr.

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Jag saknar ett Sverige som fortfarande trodde på solidariteten

5 sep. 2026

Valet 2026: Ett maktskifte är möjligt – men vem ska egentligen regera Sverige?

3 sep. 2026

Med bara dagar kvar till riksdagsvalet den 13 september har den svenska valrörelsen gått in i ett betydligt mer osäkert skede än vad många förmodligen föreställde sig för bara några veckor sedan. Under stora delar av mandatperioden har oppositionen haft ett betydande opinionsövertag och ett regeringsskifte har tidvis framstått som närmast sannolikt. Men den bilden har förändrats snabbt.

I TV4/Novus mätning, genomförd den 24–30 augusti, leder oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – med 50,3 procent mot 47,7 procent för Tidöpartierna. Skillnaden är bara 2,6 procentenheter. Socialdemokraterna faller samtidigt kraftigt till 25,8 procent. I Demoskops färska mätning är avståndet ungefär lika stort: oppositionen får 50,6 procent och regeringssidan 47,3 procent.

Detta ska jämföras med SVT/Verians augustimätning där oppositionen fortfarande ledde med hela tio procentenheter. Valet har alltså på mycket kort tid gått från att se relativt avgjort ut till att åter vara öppet.

Hur sannolikt är ett regeringsskifte?

Om man enbart utgår från det samlade opinionsläget är ett regeringsskifte fortfarande något mer sannolikt än att Ulf Kristerssons regeringsunderlag får förnyat mandat. Men marginalen är numera för liten för att tala om någon säker oppositionseger.

Min samlade bedömning i detta skede skulle vara ungefär 60 procents sannolikhet för ett förändrat regeringsunderlag och omkring 40 procent för att den nuvarande sidan lyckas behålla makten. Det är inte en matematisk prognos utan en politisk bedömning utifrån de senaste mätningarna, utvecklingen under valrörelsen och framför allt fyraprocentsspärrens betydelse.

Den verkliga dramatiken heter Liberalerna.

I Novus ligger L på 3,3 procent. I den undersökningen skulle partiet alltså falla ur riksdagen. Novus mandatberäkning ger då oppositionen ett mycket tydligt parlamentariskt övertag.

Men 3,3 procent är samtidigt tillräckligt nära fyraprocentsspärren för att strategisk stödröstning kan förändra hela situationen under valets sista dagar. Om borgerliga väljare börjar lämna framför allt Moderaterna för att rädda Liberalerna kvar i riksdagen kan mandatfördelningen förändras dramatiskt.

Det betyder också att de sista opinionsmätningarna paradoxalt nog själva kan bidra till att förändra det valresultat de försöker förutsäga.

Hur mycket kan vi egentligen lita på opinionsmätningarna?

Opinionsmätningar är värdefulla – men de är ögonblicksbilder, inte valresultat.

Novus senaste väljarbarometer bygger exempelvis på 2 984 intervjuer. Verians väljarbarometer för SVT bygger normalt på omkring 3 000 intervjuer. Undersökningsföretagen arbetar med viktningar för bland annat ålder, kön, utbildning, region och tidigare partival för att få urvalet att bättre motsvara väljarkåren.

Det gör mätningarna seriösa. Men det gör dem inte ofelbara.

När skillnaden mellan regeringsalternativen är två eller tre procentenheter måste siffrorna därför behandlas med stor försiktighet. Små förändringar bland sena väljare, valdeltagande eller strategiskt röstande kan avgöra mandat som i sin tur avgör regeringsmakten.

Dessutom säger en enskild dramatisk förändring mindre än flera mätningar som visar samma rörelse. Socialdemokraternas fall med 4,3 procentenheter i Novus är visserligen statistiskt säkerställt, men det återstår att se om andra institut bekräftar hela storleken på tappet. Novus själv konstaterar att väljarna nu tycks ha börjat röra sig betydligt mer när valet närmar sig.

Vi bör därför varken avfärda opinionsmätningarna eller behandla dem som facit.

Opinionsmätningar beskriver inte bara opinionen – de kan påverka den

Här finns en demokratisk paradox.

När medier dagligen berättar vem som ”leder”, vem som ”rasar” och vem som riskerar att åka ur riksdagen blir opinionsmätningen en del av själva valrörelsen.

Den kan skapa mobilisering: väljare som tror att deras sida håller på att förlora får större anledning att faktiskt gå och rösta.

Den kan skapa passivitet: väljare som tror att segern redan är klar kan stanna hemma.

Och framför allt kan den skapa strategisk röstning. Forskningen om svenska väljare visar att strategiskt röstande förekommer och att väljare kan väga in både andra väljares förväntade beteende och möjliga regeringskonstellationer när de väljer parti.

Det är därför Liberalernas siffror är så politiskt explosiva.

En mätning som visar L på 3,3 procent kan få en moderat väljare att rösta på Liberalerna. Därmed har opinionsmätningen inte bara registrerat verkligheten – den har varit med och förändrat den.

Samma psykologiska mekanism kan nu verka på den andra sidan. Socialdemokraternas kraftiga nedgång kan fungera som en väckarklocka för väljare som under sommaren betraktat Magdalena Anderssons återkomst till Rosenbad som närmast självklar. Magdalena Andersson har själv varnat för just detta och sagt att väljare kan ha tagit valresultatet för givet.

En dålig opinionsmätning behöver alltså inte alltid vara dålig för ett parti. Tio dagar före ett val kan den mobilisera människor som annars hade stannat hemma.

Oppositionens stora problem: den kan vinna valet utan att ha ett färdigt regeringsalternativ

Här kommer vi till den fråga som kan bli helt avgörande.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet kan tillsammans få en majoritet av mandaten. Men de är inte överens om vilken regering denna majoritet ska leda till.

Centerpartiet har varit mycket tydligt. Partiet vill byta regering men accepterar inte Vänsterpartiet i regeringen. C lanserade i augusti i stället tanken på en bredare mittenregering och vill hålla både V och SD utanför regeringsmakten.

Vänsterpartiet har samtidigt under lång tid krävt att få ingå i regeringen om dess mandat behövs för att Magdalena Andersson ska kunna regera. Nooshi Dadgostar har visserligen nyligen sagt att V inte kommer att fälla Magdalena Andersson, vilket skapar ett visst förhandlingsutrymme, men kravet på regeringsinflytande ligger fortfarande tungt över regeringsfrågan.

Och Magdalena Andersson själv har nu sagt att hon har ”svårt att se” Vänsterpartiet i regeringen.

Detta är ingen detalj.

Det är oppositionens kanske största trovärdighetsproblem.

Man kan inte både behöva Vänsterpartiets väljare och behandla Vänsterpartiet som politiskt överflödigt

Här uppstår en fråga som Socialdemokraterna till slut måste besvara.

Vänsterpartiets röster kan behövas för att avsätta Tidöregeringen. Vänsterpartiets mandat kan behövas för att Magdalena Andersson ska bli statsminister. Vänsterpartiet förväntas dessutom vara med och bära budgetar och svåra politiska beslut.

Men när regeringen ska bildas riskerar partiet åter att ställas utanför.

Vänsterpartiet har aldrig suttit i en svensk regering, trots att partiet under långa perioder varit parlamentariskt nödvändigt för socialdemokratiska regeringar.

Det är politiskt förståeligt att Socialdemokraterna vill maximera sitt manöverutrymme. Men någonstans finns också en demokratisk trovärdighetsfråga: hur länge kan ett partis väljare förväntas leverera det parlamentariska underlaget utan att partiet betraktas som legitimt nog att dela regeringsansvaret?

Samtidigt måste också Vänsterpartiet förstå att regeringsmakt innebär något annat än opinionsbildning. Ett regeringsparti måste bära hela statens ansvar, kompromissa och ibland fatta beslut som de egna väljarna ogillar. De senaste kontroverserna kring delar av Vänsterpartiet har dessutom givit motståndarna argument mot V-ministrar och försvårat Dadgostars krav.

Frågan är därför större än ministerposter. Den handlar om huruvida Vänsterpartiet är på väg att fullt ut integreras i det svenska regeringssystemet eller ännu en gång ska fungera som parlamentarisk garant utan att få sitta vid regeringens bord.

Centerpartiets paradox

Centerpartiet befinner sig samtidigt i en nästan lika svår situation.

Partiet vill avsätta Tidöregeringen. Magdalena Andersson är den realistiska statsministerkandidat som återstår om C samtidigt vägrar stödja en regering beroende av Sverigedemokraterna. Men C vägrar också acceptera Vänsterpartiet i regeringen.

Därmed uppstår en parlamentarisk ekvation där Centerpartiet i praktiken kan behöva röster från samma vänsterparti som man inte vill ge regeringsinflytande.

Dessutom finns stora sakpolitiska motsättningar. Ett konkret exempel är karensavdraget: Socialdemokraterna vill avskaffa det medan Centerpartiet har motsatt sig förslaget så kraftigt att frågan kopplats till partiets stöd för en kommande regering.

Ändå finns en intressant gemensam nämnare mellan V och C som lätt försvinner när politiken reduceras till höger och vänster.

De uttrycker två mycket olika former av socialt ansvar.

Vänsterpartiet talar främst om ekonomisk jämlikhet, välfärd, arbetsvillkor och människor som har små ekonomiska marginaler. Centerpartiets sociala perspektiv kommer från en annan tradition: hela landets möjligheter, decentralisering, små samhällens överlevnad och människors möjlighet att leva även långt från de ekonomiska maktcentrumen.

Ekonomiskt står partierna ofta mycket långt från varandra. Men båda bär perspektiv som riskerar att försvinna om regeringsbildningen enbart blir ett spel om den politiska mitten.

Det borde därför inte vara otänkbart att de två partierna, utan att ge upp sina ideologier, faktiskt kan hitta begränsade kompromisser kring utsatthet, regional rättvisa, vård, omsorg och människors möjlighet att leva värdiga liv.

Politikens uppgift är trots allt inte att hitta människor som redan tycker lika. Politikens uppgift är att göra det möjligt för människor som tycker olika att tillsammans lösa gemensamma problem.

Regeringssidan har ett tydligt övertag på en punkt

Här måste oppositionen också vara självkritisk.

Ulf Kristersson kan trots alla konflikter inom Tidösamarbetet peka på ett existerande maktunderlag. Väljarna vet ungefär vilka partier som tänker försöka regera tillsammans.

Magdalena Andersson kan ännu inte göra samma sak.

Det betyder inte att Tidösidan nödvändigtvis har större politisk samstämmighet. Men den har större institutionell tydlighet.

Det är ett viktigt värde i en valrörelse.

För den väljare som framför allt efterfrågar stabilitet kan frågan till oppositionen därför bli brutal:

Ni säger att Sverige behöver en ny regering. Men vilken regering är det ni ber oss rösta fram?

Den frågan kan inte besvaras med opinionssiffror.

Valets kanske verkliga avgörande

Det är därför fullt möjligt att valet 2026 får två vinnare.

En vinnare på valnatten.

Och en vinnare i regeringsförhandlingarna.

Om Liberalerna faller ur riksdagen kan mandatmatematiken göra ett maktskifte mycket sannolikt även om skillnaden i röster mellan sidorna blir liten. Om L däremot räddas av stödröster kan hela situationen förändras.

Och om oppositionen vinner måste den därefter lösa sitt eget grundproblem: relationen mellan S, C och V.

Centerpartiet kan knappast få både en S-ledd regering och garantier för att V saknar allt avgörande inflytande om V mandat behövs. Vänsterpartiet kan knappast kräva full regeringsmakt utan att acceptera djupgående kompromisser. Och Socialdemokraterna kan inte i längden låta alla motsättningar förbli obesvarade och samtidigt kräva väljarnas förtroende för ett stabilt regeringsalternativ.

Det behövs därför något som varit märkligt frånvarande i svensk politik under många år:

politisk förhandling före ultimatum.

Kanske är detta också den större frågan inför valet 2026. Inte bara vem som blir statsminister, utan vilken sorts parlamentarisk kultur Sverige ska ha.

Ska politiken fortsätta byggas genom röda linjer där varje parti först räknar upp vilka man vägrar samarbeta med?

Eller ska valresultatet betraktas som medborgarnas uppdrag till partierna att faktiskt sätta sig vid ett bord och finna en väg framåt?

För människor som lever med sjukdom, fattigdom, funktionsnedsättning, arbetslöshet eller andra former av utsatthet är regeringsspelet i sig tämligen ointressant. De behöver en fungerande sjukförsäkring. En tillgänglig vård. En äldreomsorg med tid för människor. Ekonomisk trygghet. Bostäder. Arbete. Och ett samhälle där människovärdet inte bestäms av produktionsförmågan.

Där finns också den fråga vi anser borde stå högre än nästan alla andra under valrörelsens sista dagar:

Vilken regering är faktiskt beredd att bära det sociala ansvaret för hela Sverige – också för människorna som aldrig kommer att vara valets ekonomiska vinnare?

Opinionsmätningarna kan berätta vem som just nu ligger först.

Men de kan aldrig besvara den frågan.

 

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Inför valet – vilket Sverige vill vi vara?

3 sep. 2026

Snart är det val. Under månader har vi hört löften, utspel, anklagelser och siffror. Vi har hört om skatter och bidrag, kriminalitet och migration, vårdköer och arbetslöshet, tillväxt och statsfinanser. Allt detta spelar roll. Men när valrörelsens sista affischer en dag plockas ner och valstugorna stänger finns en fråga kvar som är större än nästan alla de andra:

Vilket Sverige vill vi vara?

Inte bara vilket parti vi vill ska regera, vilken skatt vi vill betala eller vilka reformer vi hoppas få genomförda. Utan vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Och kanske framför allt: hur vi vill att detta samhälle ska behandla den människa som inte längre orkar stå.

Vi har talat om de svaga som om de vore någon annan

Under den här artikelserien har jag återkommit till utsattheten. Till den sjuke och den arbetslöse. Den fattige och den funktionsnedsatte. Den ensamme. Barnet som växer upp utan det andra tar för givet. Den äldre som känner sig som en kostnad. Människan som en gång klarade allting själv och som plötsligt måste be någon annan om hjälp.

Men egentligen har serien aldrig handlat om "de utsatta". Den har handlat om oss.

För det finns inget permanent "vi" och "de". Det finns bara människor i olika delar av livet. I dag arbetar du. I morgon kanske du blir sjuk. I dag hjälper du din mamma med matkassarna. En dag kanske någon måste hjälpa dig. I dag betalar du skatt till en sjukförsäkring du inte använder. I morgon kan just den försäkringen vara skillnaden mellan trygghet och katastrof.

Vi turas om att vara starka. Vi turas om att behöva varandra. Det är kanske den enklaste beskrivningen av ett samhälle som finns.

Vad är en människa värd?

Någonstans under alla politiska konflikter finns en fråga som sällan ställs rakt ut: Vad ger en människa hennes värde? Är det hennes arbete, hennes lön, hur mycket skatt hon betalar, hennes utbildning, hennes hälsa eller hennes förmåga att försörja sig själv?

Om svaret är ja uppstår omedelbart nästa fråga: Vad händer den dag hon inte längre kan?

Om människovärdet är beroende av produktivitet kommer det alltid att finnas människor vars värde kan ifrågasättas. Men om människovärdet är okränkbart förändras utgångspunkten. Då hjälper vi inte den sjuke därför att hon varit tillräckligt produktiv. Vi hjälper henne därför att hon är människa. Vi skyddar inte barnet därför att barnet har gjort sig förtjänt av det. Vi skyddar barnet därför att ett barn ska skyddas. Vi vårdar inte den äldre därför att hennes tidigare arbetsliv kan räknas om till ett visst antal år av omsorg. Vi vårdar henne därför att hennes värdighet inte upphör när arbetsförmågan gör det.

Det borde vara självklart. Ändå behöver det sägas.

Politiken avslöjas i mötet med den maktlöse

Det är lätt att tala om människovärde när ingenting står på spel. Det verkliga provet kommer när solidariteten kostar pengar. När vården behöver resurser, när socialtjänsten behöver fler människor, när skolan behöver stödja barnet som kräver mer än andra, när någon behöver sjukersättning under lång tid eller när den hemlöse behöver en bostad trots att livet är kaotiskt.

Det verkliga provet kommer dessutom när den utsatta människan inte är perfekt, tacksam och enkel att hjälpa.

Det är då orden prövas.

För människovärde som bara gäller den skötsamme är inget människovärde. Medmänsklighet som bara omfattar människor vi tycker om är ingen särskilt svår medmänsklighet. Och solidaritet som aldrig får kosta någonting är bara ett vackert ord.

Men ansvar då?

Naturligtvis har människor ansvar. Det är inte medmänskligt att låtsas något annat. Den som kan arbeta bör efter förmåga bidra. Den som begår brott ska ställas till ansvar. Den som fuskar med våra gemensamma system skadar tilliten som systemen bygger på. Ett samhälle måste kunna ställa krav.

Men ansvar och människovärde är inte motsatser.

En människa förlorar inte sitt människovärde därför att hon har misslyckats. Inte ens därför att hon har fattat dåliga beslut. Det är kanske just där ett civiliserat samhälle skiljer sig från ett hårt.

Vi kan säga: Du gjorde fel. Du har ett ansvar. Du måste försöka förändra ditt liv.

Och samtidigt:

Du är fortfarande en av oss.

Den sista meningen betyder allt.

Vilka får finnas i vårt Sverige?

Jag önskar att vi inför valet vågade tala mer om den frågan. Inte vilka människor som bokstavligen får befinna sig inom landets gränser, utan vilka människor som får känna att de har en självklar plats i gemenskapen.

Får man vara långsam i ett samhälle besatt av effektivitet? Får man vara sjuk i ett samhälle som dyrkar arbetsförmåga? Får man misslyckas och behöva en andra chans? Får man vara gammal och behöva mycket omsorg? Får man leva med en funktionsnedsättning som innebär att samhället måste lägga stora resurser på att göra ett värdigt och självständigt liv möjligt?

Får man ibland vara den som tar emot mer än man ger?

Jag hoppas det.

För annars har vi byggt ett samhälle som fungerar fantastiskt för den människa som aldrig behöver det.

Valet handlar också om rädsla

Det är lätt att vinna människors uppmärksamhet genom rädsla. Rädslan för brott, arbetslöshet och ekonomisk nedgång. Rädslan för människor vi inte känner. Rädslan för att någon annan får något vi själva har arbetat för. Vissa av dessa rädslor handlar om verkliga problem som politiken måste ta på allvar. Men ett land kan inte bara byggas på det vi är rädda för.

Någon måste också tala om vad vi hoppas på.

Jag hoppas på ett Sverige där människor vågar lita på varandra. Ett Sverige där ett barn inte behöver ärva sina föräldrars hopplöshet. Där den som blir sjuk får koncentrera sig på att bli så frisk som möjligt i stället för att frukta nästa myndighetsbeslut. Där den äldre får känna att hon fortfarande tillhör framtiden, även när större delen av hennes liv ligger bakom henne.

Jag hoppas på ett Sverige där arbete ger stolthet men inte definierar människovärdet. Där framgång får beundras utan att misslyckandet föraktas. Där vi förstår skillnaden mellan att ställa krav och att sparka nedåt.

Ingen vet vem som behöver handen nästa gång

Kanske är solidaritet egentligen mycket enklare än alla våra politiska teorier. En människa faller. En annan människa sträcker fram handen. Nästa gång kan rollerna vara omvända.

Ur denna enkla tanke har vi byggt något oerhört: sjukvård, skolor, äldreomsorg, socialförsäkringar, stöd till människor med funktionsnedsättningar och skydd för barn. Institutioner som ytterst bygger på ett löfte mellan människor:

Du ska inte behöva möta livets värsta ögonblick ensam.

Systemen är inte perfekta. De kommer aldrig att bli perfekta. De måste kunna granskas, förändras och förbättras. Men tanken bakom dem är värd att försvara.

När du står där med valsedeln

När du står där med valsedeln i handen hoppas jag att du tänker på ekonomin, jobben, skolan, vården, tryggheten, klimatet och Sveriges framtid.

Men jag hoppas också att du tänker på någon du kanske aldrig kommer att träffa.

Människan som just den morgonen inte orkade resa sig ur sängen. Barnet som försöker dölja fattigdomen för klasskamraterna. Kvinnan som funderar på om hon vågar lämna mannen som slår henne. Den äldre mannen som väntar på att någon ska ha tid att sätta sig bredvid honom en stund. Den långtidssjuka som öppnar ännu ett myndighetsbrev med darrande händer.

Och tänk sedan på dig själv.

Inte bara som du är i dag, utan som du kan vara om tio, tjugo eller fyrtio år. Sjuk. Gammal. Arbetslös. Sörjande. Beroende av andra.

Fortfarande samma människa.

Fortfarande med samma värde.

Vilket Sverige vill vi vara?

Det är den fråga jag återkommer till. Jag vill inte ha ett Sverige där människor aldrig behöver hjälp. Ett sådant samhälle har aldrig existerat och kommer aldrig att göra det.

Jag vill ha något svårare.

Ett Sverige där vi inte skäms för att behöva varandra. Där styrka inte betyder att aldrig falla, utan att vi tillsammans har byggt något som fångar den som gör det. Där produktivitet är värdefull, men människan ovärderlig. Där ansvar kan krävas utan att värdigheten tas ifrån någon. Där den starke förstår att styrkan är tillfällig och den svage vet att svagheten inte gör henne mindre mänsklig.

Vi kommer att rösta olika. Vi kommer att tro på olika lösningar. Vi kommer att argumentera, kritisera och kompromissa. Så måste demokratin fungera. Men under alla våra meningsskiljaktigheter hoppas jag att det fortfarande finns någonting som förenar oss:

Att människan kommer först.

För till slut kommer historien inte bara att fråga hur rikt Sverige var, hur högt vårt BNP steg eller hur effektiva våra system blev. Den kommer också att fråga vad vi gjorde med vår rikedom, vår styrka och våra möjligheter.

Hur behandlade vi människan som inte kunde göra sin röst hörd?

Vad gjorde vi när någon föll?

Gick vi förbi?

Eller stannade vi?

Det är också ett val.

Och kanske är det det viktigaste valet av alla.

 

Zelda Boudine för Sveriges Mångfald

 

Fotnot om seriens illustrationer

Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder  vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.

Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.

Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.

För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.

Medmänsklighet är inte svaghet

3 sep. 2026

 

Värdighetens pris – Del 4

3 sep. 2026