Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat

16 sep. 2026

Det svenska valet 2026 är ännu inte sluträknat. Med 95 procent av valdistrikten rapporterade låg Socialdemokraterna på 28,1 procent och 100 mandat, samtidigt som oppositionen sammantaget hade 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. De återstående rösterna innebär att mandatfördelningen fortfarande måste betraktas som preliminär.

Men oavsett den slutliga regeringsfrågan finns det anledning för Socialdemokraterna att ställa en betydligt svårare fråga än vem som blir statsminister: Vad är Socialdemokraterna i dag – och vad vill partiet vara?

Det är en ideologisk fråga som inte kan besvaras genom bättre kampanjer, skickligare kommunikation eller nya slogans. Den måste besvaras inom själva arbetarrörelsen.

Formellt råder ingen tvekan om hur Socialdemokraterna definierar sig. Partiet beskriver fortfarande sin ideologi som den demokratiska socialismen och talar om jämlikhet, solidaritet och ett samhälle utan över- och underordning. Inför partikongressen 2025 genomfördes dessutom ett omfattande programarbete som enligt partiet självt skulle innebära en återgång till socialdemokratins rötter.

Därför blir den verkligt intressanta frågan inte vad som står i partiprogrammet, utan hur väl den praktiska politiken motsvarar dessa formuleringar.

Under årets valrörelse har Socialdemokraterna kombinerat klassiskt socialdemokratiska förslag – stärkt välfärd, avskaffad karens, starkare a-kassa, höjda pensioner och begränsningar av vinster i skolan – med bland annat fortsatt stram migrationspolitik, hårdare kriminalpolitik, en uttalad arbetslinje och en stark betoning på bred politisk samverkan. Partiet självt beskriver detta som att det har återvänt till sina rötter.

Men just här finns också den konflikt som Socialdemokratin behöver våga diskutera öppet.

Vad betyder demokratisk socialism år 2026?

Är det framför allt en historisk och värderingsmässig identitet, eller ska begreppet också få tydliga konsekvenser för ekonomisk politik, fördelningspolitik, arbetsmarknad, privatiseringar, bostäder, välfärd och relationen mellan kapital och arbete?

Det är inte en akademisk diskussion. Det handlar om Socialdemokraternas politiska identitet.

Olof Palmes socialdemokrati byggde på tanken att demokratin inte skulle stanna vid riksdagens dörr. Ekonomiska maktförhållanden, klasskillnader och människors faktiska möjligheter att bestämma över sina liv var också demokratiska frågor. Den socialdemokratiska idén var därför större än att administrera välfärdsstaten. Politiken skulle förändra maktförhållanden.

Det är här vi menar att dagens Socialdemokrati har ett problem.

När ett arbetarparti försöker vara både vänster och mitten, både systemkritiskt och statsbärande, både opposition och samlande kompromissparti, finns risken att den ideologiska berättelsen försvagas.

Väljaren får många konkreta förslag men ett mindre tydligt svar på frågan: Vilket samhälle vill Socialdemokraterna egentligen bygga?

Det vore emellertid för enkelt att påstå att partiets valresultat enbart kan förklaras av ideologisk otydlighet. Valrörelser påverkas av många faktorer, och det krävs betydligt mer väljarforskning innan man säkert kan säga varför väljare har lämnat eller valt Socialdemokraterna. Däremot gör resultatet den ideologiska frågan svår att skjuta åt sidan. Om det preliminära resultatet står sig handlar det om ett betydande bakslag.

Samtidigt tornar en annan konflikt upp sig: regeringsfrågan.

Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist har före valet sagt att partiet hellre går till extraval än accepterar en regering där Vänsterpartiet ingår. Hon har i stället förordat en regering med S, C, KD och MP och samtidigt avvisat regeringssamarbete med både V och SD.

Det skapar ett grundläggande strategiskt dilemma för Socialdemokraterna. Partiet måste förhålla sig både till möjligheten att samla en parlamentarisk majoritet och till frågan om vilken politisk riktning ett sådant regeringsunderlag faktiskt skulle innebära.

Och där återkommer ideologin.

Om regeringsduglighet ständigt kräver kompromisser mot den politiska mitten uppstår förr eller senare frågan om vad som inte är förhandlingsbart. Vilka är Socialdemokratins röda linjer för jämlikhet, välfärd och ekonomisk fördelning? Vilka samhällsförändringar är partiet berett att driva även när de möter motstånd?

Ett parti som inte längre kan svara tydligt på dessa frågor riskerar att förvandlas från politisk rörelse till förvaltningsalternativ.

Det är därför vi menar att Socialdemokraterna behöver en verklig ideologisk debatt bland sina medlemmar – inte en debatt som redan från början styrs mot ett bestämt svar och inte ännu ett kommunikationsprojekt från partiledningen. Medlemmarna måste få diskutera vad demokratisk socialism faktiskt ska betyda i vår tid.

Det innebär också att våga diskutera den egna historien. Vad återstår av folkhemmets jämlikhetsideal? Hur mycket ekonomisk ojämlikhet kan ett socialdemokratiskt samhälle acceptera? Vilka verksamheter ska över huvud taget få styras av marknaden? Hur mycket makt ska löntagare ha över arbetslivet? Vad betyder solidaritet när välfärden pressas? Och ska Socialdemokratins främsta uppgift vara att förändra samhällets maktförhållanden eller att administrera dem?

Det är obekväma frågor. Just därför behöver de ställas.

Vi menar att Socialdemokratins trovärdighetsproblem inte löses genom att försöka vara lite av allt för alla. Ett stort politiskt parti måste naturligtvis kunna samla breda väljargrupper, men bredd är inte samma sak som ideologisk oklarhet.

Socialdemokraterna använder själva ord som solidaritet, jämlikhet och demokratisk socialism. Då måste partiet också kunna förklara vad dessa ord kräver av den praktiska politiken.

Valet 2026 borde därför inte bara leda till diskussioner om personer, kampanjstrategier och regeringskombinationer. Det borde utlösa en betydligt djupare debatt inom svensk socialdemokrati.

Vad är det Socialdemokraterna ytterst vill förändra i Sverige?

Först när partiet vågar besvara den frågan blir det möjligt att förstå vilken politisk riktning Socialdemokratin faktiskt erbjuder.

Och kanske är just den diskussionen viktigare än frågan om vem som till slut lyckas bilda regering efter valet 2026.

Av :

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen

13 sep. 2026

Nu är vi framme.

Efter månader av debatter, utspel, opinionsmätningar, anklagelser, löften, angrepp och politiska konflikter har Sverige nått valdagen. I dag lägger människor sina röster. I morgon vaknar vi upp till ett valresultat.

Några kommer att jubla. Andra kommer att känna besvikelse, kanske förtvivlan. Några partier kommer att tala om framgång, andra kommer att tvingas rannsaka sig själva. Kanske förändras den politiska kartan. Kanske förändras också ledarskap och samarbeten.

Men en sak får inte förändras:

Respekten för demokratin.

När rösterna är räknade måste resultatet accepteras. Av oss väljare, naturligtvis, men framför allt av de politiker som under denna långa valrörelse bett om vårt förtroende.

Demokrati innebär inte att vi får det samhälle just vi själva önskar. Demokrati innebär att vi accepterar folkets beslut även när beslutet går oss emot.

Det kräver någonting av oss.

Det kräver att vinnaren förmår vara en god vinnare och att förloraren förmår vara en god förlorare.

En valrörelse som lämnat sår

Det har varit en lång valrörelse. Men framför allt har det stundtals varit en hätsk och obehaglig valrörelse.

Vi har sett politiska motståndare behandlas som fiender snarare än människor med andra idéer. Vi har sett lågvattenmärken från såväl regeringssidan som oppositionen. Vi har sett sociala medier fyllas av personangrepp, hån, misstänkliggöranden och ett språk som alltför ofta passerat gränsen för vad som borde höra hemma i ett demokratiskt samtal.

Och runt politiken finns trollen.

De finns till höger och de finns till vänster. Människor som tycks ha gjort hatet till en politisk metod och föraktet till ett argument.

Det gör mig sorgsen.

För någonstans måste vi kunna skilja mellan att bekämpa en politisk idé och att förakta människan som tror på den.

Alla röster är lika mycket värda. Alla människor har samma demokratiska rättigheter. En människa som röstar på ett parti jag aldrig själv skulle kunna tänka mig att stödja har precis samma rätt till sin övertygelse som jag har till min.

Det är själva demokratins fundament.

Vi gjorde vad vi kunde

För oss som under denna valrörelse har försökt tala om det sociala samvetet återstår nu egentligen bara att vänta.

Vi har sagt vad vi tror på.

Vi har försvarat människor i utsatthet. Vi har försökt påminna om dem som sällan står längst fram när politikerna räknar vinnare och förlorare. Vi har talat om barnen, de sjuka, de arbetslösa, människor med funktionsnedsättningar, fattiga, hemlösa, nyanlända och andra människor som riskerar att hamna utanför samhällets gemenskap.

Vi har argumenterat mot ett samhälle där människovärdet alltför lätt kopplas samman med människans produktionsförmåga.

Vi har kallat det produktivitetens religion.

Och vi har gjort det därför att vi tror på ett annat sätt att se på människan.

En människa har ett värde också när hon inte kan arbeta.

En människa har ett värde när hon är sjuk.

En människa har ett värde när hon behöver hjälp.

En människa har ett värde oavsett var hon föddes.

Och ett samhälles verkliga styrka kan aldrig enbart mätas i tillväxt, sysselsättning, BNP eller statsfinanser. Den måste också mätas i hur vi behandlar den människa som inte längre orkar stå på egna ben.

Det budskapet har vi försökt föra fram.

Mer kan vi inte göra.

Men sorgen finns där

Därför känner jag också sorg denna valdag.

Sorg över ett politiskt klimat där hatet blivit så gränslöst.

Sorg över att begreppet allas lika värde kan uttalas högtidligt i tal samtidigt som det så ofta tycks glömmas bort när verkliga människor står framför oss och behöver hjälp.

Jag känner sorg över barn och ungdomar som har utvisats och över dem som fortfarande lever med rädslan för att tvingas lämna det land där de byggt sina liv.

Jag känner sorg över en migrationspolitik som under lång tid blivit allt stramare och över hur denna utveckling inte längre begränsas till den traditionella politiska högern, utan också nått långt in i socialdemokratin.

Jag känner sorg över hur ord som solidaritet, medmänsklighet och svaghet förändrat betydelse i den politiska debatten.

Att behöva någon annan borde aldrig vara skamligt.

Vi behöver alla någon annan någon gång.

Barnet behöver sina föräldrar. Den sjuke behöver vården. Den gamle behöver omsorgen. Den arbetslöse kan behöva samhällets stöd. Den som flyr behöver en trygg plats. Den ensamme behöver en medmänniska.

Det är inte svaghet.

Det är att vara människa.

I morgon finns Sverige kvar

Men oavsett hur starkt vi känner inför denna valdag kommer det en morgondag.

Och då har Sverige valt.

Kanske blir resultatet det jag hoppas på. Kanske blir det raka motsatsen.

Det förändrar inte min respekt för demokratin.

Om den sida jag själv känner störst samhörighet med förlorar måste jag acceptera det. Om den vinner måste jag respektera dem som känner sorg och oro över resultatet.

Ingen demokratisk seger ger vinnaren rätt att förnedra förloraren.

Ingen demokratisk förlust ger förloraren rätt att förakta väljarnas beslut.

Det är kanske just där vår demokratiska mognad verkligen visar sig.

Inte när vi lägger valsedeln i kuvertet.

Utan dagen efter.

När vi möter grannen som röstade annorlunda.

När arbetskamrater diskuterar resultatet.

När människor skriver på sociala medier.

Och framför allt när partiledarna kliver upp framför kamerorna och kommenterar folkets beslut.

Då hoppas jag på ödmjukhet.

Från vinnarna.

Från förlorarna.

Från högern.

Från vänstern.

Från oss alla.

Demokratin måste vara större än våra egna åsikter

För Tankesmedjan MOI, Föreningen MOI och Sveriges Mångfald förändras inte vårt uppdrag med ett valresultat.

Vi kommer även efter valet att tala om människovärde, mångfald, inkludering och social utsatthet.

Vi kommer att fortsätta ifrågasätta produktivitetens religion.

Vi kommer att fortsätta försvara tanken att samhällets styrka ytterst måste bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta människor.

Men vi kommer också att respektera dem som tycker annorlunda.

För annars betyder våra egna ord om inkludering väldigt lite.

Mångfald kan inte bara betyda mångfald bland människor som tycker som vi själva. Ett demokratiskt samhälle måste också rymma en mångfald av politiska övertygelser.

Det betyder inte att vi ska sluta argumentera.

Tvärtom.

Vi ska argumentera ännu hårdare för det vi tror på – men utan att beröva våra motståndare deras människovärde.

I dag röstar Sverige.

I morgon har vi ett resultat.

Låt oss då kunna känna glädje utan triumfalism och sorg utan hat.

Låt vinnaren sträcka ut handen.

Låt förloraren ta emot den.

För när vallokalerna har stängt är vi fortfarande grannar. Vi är fortfarande arbetskamrater, vänner och familjer. Vi delar fortfarande gator, skolor, sjukhus och äldreboenden. Vi delar samma land.

Och när valaffischerna plockats ned och rösterna räknats börjar det kanske allra svåraste arbetet:

att leva tillsammans.

Det arbetet börjar i morgon.

Och det angår oss alla.

Av :

Tankesmedjan MOI – Föreningen MOI – Sveriges Mångfald

Tre dagar kvar – ett Sverige som håller andan inför valet

10 sep. 2026

Det är tre dagar kvar till valet. Tre dagar innan Sverige väljer riktning. Och kanske har valrörelsen aldrig varit riktigt så enkel som berättelsen om två regeringsalternativ, Magdalena Andersson mot Ulf Kristersson, vänster mot höger.

Under valspurten har någonting börjat röra på sig under ytan. Partier som räknats ut reser sig. Partier som betraktats som självklara vinnare tappar kraft. Och bakom opinionssiffrorna finns en betydligt större fråga: vilket Sverige kommer egentligen att vakna upp efter valet?

För oss inom Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Inkludering och Mångfald och Tankesmedjan MOI har politiken aldrig bara handlat om mandatfördelning. Ett samhälles verkliga styrka mäts inte främst i hur framgångsrika de redan framgångsrika kan bli. Den mäts i hur vi behandlar människan som behöver oss mest. Den arbetslöse. Den sjuke. Den fattige. Den nyanlände. Barnet som växer upp i ekonomisk utsatthet. Den äldre som behöver omsorg. Människan som av olika skäl inte förmår vara produktiv enligt samtidens allt hårdare krav.

Det är mot den bakgrunden vi betraktar den märkliga och dramatiska valspurt som nu pågår.

Sverigedemokraterna kan åter bli Tidös största parti

Mycket talar just nu för att Sverigedemokraterna återigen blir större än Moderaterna. Det är i så fall inte längre möjligt att beskriva valet 2022 som något slags tillfälligt undantag. Då börjar vi snarare kunna tala om en strukturell förändring av svensk högerpolitik.

Det gamla borgerliga Sverige, där Moderaterna självklart ledde ett borgerligt regeringsalternativ, håller på att förändras.

Det innebär också att en eventuell seger för Tidöpartierna öppnar en fråga som knappast kommer att kunna undvikas: om Sverigedemokraterna är det största partiet i regeringsunderlaget, hur länge accepterar partiet då att stå utanför regeringen?

Och hur länge kan Moderaterna göra anspråk på att självklart vara den politiska högerns ledande kraft?

Detta kan bli en av valets verkligt stora konsekvenser.

Moderaterna har tappat skärpa

Moderaterna känns samtidigt märkligt frånvarande i valspurtens politiska dynamik. Ulf Kristersson är statsminister. Moderaterna leder regeringen. Ändå är det andra Tidöpartier som just nu tycks skapa energi.

Det måste vara bekymmersamt för Moderaterna.

Om Tidöpartierna förlorar valet och Moderaterna samtidigt gör ett svagt resultat, kommer frågor om partiets framtida ledarskap sannolikt att uppstå. Fyra år vid regeringsmakten är lång tid. En förlust efter denna mandatperiod skulle inte enbart kunna förklaras med tillfälliga opinionsvindar.

Då måste Moderaterna fråga sig vad partiet egentligen har blivit – och varför Sverigedemokraterna har kunnat överta rollen som högerns största parti.

Men Socialdemokraterna har också ett problem

Det märkliga är att samma fråga, på ett annat sätt, kan komma att ställas inom Socialdemokraterna.

För inte särskilt länge sedan såg vägen mot Rosenbad betydligt enklare ut för Magdalena Andersson. Nu känns Socialdemokraterna mindre självklara i valspurten.

Det finns en djupare anledning till detta som vi länge har diskuterat inom MOI.

Socialdemokratin har under lång tid rört sig mot den politiska mitten. Man vill vara regeringsduglig. Ansvarsfull. Bred. Statsbärande.

Men någonstans måste också frågan ställas: var finns visionen?

Var finns berättelsen om ett Sverige där jämlikhet är någonting större än en budgetpost? Var finns kampen mot fattigdomen? Var finns den kompromisslösa solidariteten med den människa som inte längre orkar? Var finns arbetarrörelsens gamla övertygelse om att samhället faktiskt går att förändra?

När Socialdemokraterna söker mitten lämnar de också ett tomrum efter sig.

Det är ett tomrum som andra försöker fylla.

Centerpartiet – partiet som fortfarande söker sin nya roll

Centerpartiet får inte glömmas bort i den här valrörelsen. Tvärtom kan partiets position bli viktig när regeringsmakten ska avgöras.

Centerpartiets stora problem är samtidigt att den gamla politiska kartan inte längre finns.

Under många år var C ett självklart borgerligt parti. Därefter blev motståndet mot Sverigedemokraternas inflytande så avgörande att Centerpartiet steg för steg hamnade närmare Socialdemokraterna i regeringsfrågan.

Det skapade en identitetskonflikt som partiet fortfarande lever med.

Ekonomiskt finns mycket av den klassiska borgerligheten kvar: företagande, marknadslösningar, landsbygdens näringsliv och en liberal syn på ekonomin. Men i frågor om migration, öppenhet, minoriteters rättigheter och synen på Sverigedemokraterna befinner sig Centerpartiet långt från stora delar av dagens Tidösamarbete.

Det är både partiets svaghet och dess möjlighet.

För väljare som vill ha ett öppet och tolerant Sverige men som inte identifierar sig som socialister kan Centerpartiet fortfarande erbjuda något ganska unikt.

Samtidigt finns en avgörande fråga: vad vill Centerpartiet använda sitt inflytande till?

Det räcker inte i längden att definiera sig genom vilka man inte vill samarbeta med. Ett parti måste också kunna formulera vilket samhälle det faktiskt vill bygga.

För oss inom MOI finns det delar av Centerpartiets socialliberala tradition som förtjänar respekt: försvaret av människors lika värde, en historiskt öppnare migrationssyn, decentralisering och övertygelsen om att hela Sverige måste kunna leva.

Samtidigt finns en ekonomisk politik där våra perspektiv ofta skiljer sig tydligt åt. Marknaden kan vara ett redskap, men den kan aldrig ersätta samhällets ansvar för den människa som saknar ekonomisk makt.

Just därför är Centerpartiet så intressant. Det befinner sig i skärningspunkten mellan två berättelser om Sverige.

Och i ett mycket jämnt parlament kan ett sådant parti bli betydligt viktigare än dess procenttal antyder.

Vänsterpartiets förlorade möjlighet

Vänsterpartiet borde egentligen ha haft ett närmast perfekt politiskt läge. När Socialdemokraterna rör sig mot mitten borde Vänsterpartiet kunna samla de väljare som efterfrågar en tydligare ekonomisk vänsterpolitik.

Men partiet har återigen hamnat i svåra diskussioner om antisemitism bland enskilda företrädare och kandidater.

Här måste vi samtidigt vara oerhört noggranna med orden.

Att stödja palestiniernas rätt till frihet, värdighet och självbestämmande är inte antisemitism. Att kritisera Israels regering är inte antisemitism. Att protestera mot palestinska civila människors lidande är inte antisemitism.

Men antisemitism är antisemitism.

Och den måste bekämpas lika kompromisslöst som islamofobi, antiziganism, afrofobi och varje annan form av rasism.

När politiska företrädare passerar den gränsen måste ett parti reagera tydligt. Annars riskerar kampen för palestiniernas mänskliga rättigheter dessutom att skadas av människor som sammanblandar legitim Israelkritik med hat mot judar.

Detta riskerar att kosta Vänsterpartiet förtroende bland just de väljare som sökt sig dit från Socialdemokraterna. Partiets kärnväljare är sannolikt betydligt mer lojala.

Att Nooshi Dadgostar dessutom inte kunnat vara fullt närvarande under den avgörande valspurten är olyckligt för partiet. Just nu hade Vänsterpartiet behövt sin starkaste röst.

Miljöpartiet – det sociala samvetet

Miljöpartiet har samtidigt intagit en intressant position.

Vi betraktar partiet alltmer som ett socialt samvete i svensk politik. Inte därför att partiet alltid har rätt eller därför att dess politik saknar problem, utan därför att MP fortfarande vågar tala om sådant som annars håller på att försvinna ur den politiska debatten.

Klimatet. Solidariteten. Migrationens mänskliga dimension. Internationellt ansvar. Minoriteters rättigheter.

I en politisk tid där hårdhet blivit en politisk valuta fyller det en funktion att någon fortfarande vågar tala om medmänsklighet.

Det kan också förklara varför MP kan attrahera människor som inte känner sig hemma i den alltmer försiktiga socialdemokratin men samtidigt tvekar inför Vänsterpartiet.

Liberalernas osannolika återkomst

Och så har vi Liberalernas valspurt.

Partiet som under stora delar av mandatperioden närmast dödförklarats har plötsligt fått nytt liv.

Visst handlar en del om stödröster. Moderata väljare vet mycket väl att en röst på ett parti under fyra procent kan vara skillnaden mellan regeringsmakt och opposition.

Men det vore för enkelt att förklara Liberalernas uppgång enbart så.

Simona Mohamsson har visat sig vara skicklig i de politiska duellerna. Hon har varit tydlig, snabb och stridbar. Och plötsligt händer något mycket viktigt psykologiskt: väljaren börjar tro att Liberalerna faktiskt kan klara sig.

Då upphör rösten att kännas bortkastad.

Det kan i sin tur skapa ytterligare medvind.

Liberalerna kan därför bli ett av valets stora utropstecken – och kanske partiet som till slut avgör vilket regeringsalternativ som får makten.

Ebba Busch har återigen lyft KD

Även Kristdemokraterna har fått ny energi.

Ebba Busch ska aldrig underskattas i en valrörelse. Hon är en mycket skicklig politisk kommunikatör, särskilt när hon lyckas hitta en fråga där KD kan framstå som något mer än bara ytterligare en komponent i Tidösamarbetet.

Sjukvården är just en sådan fråga.

KD har åter fått möjlighet att tala om vårdköer, äldre, patienter och trygghet – frågor som ligger betydligt närmare partiets traditionella identitet.

Hur högt Busch kan lyfta sitt parti återstår att se.

Men KD ser inte längre ut som ett parti som bara försöker överleva. Det ser ut som ett parti som kan göra ett förhållandevis starkt val.

Ett politiskt landskap i förändring

När alla åtta riksdagspartier läggs bredvid varandra framträder en fascinerande bild.

Socialdemokraterna kan försvagas samtidigt som deras regeringsalternativ vinner.

Moderaterna kan försvagas samtidigt som Tidösidan vinner.

Sverigedemokraterna kan bli högerns största parti utan att få statsministerposten.

Liberalerna kan gå från politisk dödsdom till att bli partiet som räddar Tidöunderlaget.

Kristdemokraterna kan göra en stark valspurt efter att länge ha levt nära spärrdiskussionen.

Miljöpartiet kan befästa sin position som ett tydligt grönt och socialt alternativ.

Vänsterpartiet kan behålla en trogen kärna men samtidigt missa möjligheten att växa på Socialdemokraternas förflyttning mot mitten.

Och Centerpartiet kan hamna i den märkliga situationen att vara ett relativt litet parti vars mandat ändå blir avgörande för hur en regering faktiskt kan fungera.

Det är därför detta val känns så öppet.

Men för oss finns också en annan fråga som är större än partiledarna.

Vilket Sverige väljer vi?

Vi har under den gångna mandatperioden sett ett Sverige där produktiviteten alltmer har blivit en religion.

Människan förväntas arbeta. Prestera. Leverera. Vara lönsam.

Och den som inte kan?

Den sjuke. Den funktionsnedsatte. Den långtidsarbetslöse. Den traumatiserade flyktingen. Den fattige pensionären. Barnet som föds in i ekonomisk utsatthet.

Alltför ofta behandlas dessa människor som problem som politiken ska administrera snarare än människor som samhället har ett ansvar gentemot.

Vi vägrar acceptera den människosynen.

Svaghet är inget skällsord.

Utsatthet är inget karaktärsfel.

Invandring är inget skällsord.

Solidaritet är ingen naivitet.

Och människans värde kan aldrig mätas i hennes produktivitet.

På söndag räknas rösterna. Mandaten fördelas. Någon kommer att jubla och någon kommer att förlora.

Men på måndag finns människorna fortfarande kvar.

Den hemlöse behöver fortfarande någonstans att sova. Den sjuke behöver fortfarande vård och trygghet. Barnet i den fattiga familjen behöver fortfarande samma möjligheter som direktörens barn. Den nyanlände behöver fortfarande få känna att Sverige också kan vara hennes eller hans land. Den ensamme behöver fortfarande ett samhälle som ser människan bakom statistiken.

Därför handlar valet i slutändan om betydligt mer än Magdalena Andersson, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Nooshi Dadgostar, Amanda Lind, Daniel Helldén, Anna-Karin Hatt, Simona Mohamsson eller Ebba Busch.

Det handlar om vilka vi själva vill vara.

Och när Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Inkludering och Mångfald och Tankesmedjan MOI betraktar Sverige inför detta val är vår utgångspunkt densamma som den alltid varit:

Ett samhälle är aldrig starkare än den trygghet det förmår ge sin mest utsatta människa.

På söndag väljer Sverige regering.

Men vi väljer också någonting mycket större.

Vi väljer vilket slags samhälle vi vill kalla vårt.

Av:

Sveriges Mångfald

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

Antisemitismen måste bort – men den demokratiska måttstocken måste gälla alla

7 sep. 2026

Det finns tillfällen då politisk lojalitet måste upphöra och anständigheten ta över. Det här är ett sådant tillfälle. De senaste avslöjandena om kandidater inom Vänsterpartiet som har uttryckt antisemitism, spridit antisemitiska budskap eller uttryckt stöd för Hamas och dess terrorhandlingar är fullständigt oacceptabla. För oss som själva står till vänster är detta kanske ännu viktigare att säga än för dem som sedan länge betraktar Vänsterpartiet som sin politiska motståndare. Antisemitism är antisemitism också när den kommer från vänster. Terrorism är terrorism också när dess offer är israeler.

Hamas massaker den 7 oktober 2023 kan aldrig försvaras, romantiseras eller firas. Det palestinska folkets lidande och den katastrof som drabbat Gazas civila befolkning förändrar inte den principen. Man kan – och måste – kunna försvara palestiniers mänskliga rättigheter, kritisera Israels regering och reagera mot civilt lidande utan att för den skull acceptera antisemitism eller Hamas. Den som inte klarar den gränsdragningen har inget på en demokratisk vallista att göra.

Därför måste Vänsterpartiets ledning nu vara fullständigt kompromisslös. Kandidater som har hyllat terrorism eller spridit antisemitism ska strykas från vallistorna. Där det efter en rättssäker intern prövning står klart att en medlem har spridit grov antisemitism eller försvarat terrorhandlingar bör uteslutning vara den självklara konsekvensen. Att bara flytta en människa från en vallista men låta henne fortsätta representera partiet i andra sammanhang riskerar att bli en administrativ åtgärd där det egentligen krävs en moralisk gränsdragning.

Nooshi Dadgostar har markerat att antisemitism är oacceptabelt och att de berörda personerna ska lämna. Det är välkommet. Men när ett problem återkommer räcker det inte längre att reagera på nästa journalistiska avslöjande. Partiet måste självt granska sina kandidater, sina lokala organisationer och sin politiska kultur. Ett parti som gör anspråk på att bekämpa rasism kan inte tolerera antisemitism i de egna leden. Ett parti som talar om alla människors lika värde kan inte göra undantag beroende på vilka människor som utsätts för hat. Detta riskerar dessutom att kosta Vänsterpartiet röster inför ett val där varje mandat kan få betydelse för regeringsfrågan. Men den viktigaste anledningen att agera är inte opinionssiffrorna. Det är att det är rätt.

Vi vill samtidigt ge Expressen ett tydligt erkännande för granskningen. Det kan kännas obekvämt för delar av vänstern, men journalistik ska inte bedömas efter om dess avslöjanden gynnar vårt eget politiska läger. Expressen har under lång tid varit tydlig i sitt motstånd mot antisemitism. När tidningen hittar antisemitism inom vänstern ska vänsterns svar därför inte vara att angripa budbäraren utan att göra något åt problemet. Vi hade önskat att samma konsekvens alltid hade funnits inom hela den svenska vänstern och dess mediala miljö. Där har också Aftonbladet anledning att fundera över hur tydligt gränsen mot antisemitism har upprätthållits genom åren.

Men Expressen ska fortsätta leta efter skelett i Vänsterpartiets garderober – och samtidigt leta lika noggrant i alla andra garderober. För medan enskilda vänsterpartisters extrema uttalanden med rätta blir föremål för omfattande granskning har svensk politik under de senaste mandatperioderna genomgått en förändring som är betydligt större. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har gjort Sverigedemokraterna till en central del av sitt parlamentariska regeringsunderlag. Det är ett historiskt vägval som inte får normaliseras till den grad att vi slutar tala om varifrån Sverigedemokraterna kommer.

SD bildades 1988 ur en miljö där Bevara Sverige Svenskt spelade en central roll och där personer med bakgrund i nazistiska, fascistiska och rasistiska miljöer fanns bland grundargenerationen. Detta är inte en vänsterpolitisk skröna utan väldokumenterad historia. Det betyder självklart inte att varje människa som i dag röstar på Sverigedemokraterna är nazist. Det vore både felaktigt och intellektuellt ohederligt att påstå. Men ett partis historia spelar roll, och framför allt spelar dess politiska inflytande i dag roll.

Den kanske viktigaste politiska berättelsen under de senaste mandatperioderna är därför inte bara hur Sverigedemokraterna har förändrats för att bli accepterade av den borgerliga högern. Det är också hur den borgerliga högern har förändrats för att kunna samarbeta och regera med stöd av Sverigedemokraterna. Gränser har förskjutits, språkbruk har förändrats och migrationspolitiken har blivit allt hårdare. Förslag och formuleringar som för ett eller två decennier sedan hade betraktats som extrema diskuteras i dag som delar av den normala politiska dagordningen. Normalisering fungerar nämligen åt båda hållen. När ett tidigare isolerat parti släpps in i den politiska värmen förändras partiet, men det förändrar också rummet det släpps in i.

Och Sverige har förändrats. Vi ser valaffischer och politiska budskap som bygger på misstänksamhet, uppdelning och föreställningen att vissa människor hör hemma här mer än andra. Vi ser barn och ungdomar som vuxit upp i Sverige leva med hotet att skickas till länder som de knappt känner. Vi ser äldre människor vars familjer, anknytning och liv finns här ändå riskera utvisning. Vi ser samtidigt hur människor allt oftare reduceras till sin ekonomiska nytta. Kan du arbeta? Kan du försörja dig? Är du lönsam? Är du tillräckligt produktiv? Det är ett människovärde med villkor. Och ett människovärde med villkor är till slut inget människovärde alls.

För oss är detta en av de avgörande politiska frågorna inför valet. Ett samhälles styrka mäts inte främst genom hur framgångsrika de starkaste människorna kan bli. Det mäts genom hur vi behandlar människan som inte orkar springa lika fort som alla andra: den sjuke, den funktionsnedsatte, barnet, den gamla, den arbetslöse, den fattige, den traumatiserade flyktingen och människan som inte längre kan vara produktiv. Människan som behöver oss. Det är där ett samhälles verkliga moral blir synlig.

Sverige byggde en gång mycket av sin självbild kring solidaritet, jämlikhet och tanken att den starkare skulle bära en större del av bördan. Den självbilden var aldrig fullständigt sann. Sverige hade sina orättvisor även då. Men ambitionen betydde något. I dag håller någonting på att gå förlorat. Vi har fått ett samhällsklimat där svaghet alltför ofta betraktas som en kostnad och solidaritet som en utgift. Men människor är inte kostnadsposter. Människovärdet upphör inte när arbetsförmågan gör det.

Därför vägrar vi acceptera den förenklade politiska logiken där man måste välja vilken extremism eller vilket människoförakt man vill fördöma. Vi tänker inte välja. Antisemitism inom vänstern är oacceptabel. Hamas är en terrororganisation och hyllningar av dess terrorhandlingar är oacceptabla. Hat mot judar är oacceptabelt. Men rasism mot muslimer är också oacceptabel. Avhumanisering av flyktingar är oacceptabel. Att låta människors värde bestämmas av deras produktionsförmåga är oacceptabelt. Och den svenska högerns långtgående anpassning till Sverigedemokraternas politiska världsbild måste kunna granskas lika kompromisslöst som extremism inom vänstern. Det ena ursäktar aldrig det andra.

Vi skriver inte detta trots att vi tillhör den röd gröna sidan. Vi skriver det därför att vi gör det. Den som säger sig kämpa för jämlikhet måste ställa högre krav på sig själv. Den som försvarar minoriteter får inte välja vilka minoriteter som förtjänar skydd. Judars rädsla för antisemitism måste tas på samma allvar som muslimers rädsla för islamofobi och flyktingars rädsla för främlingsfientlighet. Människovärdet kan inte portioneras ut efter politisk tillhörighet, religion, etnicitet eller vilket politiskt läger som för tillfället tjänar på att försvara det.

Därför måste Vänsterpartiet städa framför sin egen dörr. Ordentligt. Inte därför att Expressen kräver det. Inte därför att Moderaterna kräver det. Inte därför att opinionsmätningarna kräver det. Utan därför att den demokratiska vänsterns egna värderingar kräver det. Och därefter måste samma strålkastare riktas mot hela det svenska politiska landskapet. Inför valet 2026 behöver Sverige mer än politiska block som pekar på varandras moraliska haverier. Vi behöver återupprätta en mycket enklare princip: Ingen antisemitism. Ingen rasism. Ingen terrorromantik. Ingen avhumanisering. Inga undantag beroende på vem som står för hatet eller vem som drabbas av det.

Framför allt måste vi åter börja bygga ett samhälle där människan har ett värde också när hon är svag, sjuk, gammal, fattig, främmande eller beroende av andra. För det är inte behandlingen av de starkaste som avslöjar vilket slags samhälle vi är. Det är vad vi gör när den svagaste människan knackar på vår dörr.

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Jag saknar ett Sverige som fortfarande trodde på solidariteten

5 sep. 2026

Valet 2026: Ett maktskifte är möjligt – men vem ska egentligen regera Sverige?

3 sep. 2026

Med bara dagar kvar till riksdagsvalet den 13 september har den svenska valrörelsen gått in i ett betydligt mer osäkert skede än vad många förmodligen föreställde sig för bara några veckor sedan. Under stora delar av mandatperioden har oppositionen haft ett betydande opinionsövertag och ett regeringsskifte har tidvis framstått som närmast sannolikt. Men den bilden har förändrats snabbt.

I TV4/Novus mätning, genomförd den 24–30 augusti, leder oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – med 50,3 procent mot 47,7 procent för Tidöpartierna. Skillnaden är bara 2,6 procentenheter. Socialdemokraterna faller samtidigt kraftigt till 25,8 procent. I Demoskops färska mätning är avståndet ungefär lika stort: oppositionen får 50,6 procent och regeringssidan 47,3 procent.

Detta ska jämföras med SVT/Verians augustimätning där oppositionen fortfarande ledde med hela tio procentenheter. Valet har alltså på mycket kort tid gått från att se relativt avgjort ut till att åter vara öppet.

Hur sannolikt är ett regeringsskifte?

Om man enbart utgår från det samlade opinionsläget är ett regeringsskifte fortfarande något mer sannolikt än att Ulf Kristerssons regeringsunderlag får förnyat mandat. Men marginalen är numera för liten för att tala om någon säker oppositionseger.

Min samlade bedömning i detta skede skulle vara ungefär 60 procents sannolikhet för ett förändrat regeringsunderlag och omkring 40 procent för att den nuvarande sidan lyckas behålla makten. Det är inte en matematisk prognos utan en politisk bedömning utifrån de senaste mätningarna, utvecklingen under valrörelsen och framför allt fyraprocentsspärrens betydelse.

Den verkliga dramatiken heter Liberalerna.

I Novus ligger L på 3,3 procent. I den undersökningen skulle partiet alltså falla ur riksdagen. Novus mandatberäkning ger då oppositionen ett mycket tydligt parlamentariskt övertag.

Men 3,3 procent är samtidigt tillräckligt nära fyraprocentsspärren för att strategisk stödröstning kan förändra hela situationen under valets sista dagar. Om borgerliga väljare börjar lämna framför allt Moderaterna för att rädda Liberalerna kvar i riksdagen kan mandatfördelningen förändras dramatiskt.

Det betyder också att de sista opinionsmätningarna paradoxalt nog själva kan bidra till att förändra det valresultat de försöker förutsäga.

Hur mycket kan vi egentligen lita på opinionsmätningarna?

Opinionsmätningar är värdefulla – men de är ögonblicksbilder, inte valresultat.

Novus senaste väljarbarometer bygger exempelvis på 2 984 intervjuer. Verians väljarbarometer för SVT bygger normalt på omkring 3 000 intervjuer. Undersökningsföretagen arbetar med viktningar för bland annat ålder, kön, utbildning, region och tidigare partival för att få urvalet att bättre motsvara väljarkåren.

Det gör mätningarna seriösa. Men det gör dem inte ofelbara.

När skillnaden mellan regeringsalternativen är två eller tre procentenheter måste siffrorna därför behandlas med stor försiktighet. Små förändringar bland sena väljare, valdeltagande eller strategiskt röstande kan avgöra mandat som i sin tur avgör regeringsmakten.

Dessutom säger en enskild dramatisk förändring mindre än flera mätningar som visar samma rörelse. Socialdemokraternas fall med 4,3 procentenheter i Novus är visserligen statistiskt säkerställt, men det återstår att se om andra institut bekräftar hela storleken på tappet. Novus själv konstaterar att väljarna nu tycks ha börjat röra sig betydligt mer när valet närmar sig.

Vi bör därför varken avfärda opinionsmätningarna eller behandla dem som facit.

Opinionsmätningar beskriver inte bara opinionen – de kan påverka den

Här finns en demokratisk paradox.

När medier dagligen berättar vem som ”leder”, vem som ”rasar” och vem som riskerar att åka ur riksdagen blir opinionsmätningen en del av själva valrörelsen.

Den kan skapa mobilisering: väljare som tror att deras sida håller på att förlora får större anledning att faktiskt gå och rösta.

Den kan skapa passivitet: väljare som tror att segern redan är klar kan stanna hemma.

Och framför allt kan den skapa strategisk röstning. Forskningen om svenska väljare visar att strategiskt röstande förekommer och att väljare kan väga in både andra väljares förväntade beteende och möjliga regeringskonstellationer när de väljer parti.

Det är därför Liberalernas siffror är så politiskt explosiva.

En mätning som visar L på 3,3 procent kan få en moderat väljare att rösta på Liberalerna. Därmed har opinionsmätningen inte bara registrerat verkligheten – den har varit med och förändrat den.

Samma psykologiska mekanism kan nu verka på den andra sidan. Socialdemokraternas kraftiga nedgång kan fungera som en väckarklocka för väljare som under sommaren betraktat Magdalena Anderssons återkomst till Rosenbad som närmast självklar. Magdalena Andersson har själv varnat för just detta och sagt att väljare kan ha tagit valresultatet för givet.

En dålig opinionsmätning behöver alltså inte alltid vara dålig för ett parti. Tio dagar före ett val kan den mobilisera människor som annars hade stannat hemma.

Oppositionens stora problem: den kan vinna valet utan att ha ett färdigt regeringsalternativ

Här kommer vi till den fråga som kan bli helt avgörande.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet kan tillsammans få en majoritet av mandaten. Men de är inte överens om vilken regering denna majoritet ska leda till.

Centerpartiet har varit mycket tydligt. Partiet vill byta regering men accepterar inte Vänsterpartiet i regeringen. C lanserade i augusti i stället tanken på en bredare mittenregering och vill hålla både V och SD utanför regeringsmakten.

Vänsterpartiet har samtidigt under lång tid krävt att få ingå i regeringen om dess mandat behövs för att Magdalena Andersson ska kunna regera. Nooshi Dadgostar har visserligen nyligen sagt att V inte kommer att fälla Magdalena Andersson, vilket skapar ett visst förhandlingsutrymme, men kravet på regeringsinflytande ligger fortfarande tungt över regeringsfrågan.

Och Magdalena Andersson själv har nu sagt att hon har ”svårt att se” Vänsterpartiet i regeringen.

Detta är ingen detalj.

Det är oppositionens kanske största trovärdighetsproblem.

Man kan inte både behöva Vänsterpartiets väljare och behandla Vänsterpartiet som politiskt överflödigt

Här uppstår en fråga som Socialdemokraterna till slut måste besvara.

Vänsterpartiets röster kan behövas för att avsätta Tidöregeringen. Vänsterpartiets mandat kan behövas för att Magdalena Andersson ska bli statsminister. Vänsterpartiet förväntas dessutom vara med och bära budgetar och svåra politiska beslut.

Men när regeringen ska bildas riskerar partiet åter att ställas utanför.

Vänsterpartiet har aldrig suttit i en svensk regering, trots att partiet under långa perioder varit parlamentariskt nödvändigt för socialdemokratiska regeringar.

Det är politiskt förståeligt att Socialdemokraterna vill maximera sitt manöverutrymme. Men någonstans finns också en demokratisk trovärdighetsfråga: hur länge kan ett partis väljare förväntas leverera det parlamentariska underlaget utan att partiet betraktas som legitimt nog att dela regeringsansvaret?

Samtidigt måste också Vänsterpartiet förstå att regeringsmakt innebär något annat än opinionsbildning. Ett regeringsparti måste bära hela statens ansvar, kompromissa och ibland fatta beslut som de egna väljarna ogillar. De senaste kontroverserna kring delar av Vänsterpartiet har dessutom givit motståndarna argument mot V-ministrar och försvårat Dadgostars krav.

Frågan är därför större än ministerposter. Den handlar om huruvida Vänsterpartiet är på väg att fullt ut integreras i det svenska regeringssystemet eller ännu en gång ska fungera som parlamentarisk garant utan att få sitta vid regeringens bord.

Centerpartiets paradox

Centerpartiet befinner sig samtidigt i en nästan lika svår situation.

Partiet vill avsätta Tidöregeringen. Magdalena Andersson är den realistiska statsministerkandidat som återstår om C samtidigt vägrar stödja en regering beroende av Sverigedemokraterna. Men C vägrar också acceptera Vänsterpartiet i regeringen.

Därmed uppstår en parlamentarisk ekvation där Centerpartiet i praktiken kan behöva röster från samma vänsterparti som man inte vill ge regeringsinflytande.

Dessutom finns stora sakpolitiska motsättningar. Ett konkret exempel är karensavdraget: Socialdemokraterna vill avskaffa det medan Centerpartiet har motsatt sig förslaget så kraftigt att frågan kopplats till partiets stöd för en kommande regering.

Ändå finns en intressant gemensam nämnare mellan V och C som lätt försvinner när politiken reduceras till höger och vänster.

De uttrycker två mycket olika former av socialt ansvar.

Vänsterpartiet talar främst om ekonomisk jämlikhet, välfärd, arbetsvillkor och människor som har små ekonomiska marginaler. Centerpartiets sociala perspektiv kommer från en annan tradition: hela landets möjligheter, decentralisering, små samhällens överlevnad och människors möjlighet att leva även långt från de ekonomiska maktcentrumen.

Ekonomiskt står partierna ofta mycket långt från varandra. Men båda bär perspektiv som riskerar att försvinna om regeringsbildningen enbart blir ett spel om den politiska mitten.

Det borde därför inte vara otänkbart att de två partierna, utan att ge upp sina ideologier, faktiskt kan hitta begränsade kompromisser kring utsatthet, regional rättvisa, vård, omsorg och människors möjlighet att leva värdiga liv.

Politikens uppgift är trots allt inte att hitta människor som redan tycker lika. Politikens uppgift är att göra det möjligt för människor som tycker olika att tillsammans lösa gemensamma problem.

Regeringssidan har ett tydligt övertag på en punkt

Här måste oppositionen också vara självkritisk.

Ulf Kristersson kan trots alla konflikter inom Tidösamarbetet peka på ett existerande maktunderlag. Väljarna vet ungefär vilka partier som tänker försöka regera tillsammans.

Magdalena Andersson kan ännu inte göra samma sak.

Det betyder inte att Tidösidan nödvändigtvis har större politisk samstämmighet. Men den har större institutionell tydlighet.

Det är ett viktigt värde i en valrörelse.

För den väljare som framför allt efterfrågar stabilitet kan frågan till oppositionen därför bli brutal:

Ni säger att Sverige behöver en ny regering. Men vilken regering är det ni ber oss rösta fram?

Den frågan kan inte besvaras med opinionssiffror.

Valets kanske verkliga avgörande

Det är därför fullt möjligt att valet 2026 får två vinnare.

En vinnare på valnatten.

Och en vinnare i regeringsförhandlingarna.

Om Liberalerna faller ur riksdagen kan mandatmatematiken göra ett maktskifte mycket sannolikt även om skillnaden i röster mellan sidorna blir liten. Om L däremot räddas av stödröster kan hela situationen förändras.

Och om oppositionen vinner måste den därefter lösa sitt eget grundproblem: relationen mellan S, C och V.

Centerpartiet kan knappast få både en S-ledd regering och garantier för att V saknar allt avgörande inflytande om V mandat behövs. Vänsterpartiet kan knappast kräva full regeringsmakt utan att acceptera djupgående kompromisser. Och Socialdemokraterna kan inte i längden låta alla motsättningar förbli obesvarade och samtidigt kräva väljarnas förtroende för ett stabilt regeringsalternativ.

Det behövs därför något som varit märkligt frånvarande i svensk politik under många år:

politisk förhandling före ultimatum.

Kanske är detta också den större frågan inför valet 2026. Inte bara vem som blir statsminister, utan vilken sorts parlamentarisk kultur Sverige ska ha.

Ska politiken fortsätta byggas genom röda linjer där varje parti först räknar upp vilka man vägrar samarbeta med?

Eller ska valresultatet betraktas som medborgarnas uppdrag till partierna att faktiskt sätta sig vid ett bord och finna en väg framåt?

För människor som lever med sjukdom, fattigdom, funktionsnedsättning, arbetslöshet eller andra former av utsatthet är regeringsspelet i sig tämligen ointressant. De behöver en fungerande sjukförsäkring. En tillgänglig vård. En äldreomsorg med tid för människor. Ekonomisk trygghet. Bostäder. Arbete. Och ett samhälle där människovärdet inte bestäms av produktionsförmågan.

Där finns också den fråga vi anser borde stå högre än nästan alla andra under valrörelsens sista dagar:

Vilken regering är faktiskt beredd att bära det sociala ansvaret för hela Sverige – också för människorna som aldrig kommer att vara valets ekonomiska vinnare?

Opinionsmätningarna kan berätta vem som just nu ligger först.

Men de kan aldrig besvara den frågan.

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Inför valet – vilket Sverige vill vi vara?

3 sep. 2026

Snart är det val. Under månader har vi hört löften, utspel, anklagelser och siffror. Vi har hört om skatter och bidrag, kriminalitet och migration, vårdköer och arbetslöshet, tillväxt och statsfinanser. Allt detta spelar roll. Men när valrörelsens sista affischer en dag plockas ner och valstugorna stänger finns en fråga kvar som är större än nästan alla de andra:

Vilket Sverige vill vi vara?

Inte bara vilket parti vi vill ska regera, vilken skatt vi vill betala eller vilka reformer vi hoppas få genomförda. Utan vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Och kanske framför allt: hur vi vill att detta samhälle ska behandla den människa som inte längre orkar stå.

Vi har talat om de svaga som om de vore någon annan

Under den här artikelserien har jag återkommit till utsattheten. Till den sjuke och den arbetslöse. Den fattige och den funktionsnedsatte. Den ensamme. Barnet som växer upp utan det andra tar för givet. Den äldre som känner sig som en kostnad. Människan som en gång klarade allting själv och som plötsligt måste be någon annan om hjälp.

Men egentligen har serien aldrig handlat om "de utsatta". Den har handlat om oss.

För det finns inget permanent "vi" och "de". Det finns bara människor i olika delar av livet. I dag arbetar du. I morgon kanske du blir sjuk. I dag hjälper du din mamma med matkassarna. En dag kanske någon måste hjälpa dig. I dag betalar du skatt till en sjukförsäkring du inte använder. I morgon kan just den försäkringen vara skillnaden mellan trygghet och katastrof.

Vi turas om att vara starka. Vi turas om att behöva varandra. Det är kanske den enklaste beskrivningen av ett samhälle som finns.

Vad är en människa värd?

Någonstans under alla politiska konflikter finns en fråga som sällan ställs rakt ut: Vad ger en människa hennes värde? Är det hennes arbete, hennes lön, hur mycket skatt hon betalar, hennes utbildning, hennes hälsa eller hennes förmåga att försörja sig själv?

Om svaret är ja uppstår omedelbart nästa fråga: Vad händer den dag hon inte längre kan?

Om människovärdet är beroende av produktivitet kommer det alltid att finnas människor vars värde kan ifrågasättas. Men om människovärdet är okränkbart förändras utgångspunkten. Då hjälper vi inte den sjuke därför att hon varit tillräckligt produktiv. Vi hjälper henne därför att hon är människa. Vi skyddar inte barnet därför att barnet har gjort sig förtjänt av det. Vi skyddar barnet därför att ett barn ska skyddas. Vi vårdar inte den äldre därför att hennes tidigare arbetsliv kan räknas om till ett visst antal år av omsorg. Vi vårdar henne därför att hennes värdighet inte upphör när arbetsförmågan gör det.

Det borde vara självklart. Ändå behöver det sägas.

Politiken avslöjas i mötet med den maktlöse

Det är lätt att tala om människovärde när ingenting står på spel. Det verkliga provet kommer när solidariteten kostar pengar. När vården behöver resurser, när socialtjänsten behöver fler människor, när skolan behöver stödja barnet som kräver mer än andra, när någon behöver sjukersättning under lång tid eller när den hemlöse behöver en bostad trots att livet är kaotiskt.

Det verkliga provet kommer dessutom när den utsatta människan inte är perfekt, tacksam och enkel att hjälpa.

Det är då orden prövas.

För människovärde som bara gäller den skötsamme är inget människovärde. Medmänsklighet som bara omfattar människor vi tycker om är ingen särskilt svår medmänsklighet. Och solidaritet som aldrig får kosta någonting är bara ett vackert ord.

Men ansvar då?

Naturligtvis har människor ansvar. Det är inte medmänskligt att låtsas något annat. Den som kan arbeta bör efter förmåga bidra. Den som begår brott ska ställas till ansvar. Den som fuskar med våra gemensamma system skadar tilliten som systemen bygger på. Ett samhälle måste kunna ställa krav.

Men ansvar och människovärde är inte motsatser.

En människa förlorar inte sitt människovärde därför att hon har misslyckats. Inte ens därför att hon har fattat dåliga beslut. Det är kanske just där ett civiliserat samhälle skiljer sig från ett hårt.

Vi kan säga: Du gjorde fel. Du har ett ansvar. Du måste försöka förändra ditt liv.

Och samtidigt:

Du är fortfarande en av oss.

Den sista meningen betyder allt.

Vilka får finnas i vårt Sverige?

Jag önskar att vi inför valet vågade tala mer om den frågan. Inte vilka människor som bokstavligen får befinna sig inom landets gränser, utan vilka människor som får känna att de har en självklar plats i gemenskapen.

Får man vara långsam i ett samhälle besatt av effektivitet? Får man vara sjuk i ett samhälle som dyrkar arbetsförmåga? Får man misslyckas och behöva en andra chans? Får man vara gammal och behöva mycket omsorg? Får man leva med en funktionsnedsättning som innebär att samhället måste lägga stora resurser på att göra ett värdigt och självständigt liv möjligt?

Får man ibland vara den som tar emot mer än man ger?

Jag hoppas det.

För annars har vi byggt ett samhälle som fungerar fantastiskt för den människa som aldrig behöver det.

Valet handlar också om rädsla

Det är lätt att vinna människors uppmärksamhet genom rädsla. Rädslan för brott, arbetslöshet och ekonomisk nedgång. Rädslan för människor vi inte känner. Rädslan för att någon annan får något vi själva har arbetat för. Vissa av dessa rädslor handlar om verkliga problem som politiken måste ta på allvar. Men ett land kan inte bara byggas på det vi är rädda för.

Någon måste också tala om vad vi hoppas på.

Jag hoppas på ett Sverige där människor vågar lita på varandra. Ett Sverige där ett barn inte behöver ärva sina föräldrars hopplöshet. Där den som blir sjuk får koncentrera sig på att bli så frisk som möjligt i stället för att frukta nästa myndighetsbeslut. Där den äldre får känna att hon fortfarande tillhör framtiden, även när större delen av hennes liv ligger bakom henne.

Jag hoppas på ett Sverige där arbete ger stolthet men inte definierar människovärdet. Där framgång får beundras utan att misslyckandet föraktas. Där vi förstår skillnaden mellan att ställa krav och att sparka nedåt.

Ingen vet vem som behöver handen nästa gång

Kanske är solidaritet egentligen mycket enklare än alla våra politiska teorier. En människa faller. En annan människa sträcker fram handen. Nästa gång kan rollerna vara omvända.

Ur denna enkla tanke har vi byggt något oerhört: sjukvård, skolor, äldreomsorg, socialförsäkringar, stöd till människor med funktionsnedsättningar och skydd för barn. Institutioner som ytterst bygger på ett löfte mellan människor:

Du ska inte behöva möta livets värsta ögonblick ensam.

Systemen är inte perfekta. De kommer aldrig att bli perfekta. De måste kunna granskas, förändras och förbättras. Men tanken bakom dem är värd att försvara.

När du står där med valsedeln

När du står där med valsedeln i handen hoppas jag att du tänker på ekonomin, jobben, skolan, vården, tryggheten, klimatet och Sveriges framtid.

Men jag hoppas också att du tänker på någon du kanske aldrig kommer att träffa.

Människan som just den morgonen inte orkade resa sig ur sängen. Barnet som försöker dölja fattigdomen för klasskamraterna. Kvinnan som funderar på om hon vågar lämna mannen som slår henne. Den äldre mannen som väntar på att någon ska ha tid att sätta sig bredvid honom en stund. Den långtidssjuka som öppnar ännu ett myndighetsbrev med darrande händer.

Och tänk sedan på dig själv.

Inte bara som du är i dag, utan som du kan vara om tio, tjugo eller fyrtio år. Sjuk. Gammal. Arbetslös. Sörjande. Beroende av andra.

Fortfarande samma människa.

Fortfarande med samma värde.

Vilket Sverige vill vi vara?

Det är den fråga jag återkommer till. Jag vill inte ha ett Sverige där människor aldrig behöver hjälp. Ett sådant samhälle har aldrig existerat och kommer aldrig att göra det.

Jag vill ha något svårare.

Ett Sverige där vi inte skäms för att behöva varandra. Där styrka inte betyder att aldrig falla, utan att vi tillsammans har byggt något som fångar den som gör det. Där produktivitet är värdefull, men människan ovärderlig. Där ansvar kan krävas utan att värdigheten tas ifrån någon. Där den starke förstår att styrkan är tillfällig och den svage vet att svagheten inte gör henne mindre mänsklig.

Vi kommer att rösta olika. Vi kommer att tro på olika lösningar. Vi kommer att argumentera, kritisera och kompromissa. Så måste demokratin fungera. Men under alla våra meningsskiljaktigheter hoppas jag att det fortfarande finns någonting som förenar oss:

Att människan kommer först.

För till slut kommer historien inte bara att fråga hur rikt Sverige var, hur högt vårt BNP steg eller hur effektiva våra system blev. Den kommer också att fråga vad vi gjorde med vår rikedom, vår styrka och våra möjligheter.

Hur behandlade vi människan som inte kunde göra sin röst hörd?

Vad gjorde vi när någon föll?

Gick vi förbi?

Eller stannade vi?

Det är också ett val.

Och kanske är det det viktigaste valet av alla.

Zelda Boudine för Sveriges Mångfald

Fotnot om seriens illustrationer

Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder  vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.

Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.

Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.

För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.

Medmänsklighet är inte svaghet

3 sep. 2026

Värdighetens pris – Del 4

3 sep. 2026

Värdighetens pris – Del 3 När människovärdet blir ett nyttovärde

19 aug. 2026

Det finns en fråga som varje samhälle till slut måste besvara: Vad är en människa värd när hon inte längre kan vara nyttig? När hon inte arbetar, producerar eller på andra sätt bidrar till det som vi har vant oss vid att kalla samhällsnyttan. När kroppen inte längre orkar, när sjukdomen har förändrat livet, när funktionsförmågan sviktar eller när åldern gör människan beroende av andra. I ett civiliserat samhälle borde svaret vara självklart: hon är värd precis lika mycket som tidigare. Människovärdet kan inte graderas efter arbetsförmåga, produktivitet, skatteintäkter eller antalet arbetade timmar. Ändå finns det anledning att fråga om vi verkligen längre lever som om detta vore sant.

Under lång tid har vi byggt ett samhälle där människans värde allt oftare tycks sammanblandas med hennes ekonomiska funktion. Vi talar om människor som arbetskraft, humankapital, kostnader, försörjningsbörda och sysselsättningsgrad. Naturligtvis behöver politiken statistik och ekonomiska begrepp, men språket gör också något med vår blick. Bakom varje kostnadspost finns en människa. Där finns den som har arbetat ett helt liv och vars kropp till slut säger ifrån, den långtidssjuka som inte vet om hon någonsin kommer tillbaka till arbetslivet, människan med funktionsnedsättning som behöver stöd för att kunna leva ett självständigt liv och den gamla människan som behöver omsorg. De är inte poster i ett kalkylblad. De är människor.

Den produktiva människan som ideal

Vår tids idealmänniska är påfallande tydlig. Hon ska vara frisk, självständig, flexibel, snabb och produktiv. Hon ska arbeta, utvecklas, träna, konsumera och helst ständigt förbättra sig själv. Framför allt ska hon klara sig själv. Beroendet av andra har nästan blivit någonting skamligt, trots att hela föreställningen om den oberoende människan är en illusion. Vi föds fullständigt beroende av andra och de flesta av oss kommer också någon gång under livet att behöva hjälp. Vi blir sjuka, skadade, utmattade och gamla. Vi behöver läkare, lärare, anhöriga, vänner, omsorgspersonal och ibland hela samhällets stöd. Beroendet är inte människans misslyckande. Det är en del av människans villkor.

Problemet uppstår när självständighet inte längre bara betraktas som någonting önskvärt utan som ett moraliskt ideal. Den som klarar sig själv framstår som stark och ansvarstagande, medan den som behöver hjälp riskerar att beskrivas som en belastning. Där sker en förskjutning som borde oroa oss. För när människan börjar värderas utifrån hur lite hon behöver andra är steget inte långt till ett samhälle där den som behöver mycket också betraktas som mindre värdefull.

Från rättighet till misstanke

Den moderna välfärdsstatens grundidé var egentligen radikal i sin enkelhet: människor skulle kunna känna trygghet också när livet gick sönder. Sjukdom skulle inte automatiskt innebära fattigdom. Arbetslöshet skulle inte innebära desperation. Funktionsnedsättning skulle inte innebära att människan övergavs åt sitt öde och ålderdom skulle inte behöva betyda ovärdighet. Detta var inte välgörenhet från de starka till de svaga. Det var en tanke om medborgarskap och gemensamt ansvar.

Men relationen mellan den utsatta människan och samhället har förändrats. Den som behöver hjälp måste allt oftare bevisa sitt behov. Hon ska dokumentera, förklara, få intyg, genomgå bedömningar och ibland överklaga för att få det stöd hon behöver. Naturligtvis måste gemensamma system ha regler och skattemedel användas ansvarsfullt. Men någonting händer när kontrollen blir den dominerande principen. Frågan blir inte längre bara: Vad behöver denna människa? Den blir också: Kan vi verkligen tro på henne? Kan hon egentligen arbeta lite mer? Är hon verkligen så sjuk? Har hon verkligen gjort allt hon kan?

När sådana frågor blir välfärdens grundton förvandlas trygghetssystemet långsamt från en hand att hålla i till ett nålsöga att ta sig igenom. För den människa som redan är sjuk, utmattad eller befinner sig i kris kan själva kampen för att få hjälp bli ytterligare en belastning. Hon förväntas vara som mest administrativt kompetent just när hennes krafter är som minst.

Vem får vara svag?

Det märkliga är att nästan alla människor någon gång kommer att tillhöra dem som vi kallar svaga eller utsatta. Den starkaste kroppen kan skadas. Den mest framgångsrika människan kan drabbas av svår sjukdom. Den mest arbetsamma kan bli utmattad och den ekonomiskt tryggaste kan förlora sitt arbete. En människa som under hela sitt liv varit självständig kan en dag behöva hjälp för att klä sig, äta eller ta sig ur sängen. Svaghet är därför inte en särskild grupps egenskap. Sårbarheten är en del av att vara människa.

Ändå organiserar vi allt oftare samhället som om svagheten vore ett undantag som helst skulle administreras bort. Kanske är det också därför utsatta människor ibland väcker en märklig irritation. De påminner oss om någonting vi helst vill glömma: att kontrollen över våra liv är begränsad.

Framgång är ingen garanti, kroppen är sårbar och livet kan förändras på några sekunder. Den människa som idag diskuterar hur hårda villkoren för sjuka eller arbetslösa bör vara kan själv vara den som behöver systemen i morgon.

När arbetslinjen blir en moralisk måttstock

Arbete har ett enormt värde. Det kan ge gemenskap, mening, självständighet och stolthet. Ett samhälle bör göra allt det kan för att människor som vill och kan arbeta också ska få möjlighet att göra det. Men därifrån följer inte att arbete skapar människovärde. Det är en avgörande skillnad.

När arbetslinjen förändras från ekonomisk politik till moralisk måttstock uppstår ett allvarligt problem. Då blir den arbetande människan inte bara någon som arbetar utan också symbolen för den ansvarstagande och goda medborgaren.

Den som inte arbetar riskerar samtidigt att tillskrivas motsatta egenskaper: lat, bidragsberoende, kostsam eller ovillig att göra rätt för sig. Så förvandlas ekonomisk politik till moral, och människor som redan befinner sig i utsatta situationer tvingas bära ytterligare en börda.

De måste inte bara hantera sin sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetslöshet utan också försvara sitt människovärde inför ett samhälle som allt oftare frågar vad de bidrar med.

Ett samhälle är mer än en ekonomi

Ekonomi är nödvändig. Resurser är begränsade, prioriteringar måste göras och skatteintäkter måste finansiera vård, skola, omsorg och trygghetssystem. Men vi får aldrig glömma förhållandet mellan medel och mål: ekonomin är ett redskap för samhället. Samhället är inte ett redskap för ekonomin.

När denna ordning vänds upp och ner börjar vi mäta verksamheter på sätt som riskerar att göra människan osynlig. Ett sjukhus kan inte enbart bedömas efter hur många patienter som passerar genom verksamheten. En äldreomsorg kan inte reduceras till minuter per arbetsmoment. En människa med funktionsnedsättning kan inte reduceras till kostnaden för hennes stöd och den långtidssjuka människan är inte ett samhällsekonomiskt problem som råkar ha ett namn och ett ansikte. Det finns värden som inte kan fångas fullt ut i ekonomiska modeller: trygghet, tillhörighet, omsorg, medkänsla och värdighet.

Det är också här effektivitetssamhällets kanske största konflikt med människan blir synlig. Människor behöver tid. Barn behöver tid. Gamla behöver tid. Sjuka behöver tid. Den som sörjer behöver tid och den som rehabiliteras behöver tid. Men tid är dyr i ett system där varje verksamhet förväntas göra mer på kortare tid. Personal springer fortare, möten kortas, bedömningar standardiseras och komplicerade mänskliga liv pressas in i administrativa kategorier.

Det kan se rationellt ut på papperet, men människan lever inte på papperet. Hon sitter i väntrummet, ligger i sjukhussängen eller öppnar myndighetsbrevet hemma vid köksbordet och försöker förstå hur hon ska klara nästa månad.

Värdighet kostar – men ovärdighet kostar mer

Det finns en sanning som politiken ibland tycks ha svårt att uttala: värdighet kostar pengar. God äldreomsorg kostar. Tillgänglig sjukvård kostar. Personlig assistans kostar. Psykiatri, rehabilitering och ekonomisk trygghet vid sjukdom kostar. Att ge personal tillräckligt med tid för att faktiskt möta människor kostar också pengar.

Ett samhälle som menar allvar med alla människors lika värde måste vara berett att betala för att denna princip ska vara mer än vackra ord.

Men alternativet är inte gratis. Ett samhälle där människor förlorar sin trygghet kostar också. När sjuka pressas djupare in i sjukdom, när anhöriga går sönder under omsorgsansvar, när barn växer upp i fattigdom och när människor som hade kunnat rehabiliteras i stället slås ut permanent uppstår enorma mänskliga och samhälleliga kostnader. Till detta kommer det som aldrig enkelt kan räknas i kronor: förlorad tillit, förlorad trygghet och känslan av att samhället inte längre finns där när livet rasar.

Frågan vi måste ställa inför valet

När politiker inför valet presenterar reformer, skattesänkningar, bidragstak, effektiviseringar och besparingar borde därför en fråga ställas betydligt oftare: Vad händer med den människa som inte klarar kraven? Inte vad som händer med statistiken, budgetposten eller incitamenten, utan med människan. Kan hon betala hyran? Har hon råd med mat? Får hon vård när hon behöver den? Får hon det stöd som krävs för att kunna leva ett värdigt liv?

Det är där politiken ytterst måste prövas. Ett samhälles moraliska kvalitet avslöjas inte främst i hur det behandlar den framgångsrike, friske och starke. Den avslöjas när människan faller. Vad händer när kroppen inte längre fungerar, när arbetet försvinner, när psyket brister eller när åldern gör oss beroende av någon annans händer? Finns samhället fortfarande där – eller möts människan först av misstanken att hon begär för mycket?

Vi står därför inför ett vägval som är större än enskilda reformer. Vi måste bestämma vad människan egentligen är. Är hon framför allt en ekonomisk enhet vars värde kan mätas genom hennes produktivitet, eller är hon en medborgare vars människovärde är okränkbart? Om människovärdet verkligen är universellt måste det gälla också när människan är sjuk, arbetslös, gammal, har en funktionsnedsättning eller av andra skäl inte kan prestera. Framför allt måste det gälla när hon behöver oss som mest.

Kanske är det just där civilisationen börjar: inte i hur högt de starkaste kan klättra, utan i hur långt vi är beredda att sträcka oss efter den som faller. Den avgörande frågan är därför inte vad den svaga människan kostar samhället. Den verkligt avgörande frågan är vad det kostar oss att bygga ett samhälle där hon inte längre betraktas som lika mycket värd.

Det är värdighetens pris. Inte kostnaden för att ta hand om varandra, utan priset vi alla till slut får betala när vi låter bli.

Analyserat av:

Tankesmedjan MOI

Föreningen för Mångfald och Inkludering

Sveriges Mångfald

Ett samhälle byggs underifrån

19 aug. 2026

Vi har lärt oss att titta uppåt. Mot dem som lyckas. De som bygger företag, skapar förmögenheter, leder organisationer och syns på listorna över de mest framgångsrika. Vi berättar deras historier. Vi frågar hur de gjorde. Vi gör dem till symboler för samhällets styrka. Men kanske tittar vi åt fel håll. Kanske avgörs ett samhälles verkliga styrka inte högst upp. 

Kanske avgörs den längst ner. Hos människan som inte längre har några marginaler. Hos barnet vars föräldrar inte har råd med vinterjackan.  Hos kvinnan som vill lämna mannen som slår henne men inte vet vart hon ska ta vägen. Hos den långtidssjuke som varje morgon öppnar brevlådan med en klump i magen. Hos den äldre som räknar dagarna tills pensionen kommer. Hos människan som gjort allt rätt och ändå föll.

Det är där vi borde mäta Sverige.

Inte på börsens starkaste dag.

Utan på den svagaste människans sämsta.

Vi har missförstått styrka

Vi talar ofta om starka människor som människor som klarar sig själva.

De behöver ingen.

De ber inte om hjälp.

De arbetar, kämpar och reser sig.

Men ingen människa har någonsin klarat sig själv.

Bakom varje framgångsrik människa finns ett samhälle.

Någon tog emot henne när hon föddes.

Någon lärde henne läsa.

Någon utbildade läraren som undervisade henne.

Någon byggde vägen hon färdades på.

Någon såg till att det kom rent vatten ur kranen.

Någon kom när huset började brinna.

Någon vårdade henne när hon blev sjuk.

Vi är beroende av människor vi aldrig har träffat.

Varje dag.

Det är civilisation.

Inte oberoende.

Utan organiserat beroende av varandra.

Tryggheten är inte till för någon annan

Det är lätt att tänka på välfärden som något som finns för de andra.

För den arbetslöse.

Den sjuke.

Den funktionsnedsatte.

Den fattige.

Den gamle.

Men det är en illusion.

För nästan varje människa kommer någon gång att stå på mottagarsidan.

Vi kommer till världen fullständigt hjälplösa.

Vi går genom livet med en kropp som kan gå sönder.

Vi älskar människor som kan bli sjuka.

Vi får barn som kan behöva mer hjälp än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Vi kan förlora arbetet.

Vi kan skilja oss.

Vi kan drabbas av olyckor.

Och om vi får leva länge kommer många av oss återigen att bli beroende av andra människors händer.

Välfärden är därför inte en försäkring för "de svaga".

Den är ett löfte mellan generationer och mellan människor:

I dag hjälper jag till att bära dig. I morgon kanske du hjälper till att bära mig.

Vad händer när golvet försvinner?

Det finns ett annat sätt att organisera ett samhälle.

Vi kan säga till människor:

Du får klara dig själv.

Spara mer.

Arbeta mer.

Försäkra dig bättre.

Be familjen om hjälp.

Och för den som har pengar, hälsa och en stark familj fungerar det kanske.

Ett tag.

Men vad händer med den som saknar allt detta?

När skyddsnäten blir tunnare försvinner inte sjukdomen.

Fattigdomen försvinner inte.

Missbruket försvinner inte.

Den psykiska ohälsan försvinner inte.

Barnens behov försvinner inte.

Problemen flyttar bara någon annanstans.

Till akutmottagningen.

Till kvinnojouren.

Till socialtjänsten.

Till polisen.

Till skolan.

Till familjen.

Till nästa generation.

Det vi sparar på en plats kan vi få betala på en annan.

Och ibland blir priset mycket högre.

Inte bara i kronor.

Utan i människor.

Barnet väljer ingenting

Det finns en fråga som borde skära igenom nästan varje diskussion om fattigdom.

Barnet.

Barnet har inte valt sina föräldrar.

Inte deras inkomster.

Inte deras sjukdomar.

Inte deras skulder.

Inte bostadsområdet.

Inte arbetslösheten.

Inte missbruket.

Inte våldet.

Ändå lever barnet med konsekvenserna.

Ett barn förstår kanske inte inflation, ersättningsnivåer eller kommunala budgetar.

Men barnet förstår att de andra åker på klassresan.

Barnet förstår varför mamma säger nej i mataffären.

Barnet förstår att kompisarna har slutat fråga om man ska följa med.

Och barn är skickliga på att känna skam över sådant de aldrig varit ansvariga för.

När vi accepterar att barn växer upp i djup utsatthet accepterar vi också att livets startlinjer flyttas allt längre ifrån varandra.

Sedan, tjugo år senare, frågar vi varför människor inte nådde samma mål.

Solidaritet är också frihet

Vi har ibland ställt frihet och trygghet mot varandra.

Som om den ena måste minska för att den andra ska kunna växa.

Men vad är frihet för den som inte vågar lämna ett destruktivt arbete eftersom familjen inte skulle överleva utan nästa lön?

Vad är frihet för kvinnan som inte kan lämna sin våldsamma partner därför att hon saknar ekonomiska möjligheter?

Vad är frihet för den sjuke som inte vågar vila?

Vad är frihet för barnet vars framtid bestäms av föräldrarnas plånbok?

Trygghet kan vara det som gör friheten möjlig.

Den ger människan utrymme att säga nej.

Att lämna.

Att utbilda sig.

Att börja om.

Att misslyckas utan att livet förstörs.

Att bli sjuk utan att förlora allt.

Ett starkt skyddsnät fångar inte bara människor som faller.

Det kan ge människor modet att våga leva.

Samhällets golv

Vi behöver ett golv. Inte ett tak. Ett golv. En gräns under vilken vi gemensamt bestämmer att ingen människa ska behöva falla. Ingen ska behöva gå hungrig. Ingen ska behöva sova på gatan. Ingen sjuk människa ska behöva välja mellan medicin och mat. Inget barn ska behöva bära sina föräldrars fattigdom som skam. Ingen äldre människa ska behöva känna att hennes existens blivit en kostnadspost.

Hur högt människor sedan bygger sina liv ovanför detta golv kan skilja sig enormt. Men golvet måste finnas där. För den dagen livet rasar spelar det ingen roll hur självständig du en gång var. Då behöver du något som tar emot dig.

Det handlar om vilket samhälle vi vill vara

Inför ett val kommer vi att höra mycket om skatter. Om bidrag. Om kostnader. Om arbetslinjer. Om tillväxt.Det är legitima politiska frågor. Men bakom varje sådan diskussion finns en större fråga som sällan syns i kalkylerna:

Vad är vi skyldiga varandra?

Inte som höger eller vänster. Inte som skattebetalare eller bidragstagare. Inte som vinnare eller förlorare. Utan som människor. Jag tror att ett samhälle blir starkt när den människa som faller vet att någon kommer. När barnet vet att framtiden inte redan är avgjord. När den sjuke slipper försvara sitt människovärde. När den arbetslöse fortfarande känner sig som en del av gemenskapen. När den äldre vet att hennes liv fortfarande räknas. Det är inte välgörenhet. Det är inte svaghet. Det är samhällsbygge. För ett land byggs inte bara av människorna som står högst upp och sträcker sig ännu högre.Det byggs också av händerna som sträcks nedåt.

Och kanske är det först när vi vet att någon kommer att fånga oss om vi faller som vi människor verkligen vågar stå upprätt.

Sveriges Mångfald

Föreningen för Mångfald och Inkludering

Tankesmedjan MOI

Ingen väljer utsatthet

9 aug. 2026

Produktivitetens religion

3 aug. 2026

Det finns en ny trosbekännelse i vår tid. Den uttalas sällan högt, men den finns överallt. Den säger att människans värde kan mätas i hennes prestation. Den som arbetar hårt är en förebild. Den som tjänar mycket är framgångsrik. Den som producerar mest anses bidra mest. Och den som inte orkar, inte kan eller inte längre passar in i produktionsapparaten riskerar att betraktas som en belastning. Produktivitet har blivit vår tids högsta dygd.

Det är inget fel i att arbeta. Tvärtom. Arbete ger mening, gemenskap och möjligheten att försörja sig. De flesta människor vill bidra. De flesta känner stolthet över att kunna göra nytta. Problemet uppstår när arbetet inte längre är något vi gör, utan något vi är.

När människovärdet börjar vägas på samma våg som ekonomisk avkastning. Då förändras samhället i grunden. Då blir den sjukskrivne ett problem. Den arbetslöse en kostnad. Den äldre en börda. Den funktionsnedsatte ett undantag. Den psykiskt sjuke en belastning. Inte därför att någon säger det rakt ut, utan därför att språket långsamt förändras.

Vi talar om människor som om de vore investeringar. Vi diskuterar dem i termer av lönsamhet. Vi räknar deras kostnader, men glömmer deras liv. Det är en farlig utveckling. För ingen människa lever hela sitt liv på toppen av sin förmåga. Alla blir äldre. Många blir sjuka. De flesta kommer någon gång att behöva hjälp.

Livet är inte en rak väg från prestation till prestation. Det är fyllt av motgångar, förluster, sjukdom, sorg och perioder då vi är beroende av andra. Det är inte ett misslyckande. Det är att vara människa. Ändå lever många med en gnagande känsla av att aldrig räcka till. De arbetar längre. Svarar på mejl sent på kvällen. Mäter sina steg, sina timmar och sina resultat. Vilar med dåligt samvete. Som om även vilan måste förtjänas.

Vi har byggt ett samhälle där effektiviteten ibland blivit viktigare än människan. Men ett samhälle är ingen fabrik. En nation är ingen balansräkning. Ett land är en gemenskap mellan människor som lovar varandra något större än ekonomisk tillväxt. Vi lovar att ingen ska lämnas ensam när livet brister. Vi lovar att barn ska få växa upp i trygghet. Vi lovar att den som blir sjuk ska få vård. Vi lovar att den som åldras inte ska förlora sitt värde.

Det löftet är själva grunden för civilisationen. Historien visar att de mest framgångsrika samhällena inte bara byggt rikedom. De har byggt tillit. Och tillit uppstår när människor vet att deras värde inte försvinner den dag de inte längre kan prestera. Inför valet kommer vi att höra många löften om fler jobb, högre tillväxt och starkare ekonomi. Det är viktiga frågor.

Men de får aldrig bli viktigare än frågan om människovärdet. För ekonomin finns till för människan. Inte människan för ekonomin.  Kanske är den viktigaste frågan vi kan ställa oss inte hur produktiva vi är. Utan vilket samhälle vi vill leva i den dag vi själva inte längre kan vara det.

Den dagen kommer förr eller senare för oss alla. Och just därför är omsorgen om de mest utsatta inte ett uttryck för svaghet. Den är det yttersta beviset på ett starkt samhälle.

Sveriges Mångfald

Föreningen för Mångfald och Inkludering

Tankesmedjan MOI

Värdighetens pris Del 2 – När sjukdomen blir skam

3 aug. 2026

Det finns en fråga som den som blir svårt sjuk ofta får höra, uttalad eller outtalad. "När kan du börja arbeta igen?" Frågan är i sig inte orimlig. Arbete är för de flesta människor en källa till gemenskap, identitet och självständighet. Men när den blir den första och viktigaste frågan riskerar något avgörande att gå förlorat. Den viktigaste frågan borde vara: "Hur mår du?"

Vi lever i ett samhälle där sjukdom allt oftare betraktas genom produktivitetens glasögon. Den som är sjuk förlorar inte bara sin hälsa. Många förlorar också sin känsla av att bli trodda. Läkarintyg ifrågasätts. Nya intyg begärs. Utredningar följer på utredningar. Människor beskriver hur de känner sig granskade snarare än omhändertagna.

Sjukdomen blir inte bara en medicinsk verklighet. Den blir ett försvarstal. Särskilt tydligt blir detta för människor med långvariga eller osynliga sjukdomar. Smärta syns inte alltid på en röntgenbild. Utmattning kan inte alltid mätas i ett blodprov. Psykisk ohälsa lämnar sällan synliga sår. Ändå kan lidandet vara djupt och livsavgörande. När samhällets första reaktion blir misstänksamhet händer något med människan. Hon börjar tvivla på sitt eget värde.

Många beskriver hur skuldkänslorna växer. De ber om ursäkt för att de inte orkar. De skäms över att behöva hjälp. De känner sig som en belastning för familjen, arbetsgivaren och samhället. Men sjukdom är inget moraliskt misslyckande. Ingen väljer cancer. Ingen väljer multipel skleros. Ingen väljer en depression. Ingen väljer en utmattning som gör att kroppen inte längre lyder.

Att bli sjuk är en del av livet. Precis som att bli gammal. Precis som att sörja. Precis som att någon gång behöva andra människors stöd.

Det paradoxala är att nästan varje människa vet detta. Ändå har vi skapat ett språk där den friska människan blivit norm och den sjuka blivit undantaget.

Vi talar om "återgång till arbetsmarknaden" långt innan vi talar om återhämtning.

Vi talar om kostnader innan vi talar om lidande.

Vi talar om kontroll innan vi talar om tillit.

Det betyder inte att samhället ska sakna regler eller att sjukförsäkringssystem inte ska pröva rätten till ersättning. Ett välfärdssystem behöver både rättssäkerhet och ansvar. Men det får aldrig ske på bekostnad av människans värdighet. När människor upplever att de i första hand möts som potentiella fuskare, riskerar förtroendet mellan individ och samhälle att försvagas.

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att den som aldrig varit sjuk inte vet vad hälsa är.

Kanske borde vi lägga till något.

Den som aldrig varit svårt sjuk vet inte heller hur beroende vi människor är av varandras tillit.

En civilisation prövas inte när allt fungerar.

Den prövas när människor faller.

Frågan är inte hur vi behandlar den som springer snabbast.

Frågan är hur vi möter den människa som inte längre orkar resa sig.

För den dagen kan komma för oss alla.

Och den dag den kommer hoppas vi inte mötas av misstänksamhet.

Vi hoppas bli mötta av det som borde vara grunden för varje demokratiskt samhälle:

Respekt.

Omsorg.

Och en orubblig övertygelse om att människovärdet aldrig får vara beroende av människans arbetsförmåga.

Tankesmedjan MOI 

Föreningen för Mångfald och Inkludering

Sveriges Mångfald

Artikelserie: Värdighetens pris Del 1 – När svaghet blir ett samhällsproblem

27 juli 2026

Det sägs ofta att ett samhälles styrka mäts i dess ekonomi, dess tillväxt eller dess konkurrenskraft. Men det finns ett långt äldre mått på civilisation. Ett mått som inte kan räknas i BNP eller börskurser. Hur behandlar vi den människa som inte längre kan bidra? Det är den frågan den här artikelserien handlar om.

Vi lever i en tid där människovärdet allt oftare kopplas samman med prestation. Vi förväntas vara effektiva, produktiva, friska, flexibla och ständigt utvecklas. Vi ska arbeta längre, prestera mer och bära större ansvar. Samtidigt har språket förändrats. Människor beskrivs som kostnader, belastningar och utanförskap snarare än som medmänniskor med rätt till ett värdigt liv.

När blev sjukdom ett moraliskt misslyckande?

När blev arbetslöshet ett tecken på bristande karaktär?

När blev åldrande ett problem som skulle döljas?

Och när började vi acceptera att människor reduceras till sin produktionsförmåga?

Historiskt har de mest humana samhällena inte varit de rikaste. De har varit de som förstått att varje människas värde är okränkbart, oberoende av vad hon producerar.

I dag ser vi en annan utveckling.

Den långtidssjuke måste gång på gång bevisa att sjukdomen finns.

Den funktionsnedsatta måste ständigt motivera sitt behov av stöd.

Den arbetslöse förväntas visa sin vilja snarare än få möjlighet.

Den äldre riskerar att betraktas som en kostnad i budgeten.

Samtidigt hyllas den som aldrig stannar upp, aldrig blir sjuk och alltid levererar.

Det är som om svaghet blivit något skamligt.

Men ingen människa förblir stark hela livet.

Vi föds beroende av andra.

Vi blir sjuka.

Vi drabbas av sorg.

Vi åldras.

Och förr eller senare kommer nästan alla människor att behöva någon annans omsorg.

Därför handlar omsorgen om de svaga aldrig bara om "dem". Den handlar om oss alla. Om vilket samhälle vi vill leva i den dag vi själva inte längre orkar bära oss.

Det kanske mest oroande är att förändringen sker gradvis. Vi vänjer oss vid ett hårdare språk. Vid effektiviseringar som alltid tycks drabba dem med minst makt. Vid besparingar som motiveras med ansvarstagande men vars konsekvenser mäts i mänsklig ensamhet, oro och otrygghet.

När detta blir normalt riskerar vi att förlora något större än välfärd.

Vi riskerar att förlora vår medmänsklighet.

Den här artikelserien är därför inte främst en kritik av enskilda regeringar eller partier. Den är en inbjudan till en större diskussion om människovärde.

Vilket samhälle vill vi lämna efter oss?

Ett där människans värde avgörs av hennes produktivitet?

Eller ett där värdigheten är ovillkorlig?

Det valet kommer inte bara att avgöras i nästa valrörelse.

Det avgörs varje gång vi väljer mellan effektivitet och medmänsklighet.

Mellan ekonomiska kalkyler och människovärde.

Mellan rädsla och solidaritet.

För ett samhälle som inte längre förmår skydda sina svagaste har i grunden också börjat förlora sig självt.

Av Tankesmedjan MOI  

Föreningen för Mångfald och Inkludering

Sveriges Mångfald