Centerpartiet får nyckeln till regeringsfrågan – men kan mitten hålla samman?

En politisk analys av sonderingsuppdraget, maktspelet

och Sveriges parlamentariska framtid

 

19 oktober 2026 | Sveriges Mångfald – Föreningen MOI – Tankesmedjan MOI

Sverige befinner sig i ett ovanligt parlamentariskt läge. Efter ett riksdagsval som gav de fyra partierna på den rödgröna sidan en knapp majoritet har regeringsbildningen utvecklats till en komplicerad förhandling om politiska gränser, ideologiska motsättningar och förmågan att kompromissa. Nu har talmannen Andreas Norlén överlämnat sonderingsuppdraget till Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist. Därmed har ett parti som varken är störst i riksdagen eller har någon självklar regeringskoalition fått en central roll i försöken att lösa den politiska låsningen.

Det är ett uppdrag som kan få betydelse långt utanför Centerpartiets egna ambitioner. För första gången under den nuvarande regeringsbildningen ska möjligheterna till en bredare mittenlösning undersökas med Centerpartiet som formell samtalsledare. Frågan är emellertid inte enbart om en sådan regering kan bildas. Den verkligt avgörande frågan är om den kan samla tillräckligt parlamentariskt stöd, överleva sina interna motsättningar och därefter regera Sverige under en hel mandatperiod.

Bakgrunden är välkänd. Magdalena Andersson har redan prövats som statsminister för en socialdemokratisk enpartiregering, men riksdagen avvisade förslaget den 15 oktober. Trots att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tillsammans har en parlamentarisk majoritet har de ännu inte kunnat enas om formerna för en ny regering. Det är en betydelsefull skillnad mellan att vinna en majoritet av mandaten och att kunna omsätta denna majoritet i ett fungerande regeringsunderlag.

Centerpartiet har under hela processen markerat sitt motstånd mot att ingå i en regering tillsammans med Vänsterpartiet. Samtidigt har partiet motsatt sig ett regeringsalternativ som bygger på Sverigedemokraternas inflytande. Dessa båda gränsdragningar har gjort Centerpartiets position särskilt komplicerad. Partiet vill påverka regeringsbildningen från mitten, men de parlamentariska förutsättningarna gör det svårt att helt undvika beroenden åt något av hållen.

Ett sonderingsuppdrag är inte ett statsministeruppdrag

Det är viktigt att förstå vad talmannens beslut faktiskt innebär. Elisabeth Thand Ringqvist har inte fått uppdraget att själv bli statsminister, och hon har uttryckligen förklarat att detta inte heller är hennes ambition. Uppdraget handlar i stället om att undersöka om det finns en regeringskonstellation som riksdagen kan acceptera.

Centerledaren har meddelat att hon kommer att bjuda in samtliga partiledare till samtal. Senast den 26 oktober ska hon återrapportera till talmannen. Det ger henne en begränsad tidsperiod att undersöka om de politiska motsättningarna kan överbryggas.

Det intressanta är att sonderingsuppdraget också förändrar Centerpartiets politiska ansvar. Hittills har partiet kunnat formulera villkor för vilka regeringar det är berett att acceptera. Nu måste det också undersöka hur dessa villkor kan förenas med verklighetens mandatfördelning.

Att formulera politiska gränser är en sak. Att skapa ett fungerande regeringsunderlag inom dessa gränser är något betydligt mer komplicerat.

Mittenregeringen – en möjlighet med betydande motsättningar

Det alternativ som nu står i centrum är någon form av regering över de traditionella blockgränserna. En tänkbar konstellation skulle kunna omfatta Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, eventuellt med deltagande eller stöd från Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Även andra sammansättningar kan bli föremål för samtal.

En sådan regering skulle kunna förena partier som i flera frågor har gemensamma intressen, exempelvis när det gäller näringslivets förutsättningar, europeiskt samarbete, utbildning och delar av klimatpolitiken.

Men motsättningarna är betydande. Socialdemokraterna och Centerpartiet har olika uppfattningar om bland annat arbetsmarknadens reglering, skatter och ekonomisk fördelningspolitik. Kristdemokraterna har andra prioriteringar inom familjepolitiken och delar av välfärdspolitiken. Liberalerna måste förhålla sig till sina tidigare samarbeten och sina egna politiska vägval.

Det finns dessutom en avgörande parlamentarisk fråga: Vilka partier ska tolerera regeringen om dess egna mandat inte räcker?

En mittenregering behöver inte själv förfoga över 175 mandat. Sverige tillämpar negativ parlamentarism, vilket innebär att en statsministerkandidat kan godkännas så länge inte minst 175 ledamöter röstar emot förslaget. Men det kräver att tillräckligt många partier är beredda att avstå från att rösta nej.

Därmed kan också ett parti som står utanför regeringen få betydande inflytande över dess tillkomst och fortsatta överlevnad.

Socialdemokraternas dilemma – hur långt kan Magdalena Andersson gå?

För Socialdemokraterna innebär Centerpartiets sonderingsuppdrag både möjligheter och svåra avvägningar. Magdalena Andersson är fortfarande en central statsministerkandidat, men hennes möjligheter att bilda regering är beroende av att andra partier accepterar både regeringsformen och dess politiska innehåll.

En bred mittenlösning skulle kunna ge Socialdemokraterna tillgång till ett regeringsunderlag med förankring utanför den traditionella vänstersidan. Samtidigt skulle ett sådant samarbete kräva kompromisser som kan skapa spänningar i relationen till Vänsterpartiet och delar av den socialdemokratiska rörelsen.

Här finns en av regeringsbildningens mest betydelsefulla konflikter. Socialdemokraterna behöver förhålla sig till både sina historiska band till arbetarrörelsen och ambitionen att kunna samla väljare och samarbetspartier över den politiska mitten.

Det handlar inte enbart om vilka partier som ska sitta vid regeringsbordet. Det handlar också om vilken ekonomisk och social politik en framtida regering faktiskt ska föra.

Frågor om sjukförsäkring, arbetslöshet, pensioner, välfärdens finansiering och ekonomiska skillnader kan få olika lösningar beroende på vilka partier som ingår i regeringsunderlaget.

En mittenregering behöver därför inte innebära en entydig politisk förskjutning. Dess inriktning skulle avgöras av de konkreta överenskommelser som partierna lyckas träffa.

Vänsterpartiet – en parlamentarisk kraft som inte enkelt kan förbises

Vänsterpartiets roll är särskilt intressant. Partiet har tydligt markerat att det vill ha inflytande över regeringspolitiken och har motsatt sig att utan tillräckliga överenskommelser släppa fram en socialdemokratisk enpartiregering.

Samtidigt har Centerpartiet gjort klart att det inte vill ingå i en regering tillsammans med Vänsterpartiet.

Detta skapar en grundläggande motsättning mellan två partier som båda kan vara nödvändiga för att ett regeringsalternativ på den rödgröna sidan ska kunna fungera.

Vänsterpartiet har ett intresse av att dess väljare får genomslag i politiken, inte minst inom välfärd, arbetsmarknad och ekonomisk jämlikhet. Centerpartiet vill å sin sida säkerställa att regeringspolitiken inte utvecklas i en riktning som partiet anser strida mot dess liberala och marknadsekonomiska grundsyn.

Det är därför inte tillräckligt att konstatera att båda partierna föredrar en annan regering än den tidigare Tidöregeringen. Deras uppfattningar om vad en sådan regering ska genomföra skiljer sig åt.

En tänkbar kompromiss skulle kunna innebära att Vänsterpartiet står utanför regeringen men får inflytande genom sakpolitiska överenskommelser. En annan möjlighet är att regeringsunderlaget utformas så att Vänsterpartiets aktiva stöd inte krävs vid själva statsministeromröstningen.

Båda alternativen förutsätter dock politiska eftergifter som ännu inte är överenskomna.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – kan de traditionella blockgränserna förändras?

En av de mest intressanta aspekterna av Centerpartiets sonderingsuppdrag är att det kan tvinga fram tydligare besked från partier som tidigare samarbetat inom Tidöunderlaget.

Moderaterna måste förhålla sig till om de vill delta i, stödja eller motsätta sig en blocköverskridande lösning. För Kristdemokraterna och Liberalerna uppstår frågan om hur långt de är beredda att gå i förhandlingar med Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Liberalerna har historiskt erfarenhet av samarbete över blockgränserna, medan Kristdemokraternas politiska samarbete under senare år främst varit förankrat till höger.

Men tidigare samarbeten behöver inte ensamma avgöra framtida ställningstaganden.

Det avgörande blir vilka politiska villkor partierna ställer och om de anser att en ny regeringskonstellation kan ge tillräckligt genomslag för deras prioriteringar.

För Moderaterna finns också frågan om relationen till Sverigedemokraterna. En regering som helt utesluter Sverigedemokraterna från sitt parlamentariska underlag skulle innebära ett annat samarbetsmönster än det som präglade den föregående mandatperioden.

Sverigedemokraterna – en aktör som påverkar även en regering utan deras medverkan

Sverigedemokraternas betydelse för regeringsbildningen försvinner inte därför att Centerpartiet vill undersöka ett mittenalternativ.

Partiets mandat påverkar vilka majoriteter som kan uppstå i riksdagen. Sverigedemokraternas inställning kan därför få betydelse även om partiet inte deltar i någon regeringsförhandling.

Det är en av parlamentarismens grundläggande realiteter: Ett parti behöver inte sitta i regeringen för att påverka vilka regeringar som kan tillträda.

Centerpartiets utmaning blir att undersöka om det finns ett alternativ som inte kräver politiska uppgörelser med Sverigedemokraterna och samtidigt kan tolereras av en tillräckligt stor del av riksdagen.

Om en sådan lösning ska fungera krävs antingen ett brett samarbete över blockgränserna eller att vissa partier accepterar att stå utanför regeringen utan att aktivt fälla den.

Prognosen – tre möjliga utvecklingar

Det går i nuläget att identifiera tre huvudsakliga utvecklingsvägar, även om det ännu saknas tillräckliga besked från partierna för att avgöra vilken som kommer att förverkligas.

Den första möjligheten är att Centerpartiet lyckas förhandla fram grunden till en mittenregering. Det skulle kräva att flera partier omprövar tidigare positioner eller accepterar nya samarbetsformer. En sådan lösning skulle innebära en betydande förändring av den svenska blockpolitiken.

Den andra möjligheten är att sonderingarna inte leder till en färdig mittenkoalition, men däremot till överenskommelser som gör det möjligt för Magdalena Andersson att återkomma som statsministerkandidat. Centerpartiet skulle då kunna bidra till en lösning utan att självt ingå i regeringen. För att detta ska fungera måste också övriga berörda partier acceptera upplägget.

Den tredje möjligheten är att de politiska låsningarna består. Då kan talmannen behöva undersöka ytterligare regeringsalternativ och eventuellt lägga fram nya statsministerförslag. Om riksdagen förkastar sammanlagt fyra statsministerförslag ska ett extra val utlysas.

Det är viktigt att skilja mellan en politisk bedömning av hindren och en säker prognos över resultatet. Det som redan nu kan konstateras är att de tidigare samtalen inte har löst motsättningarna mellan partierna. Centerpartiets sonderingsuppdrag blir därför ett konkret test av om nya förhandlingsformer kan förändra situationen.

Den stora frågan – vad händer med den sociala politiken?

Mitt i diskussionerna om statsministerposter, ministerfördelning och partiernas strategiska positioner finns en fråga som riskerar att få alltför lite uppmärksamhet: Vad kommer den nya regeringsbildningen att innebära för människorna som är beroende av samhällets stöd?

För Sveriges Mångfald, Föreningen MOI och Tankesmedjan MOI är det naturligt att granska regeringsalternativen också ur detta perspektiv.

Hur ska sjukförsäkringen utvecklas? Vilka ekonomiska villkor ska gälla för människor med långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning? Hur ska kommunernas och regionernas välfärdsuppdrag finansieras? Vad händer med äldreomsorgen, socialtjänsten och arbetet mot ekonomisk utsatthet?

Dessa frågor kommer inte automatiskt att besvaras genom att partierna lyckas enas om en statsminister.

Tvärtom kan regeringsförhandlingarnas ekonomiska och ideologiska kompromisser få långsiktiga konsekvenser för välfärdens utformning.

En bred mittenregering skulle kunna skapa förutsättningar för långsiktiga överenskommelser inom exempelvis utbildning, klimat och samhällsekonomi. Men en bred parlamentarisk förankring garanterar inte i sig en viss fördelningspolitisk inriktning.

Därför behöver regeringsalternativen bedömas utifrån sina faktiska politiska förslag, inte enbart utifrån vilka partier som ingår.

Slutsats – Centerpartiet har fått möjligheten att pröva en ny parlamentarisk väg

Talmannens beslut att ge Elisabeth Thand Ringqvist sonderingsuppdraget är betydelsefullt därför att det flyttar regeringsbildningens fokus från de traditionella statsministerkandidaterna till frågan om vilka samarbeten som över huvud taget är möjliga.

Centerpartiet har nu möjlighet att undersöka om den politiska mitten kan fungera som en gemensam mötesplats för partier som tidigare stått på motsatta sidor av blockgränsen.

Men uppdraget innebär också att partiets egna villkor kommer att prövas mot de parlamentariska förutsättningarna.

Det återstår att se om Centerpartiet kan förena sin ambition om en mittenregering med Socialdemokraternas regeringsanspråk, Vänsterpartiets krav på inflytande och de tidigare Tidöpartiernas politiska prioriteringar.

Den 26 oktober väntas sonderingsuppdraget redovisas. Då bör det bli tydligare vilka partier som är beredda att förändra sina positioner, vilka motsättningar som kvarstår och om det finns underlag för ytterligare ett konkret statsministerförslag.

Sveriges parlamentariska situation visar hur svårt det kan vara att omsätta ett valresultat i regeringsmakt när partiernas gränser för samarbete inte sammanfaller med mandatfördelningen.

Men den visar också varför förhandlingar är en central del av den representativa demokratin.

En regering behöver inte bara kunna tillträda. Den behöver kunna lägga fram budgetar, genomföra reformer och hantera de samhällsproblem som väntar under mandatperioden.

För människorna utanför riksdagens förhandlingsrum är det till sist dessa beslut som får störst betydelse.

Regeringsbildningen handlar därför om mer än vem som blir statsminister. Den handlar om vilka politiska överenskommelser som kommer att forma Sverige under de kommande åren – och vilka konsekvenser de får för människors levnadsvillkor.

Det är först när dessa överenskommelser blir synliga som regeringsalternativens verkliga politiska innebörd kan bedömas.

---

Andra inlägg

• När makten blir ett yrke
• När makten blir ett yrke - Del 1
• När makten blir ett yrke
• Motsättningarnas triangel i svensk politik
• När blocken låser Sverige – är det dags för en regering över gränserna?
• Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad
• Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat
• Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen
• Tre dagar kvar – ett Sverige som håller andan inför valet