När stormakterna möts i Kina får inte Europa glömma Ukraina

En politisk analys om stormakternas maktspel, Rysslands svaghet och Europas moraliska ansvar.

Det finns något djupt oroande i en världsordning där de mäktigaste nationerna allt oftare diskuterar andra länders framtid som om självständiga stater vore förhandlingsbara tillgångar. När Kina, Ryssland och USA möts, eller söker politiska överenskommelser med varandra, handlar det inte enbart om diplomati, säkerhetspolitik eller ekonomiska intressen. Det handlar ytterst om vilken värld vi accepterar att leva i. En värld där internationell rätt, nationellt självbestämmande och mänskliga rättigheter utgör grunden för fredlig samexistens, eller en värld där militär styrka och ekonomisk makt ger stormakterna rätten att bestämma över mindre nationers framtid.

För mig är utgångspunkten fullständigt självklar. I det ryska anfallskriget mot Ukraina finns det ingen anledning att fördela sympatierna mellan angriparen och den angripna. Mina sympatier ligger odelat hos Ukraina, dess befolkning och dess självklara rätt att försvara sin frihet, sin demokrati och sin territoriella integritet. Det innebär inte att varje ukrainskt politiskt beslut måste försvaras eller att kritik mot en regering skulle vara otillåten. Det innebär att den grundläggande moraliska och folkrättsliga skillnaden mellan angripare och offer aldrig får suddas ut av diplomatiska kompromisser eller stormakternas strategiska intressen.

Det är också här som Europas ansvar blir särskilt betydelsefullt. Ukraina försvarar i första hand sin egen existens, men kriget har samtidigt blivit en prövning av hela Europas säkerhetsordning. Om gränser återigen kan förändras genom militärt våld, om civilbefolkningens lidande normaliseras och om en angripande stat belönas med politiska eftergifter, då är det inte bara Ukraina som förlorar. Då försvagas själva principen om att också mindre nationer har rätt att existera utan att underordnas sina mäktigare grannar.
Tre stormakter – men långt ifrån tre jämbördiga makter
Toppmötet i kinesiska Shenzhen den 19 november 2026, mellan Xi Jinping, Donald Trump och Vladimir Putin, presenterades som ett historiskt steg mot internationell stabilitet. De tre ledarna diskuterade bland annat kärnvapensäkerhet, energiförsörjning och reformer av FN. Men den gemensamma deklarationen innehöll inga konkreta åtaganden om att avsluta Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
The White House+1


Det är en anmärkningsvärd motsättning. Samtidigt som stormakternas ledare talar om fred fortsätter människor att dö i ett krig som Ryssland självt har möjlighet att avsluta genom att upphöra med sin aggression. Fred kan aldrig reduceras till en högtidlig deklaration, särskilt inte när en av undertecknarna samtidigt fortsätter att bomba ett grannland.

Det är dessutom viktigt att förstå maktförhållandena mellan de tre staterna. USA är fortfarande en dominerande militär, finansiell och teknologisk stormakt. Kina har under årtionden byggt upp en ekonomisk och industriell styrka som gör landet till USA:s främsta långsiktiga strategiska konkurrent. Ryssland däremot har, trots sina kärnvapen och sin militära förmåga, en betydligt svagare ekonomisk och teknologisk grund.

Av dessa tre makter betraktar jag därför Ryssland som den svagaste i fråga om samlad ekonomisk, industriell och långsiktig geopolitisk styrka. Det är inte detsamma som att Ryssland skulle vara ofarligt. Tvärtom kan en militärt aggressiv stat, vars internationella inflytande i allt högre grad vilar på kärnvapen, hot och våld, vara särskilt farlig.

Putins politiska projekt bygger till stor del på föreställningen om Ryssland som en historisk stormakt med särskilda rättigheter över sina grannländer. Men ett lands storhet kan inte mätas i dess förmåga att förstöra andra nationers städer. Den måste också mätas i ekonomisk utveckling, mänsklig välfärd, demokratiska institutioner och möjligheten att erbjuda sin egen befolkning en framtid.

Här blir den ryska svagheten särskilt tydlig. Ryssland kan fortsätta kriget, men dess internationella handlingsutrymme påverkas av ekonomiska begränsningar och ett växande beroende av Kina. Putin kan stå bredvid Trump och Xi Jinping på världspolitikens stora scen, men en gemensam fotografering förändrar inte dessa grundläggande förhållanden.
Medan Putin talade om fred bombades Kyiv
Det kanske mest upprörande med toppmötet är emellertid tidpunkten. Samma dag som Putin deltog i samtalen i Kina genomförde Ryssland omfattande attacker mot Ukrainas huvudstad Kyiv. Minst en människa dödades och flera skadades. Även Nederländernas och Österrikes ambassader skadades i attackerna, liksom historiska byggnader. Diplomatisk personal rapporterades ha klarat sig utan skador.



Det är viktigt att vara noggrann med vad som är fastställt. Ambassaderna skadades av de ryska attackerna, men det är inte klarlagt att de var avsiktliga mål. Den skillnaden är betydelsefull, inte minst ur folkrättslig synvinkel.

Men den förändrar inte allvaret. Två europeiska staters diplomatiska beskickningar har drabbats av ett krig som Ryssland för mot en självständig europeisk nation.

Europa måste reagera. Inte enbart med fördömanden och diplomatiska formuleringar, utan med en tydlig och gemensam politisk hållning.

Diplomatiska beskickningar representerar staters suveränitet och internationella relationer. Att de skadas under militära angrepp är därför inte bara en fråga för de direkt berörda länderna, utan också för den internationella ordning som ska skydda diplomatiska förbindelser.

En europeisk reaktion bör omfatta en gemensam diplomatisk protest, krav på en oberoende utredning av attackerna och en prövning av ytterligare riktade sanktioner. Framför allt måste Europas stöd till Ukrainas luftförsvar och civila skydd förbli långsiktigt och trovärdigt.

Det handlar inte om att söka en militär konfrontation mellan Europa och Ryssland. Det handlar om att visa att internationell rätt inte upphör att gälla därför att angriparen förfogar över kärnvapen.
Kina spelar ett längre spel – och USA ett alltmer svårtolkat
Kinas roll i detta diplomatiska skådespel förtjänar en särskild granskning. Xi Jinping har anledning att vara tillfreds med att kunna samla USA:s och Rysslands presidenter på kinesisk mark. Det stärker bilden av Kina som en central aktör i den internationella politiken.

Men Kina är inte någon ointresserad fredsmäklare. Landet har egna säkerhetspolitiska, ekonomiska och strategiska intressen. Relationen till Ryssland ger Peking möjligheter att påverka den globala maktbalansen, samtidigt som Kina har starka skäl att undvika en okontrollerad internationell konflikt.

USA:s agerande under Donald Trump väcker andra frågor. Det är i grunden positivt att kärnvapenmakter samtalar med varandra. Diplomati är nödvändig, även mellan stater vars politiska system och värderingar skiljer sig radikalt åt. Men diplomati får inte förväxlas med eftergivenhet.

Den gemensamma deklarationens betoning av begränsningar för internationella rättsliga institutioners jurisdiktion är särskilt bekymmersam. Internationella brottmålsdomstolen är inte överordnad all kritik, men principen att även mäktiga politiska ledare ska kunna hållas ansvariga för allvarliga internationella brott är grundläggande.
The Washington Post+1


Det är just denna princip som riskerar att försvagas när stormakternas ledare börjar tala mer om sin egen immunitet än om offrens rättigheter.

För Ukraina är frågan existentiell. Landets framtid får inte avgöras genom en uppgörelse mellan Washington, Moskva och Peking utan Ukrainas uttryckliga medverkan och samtycke. Ingen fredsuppgörelse kan vara legitim om den bygger på att det angripna landet fråntas rätten att bestämma över sin egen framtid.
Europa måste upphöra att vara åskådare
Det europeiska samarbetet har under lång tid präglats av en motsättning mellan ekonomisk styrka och säkerhetspolitisk osäkerhet. Europa har betydande resurser, en stor befolkning och omfattande industriell och teknologisk kompetens. Ändå har europeiska regeringar alltför ofta uppträtt som om kontinentens säkerhet ytterst måste avgöras av andra.

Det förhållandet är inte längre hållbart.

Europa måste utveckla en större gemensam säkerhetspolitisk förmåga, stärka sitt försvar och minska sina strategiska beroenden. Men detta får inte ske genom att vi överger den sociala samhällsmodell som utgör en av Europas främsta styrkor.

Jag vill inte se ett Europa som offrar välfärd, social trygghet och människors levnadsvillkor på militariseringens altare. Jag vill se ett Europa som förstår att social sammanhållning, demokrati, ekonomisk styrka och säkerhet är delar av samma samhällsansvar.

Ett samhälle blir inte starkt enbart genom fler vapensystem. Det blir starkt när dess invånare känner tillit till sina institutioner, när demokratin försvaras och när de mest utsatta inte lämnas efter.

Samtidigt måste vi förstå att dessa värden också behöver skyddas mot yttre aggression. Det finns ingen motsättning mellan att vara fredsvän och att försvara ett angripet lands rätt till självförsvar. Tvärtom riskerar en fredsrörelse som bortser från skillnaden mellan angripare och angripen att förlora sin moraliska kompass.
Ukraina får inte bli priset för stormakternas samförstånd
Det finns en särskild fara i den diplomatiska retorik som beskriver fred som ett mål utan att samtidigt diskutera rättvisa. Naturligtvis behöver kriget få ett slut. Naturligtvis måste diplomatiska lösningar eftersträvas. Varje dag som kriget fortsätter innebär ytterligare mänskligt lidande, förstörda liv och en framtid som skjuts allt längre bort för miljoner människor.

Men vilken fred talar vi om?

En fred där Ukraina tvingas acceptera att militär aggression ger territoriella vinster? En fred där människor som levt under ockupation inte får sina rättigheter tillgodosedda? En fred där Ryssland ges möjlighet att återuppbygga sin militära förmåga utan trovärdiga garantier för att aggressionen inte upprepas?

En sådan uppgörelse riskerar att bli ett uppskjutet krig snarare än en varaktig fred.

Det betyder inte att Ukraina måste fortsätta strida utan hänsyn till kostnaderna. Det betyder att Ukrainas befolkning och demokratiska institutioner själva måste ha ett avgörande inflytande över de kompromisser som eventuellt blir nödvändiga.

Vi i Europa har inte rätt att kräva att ukrainare ska offra sina liv för våra ideal. Men vi har heller inte rätt att kräva att de ska avstå från sin frihet för vår bekvämlighet.
Den moraliska skiljelinjen går inte mellan öst och väst
För mig handlar detta ytterst inte om att försvara västvärlden som någon moraliskt överlägsen civilisation. USA, Kina och europeiska stater har alla historiska och nutida handlingar som förtjänar kritisk granskning. Ingen stormakt har ensamrätt på sanningen, och ingen regering står över internationell rätt.

Den avgörande skiljelinjen går i stället mellan respekten för människors frihet och föreställningen att makt ger rätt.

Därför kan jag kritisera USA:s utrikespolitik utan att ursäkta Rysslands aggression. Jag kan erkänna Kinas ekonomiska och diplomatiska betydelse utan att acceptera dess auktoritära samhällsmodell. Och jag kan försvara Ukrainas rätt till självbestämmande utan att okritiskt stödja varje beslut som fattas i Kyiv.

Det är just denna självständighet i det politiska tänkandet som jag anser vara nödvändig.
Slutord – Europas samvete får inte tystna
När historien en dag granskar dessa år kommer den inte enbart att fråga vilka ledare som träffades, vilka deklarationer som undertecknades eller vilka ekonomiska överenskommelser som nåddes.

Den kommer också att fråga vilka som försvarade de människor som drabbades.

Den kommer att fråga hur Europa reagerade när ukrainska städer bombades, när barn tvingades söka skydd och när europeiska ambassader skadades av ryska angrepp. Den kommer att fråga om våra regeringar förstod att solidaritet måste innebära mer än välformulerade uttalanden.

Toppmötet i Kina visade att Putin fortfarande kan få en plats vid stormakternas förhandlingsbord. Men en plats vid bordet är inte detsamma som moralisk legitimitet.

Ryssland må vara den svagaste av dessa tre makter i fråga om samlad ekonomisk och långsiktig geopolitisk styrka. Men dess förmåga att orsaka mänskligt lidande är fortfarande oerhörd. Just därför får Europa varken underskatta hotet eller låta sig skrämmas till passivitet.

Min solidaritet ligger hos Ukraina. Inte därför att landet är felfritt, utan därför att ingen nation ska behöva förtjäna sin rätt att slippa bli invaderad.

Fred utan frihet riskerar att bli underkastelse. Diplomati utan rättvisa riskerar att bli ett maktspel. Och ett Europa som inte längre vågar försvara sina grundläggande principer riskerar till sist att förlora det som gör vårt samhälle värt att försvara.

Det är inte stormakternas rätt att dominera som måste skyddas. Det är människornas rätt att leva i frihet.



Artikeln publiceras gemensamt av Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Mångfald och Inkludering samt Tankesmedjan MOI, efter gemensam politisk och samhällsvetenskaplig analys. Texten utgör ett självständigt och subjektivt ställningstagande, grundat i juridiska och statsvetenskapliga perspektiv, med demokrati, folkrätt, solidaritet och alla människors lika värde som vägledande principer.

20 nov. 2026

/nedladdning-2026-10-06t150027-809.jpg

Välkommen

Till Föreningen MOI,

för Mångfald och Inkludering

/nedladdning-2026-10-06t150027-809.jpg

Besök gärna även våra andra

plattformar.

www.tankesmedjanmoi.se

www.sverigesmangfald.se

/nedladdning-2026-10-06t150027-809.jpg