Fortsatta utvecklingen i försöken till regeringsbildning

Politisk och statsvetenskaplig analys | 18 november 2026

Sverige befinner sig nu drygt två månader efter riksdagsvalet fortfarande utan en ny regering. Vad som inledningsvis framstod som en komplicerad men hanterbar parlamentarisk situation har utvecklats till en utdragen regeringsbildning där de ideologiska motsättningarna mellan partierna blivit allt tydligare. Talmannen Andreas Norlén har efter Ulf Kristerssons återrapportering den 17 november gett partierna ytterligare tid att förhandla. Nya partiledarsamtal väntar nästa vecka, och talmannen har markerat att Sverige före jul antingen bör ha en ny regering eller stå inför ett extra val. Det är ett besked som tydliggör allvaret i den parlamentariska situationen.

Den senaste tidens viktigaste politiska förändring är Centerpartiets beslut att fortsätta förhandlingarna om Magdalena Anderssons regeringsalternativ. Socialdemokraternas förslag innebär en regering bestående av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet, med Vänsterpartiet som samarbetsparti utanför regeringen. Därmed finns en tänkbar parlamentarisk konstruktion för ett regeringsskifte. Men samtidigt återstår den kanske mest komplicerade frågan: Vänsterpartiet har hittills inte accepterat att avstå från kravet på ministerposter. Det innebär att det fortfarande saknas en överenskommelse som samtliga fyra partier kan ställa sig bakom.

Det är här den svenska parlamentarismens svårigheter blir särskilt tydliga. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet förfogar tillsammans över 176 mandat, vilket är tillräckligt för att hindra ett regeringsalternativ som samtliga motsätter sig. Men en gemensam parlamentarisk majoritet mot en regering är inte detsamma som en fungerande majoritet bakom en annan. Skillnaderna mellan Centerpartiets ekonomiska liberalism och Vänsterpartiets socialistiska fördelningspolitik är betydande. Samtidigt finns frågor där partierna kan finna gemensamma lösningar, inte minst inom demokrati, klimat, regional utveckling och delar av välfärdspolitiken.

För Magdalena Andersson innebär situationen en omfattande förhandlingsuppgift. Hon behöver inte bara skapa förutsättningar för att bli accepterad som statsminister, utan också finna en politisk överenskommelse som kan hålla under en mandatperiod. Socialdemokraterna måste därmed balansera Centerpartiets krav på en ekonomisk politik med tydliga liberala inslag mot Vänsterpartiets ambitioner om större offentlig kontroll, sociala reformer och ekonomisk omfördelning. Miljöpartiets klimatpolitiska prioriteringar tillför ytterligare en dimension. Frågan blir hur dessa olika politiska utgångspunkter ska kunna förenas i ett gemensamt regeringsprogram.

Samtidigt har Ulf Kristerssons regeringsalternativ fått förändrade förutsättningar genom Sverigedemokraternas besked att partiet kan avstå från ministerposter. Det skulle kunna möjliggöra en borgerlig regering utan Sverigedemokraterna som formellt regeringsparti. Men partiets frånvaro från regeringen skulle inte automatiskt innebära att dess politiska inflytande upphörde. För Centerpartiet kvarstår därför frågan om vilka former av samarbete och beroende som partiet är berett att acceptera. Kristerssons alternativ måste dessutom hantera att Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna tillsammans endast har 173 mandat.

Vad kan vi då förvänta oss av den fortsatta regeringsbildningen? Det finns flera tänkbara vägar. En möjlighet är att förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet leder fram till en överenskommelse där Vänsterpartiet får ett betydande politiskt inflytande utan att ingå i regeringen. En annan är att motsättningarna om ministerposter och ekonomisk politik består, vilket skulle kunna öppna för ytterligare sonderingar kring ett borgerligt alternativ. En tredje möjlighet är att de parlamentariska låsningarna inte kan lösas och att regeringsbildningen till slut leder till ett extra val. Ingen av dessa utvecklingsvägar är i nuläget avgjord.

För det rödgröna samarbetet är den långsiktiga konsekvensen särskilt intressant. Den nuvarande situationen visar att ett gemensamt regeringsalternativ behöver vila på mer än en önskan om regeringsskifte. Det krävs en politisk överenskommelse om välfärdens finansiering, arbetsmarknadens utveckling, klimatpolitiken, socialförsäkringarna och den ekonomiska fördelningspolitiken. Här finns också en större ideologisk fråga för Socialdemokraterna. Hur ska partiet förena sin historiska reformistiska och demokratiskt socialistiska tradition med de kompromisser som ett samarbete med Centerpartiet kräver? Och hur ska Vänsterpartiets väljare kunna känna igen sina politiska prioriteringar i en regering där partiet eventuellt står utanför?

Det är samtidigt viktigt att inte reducera dessa motsättningar till enbart politisk taktik. För Centerpartiet handlar frågan om partiets liberala identitet och förhållande till både höger och vänster. För Vänsterpartiet handlar den om möjligheten att omsätta väljarnas mandat i faktiskt politiskt inflytande. För Socialdemokraterna handlar den om att skapa ett fungerande regeringsunderlag utan att förlora sin politiska profil. Samtliga dessa överväganden har betydelse för hur ett framtida samarbete kan utformas.

Men medan regeringsförhandlingarna fortsätter finns människor vars vardag präglas av ekonomisk otrygghet, sjukdom, arbetslöshet och oro inför framtiden. För dem är frågan om regeringsmakten inte i första hand en diskussion om ministerposter eller parlamentariska konstruktioner. Den handlar om sjukförsäkringens trygghet, vårdens tillgänglighet, pensionernas värde och möjligheten att leva ett värdigt liv. Det är därför angeläget att granska vilka konkreta sociala reformer som ingår i de olika regeringsalternativen, inte enbart vilka partier som är beredda att samarbeta.

Den svenska demokratin bygger på möjligheten att förena skilda politiska uppfattningar genom förhandlingar och kompromisser. Men kompromisser förutsätter också tydlighet gentemot väljarna. En regering som bildas genom omfattande eftergifter behöver kunna förklara både vilka mål den vill uppnå och vilka politiska prioriteringar den har tvingats ompröva.

Den fortsatta regeringsbildningen kommer därför att bli betydelsefull långt utöver frågan om vem som till slut blir statsminister. Den kommer att påverka relationerna mellan de rödgröna partierna, Centerpartiets framtida position och förutsättningarna för nya parlamentariska samarbeten. Oavsett vilken regering som slutligen tillträder kommer de ideologiska motsättningarna att finnas kvar och behöva hanteras i det dagliga riksdagsarbetet.

I slutändan handlar demokratins styrka inte enbart om att kunna bilda en regering, utan om att denna regering kan ta ansvar för människorna och för samhällets långsiktiga utveckling. Det är mot den bakgrunden som de fortsatta förhandlingarna behöver förstås. Sverige behöver inte bara en parlamentarisk lösning, utan också en tydlig politisk riktning som väljarna kan granska och ta ställning till.

 

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering 
Föreningen Mångfald och Inkludering 
Sveriges Mångfald

18 november 2026

Källor till analysen

  • Sveriges riksdag – talmannens besked och regeringsbildningens fortsatta process den 17 november.
  • SVT Nyheter – Centerpartiets ställningstagande, Vänsterpartiets krav och nästa talmansrunda.
  • Reuters, 16 november – de parlamentariska alternativen och deras politiska motsättningar.
18 nov. 2026

/nedladdning-2026-10-06t150027-809.jpg

Välkommen

Till Föreningen MOI,

för Mångfald och Inkludering

/nedladdning-2026-10-06t150027-809.jpg

Besök gärna även våra andra

plattformar.

www.tankesmedjanmoi.se

www.sverigesmangfald.se

/nedladdning-2026-10-06t150027-809.jpg