EUROPA VID HISTORIENS VÄGSKÄL – NÄR DONALD TRUMP BLIR ETT HOT MOT DEN EUROPEISKA SÄKERHETEN

En politisk analys från Tankesmedjan MOI,  Mångfald och Inkludering

Det som nu utspelar sig på den internationella politiska arenan borde få varje europeisk regeringschef att inse allvaret i den situation som vår världsdel befinner sig i. Vi lever i en tid då den internationella rättsordningen utmanas, då ekonomiska intressen allt oftare tillåts väga tyngre än demokratiska principer och då stormaktspolitiken åter börjar påminna om de mörkaste kapitlen i Europas historia. Mitt i denna utveckling står USA:s president Donald Trump, vars utrikespolitiska agerande blivit en allt större osäkerhetsfaktor för Europas framtid. Frågan är inte längre enbart hur Europa ska förhålla sig till Donald Trump. Den verkligt avgörande frågan är hur länge Europa har råd att låta sin egen säkerhet och framtid vara beroende av politiska beslut i Washington.

De senaste veckornas utveckling är djupt oroande. Donald Trump har ingått en omfattande överenskommelse med Vladimir Putins Ryssland om leveranser av diesel, samtidigt som Ryssland fortsätter sitt brutala anfallskrig mot Ukraina. Den amerikanska administrationen motiverar uppgörelsen med behovet av att stabilisera energipriserna. Men bakom de ekonomiska argumenten finns en politisk verklighet som inte kan ignoreras. Varje ekonomisk lättnad som stärker den ryska statens inkomster riskerar också att förbättra dess möjligheter att finansiera kriget. Det är därför svårt att förstå hur USA:s president kan tala om fred och samtidigt genomföra ekonomiska överenskommelser som riskerar att stärka den angripande parten. Det är en motsägelse som borde väcka betydligt större internationell uppmärksamhet än den hittills gjort.

Samtidigt har Trump åter riktat sin kritik mot Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. I stället för att konsekvent rikta det politiska trycket mot den stat som inledde invasionen tycks den amerikanska presidenten återkommande vilja lägga en betydande del av ansvaret för krigets fortsättning på Ukraina. Det är en synnerligen farlig förskjutning av perspektivet. Ukraina har inte invaderat Ryssland. Ukraina försvarar sin territoriella integritet, sin befolkning och sin rätt att existera som en självständig nation. Att kräva eftergifter av den angripna staten samtidigt som angriparen erbjuds ekonomiska lättnader innebär en risk att internationell rätt ersätts av den starkares rätt.

Än mer uppseendeväckande är uppgifterna om ett möjligt toppmöte mellan Donald Trump, Vladimir Putin och Kinas president Xi Jinping, där Ukrainas framtid skulle kunna diskuteras utan att Ukrainas egen president deltar. Förslaget kommer från Putin och något slutligt beslut om mötet har ännu inte fattats. Men redan tanken på att tre stormaktsledare skulle kunna diskutera ett europeiskt lands framtid utan landets egen representation är djupt problematisk. Att även Europas företrädare riskerar att ställas utanför en sådan process gör situationen än mer allvarlig. Det skulle innebära en återgång till en stormaktspolitik där mindre nationers självbestämmande underordnas de mäktigaste staternas intressen.

Historien borde ha lärt oss vart en sådan ordning kan leda. Europas moderna historia är fylld av exempel på hur stormakter gjort upp om andra nationers framtid över huvudet på deras befolkningar. Vi borde aldrig acceptera att detta sätt att bedriva internationell politik åter blir legitimt. Ukrainas framtid tillhör det ukrainska folket. Ingen amerikansk, rysk eller kinesisk president har någon moralisk eller folkrättslig rätt att ensam avgöra landets gränser, självständighet eller politiska framtid.

Men denna utveckling blottlägger också en annan och minst lika allvarlig svaghet. Europa har under alltför lång tid misslyckats med att skapa den politiska sammanhållning som krävs för att uppträda som en självständig internationell maktfaktor. Europeiska unionen representerar en av världens största ekonomier, har en omfattande industriell kapacitet, betydande teknologiska resurser och en befolkning på omkring 450 miljoner människor. Ändå uppträder Europa alltför ofta som en politisk dvärg i förhållande till sin ekonomiska styrka. Vi har ekonomiska muskler men saknar tillräcklig politisk enighet för att använda dem. Vi har gemensamma intressen men tillåter nationella motsättningar att försvaga vår förhandlingsposition. Vi talar om europeisk solidaritet men tvekar när denna solidaritet kräver gemensamma ekonomiska och säkerhetspolitiska uppoffringar.

Detta är inte längre hållbart.

Europa måste börja betrakta sin säkerhet som ett gemensamt europeiskt ansvar. Vi kan inte fortsätta bygga vår framtid på förhoppningen att varje amerikansk president ska respektera Europas säkerhetsintressen. Donald Trump är visserligen en ovanligt tydlig illustration av denna problematik, men det vore ett allvarligt strategiskt misstag att tro att problemen automatiskt försvinner när hans presidentperiod är över. Den amerikanska politiken genomgår djupgående förändringar, där isolationism, ekonomisk nationalism och ett alltmer transaktionellt förhållningssätt till internationella allianser fått större utrymme. Europa måste därför förbereda sig på att framtida amerikanska presidenter, oavsett partitillhörighet, kan komma att prioritera amerikanska intressen på ett sätt som inte alltid överensstämmer med Europas behov.

Det är mot denna bakgrund som även vårt förhållande till Nato måste kunna diskuteras öppet och förutsättningslöst. Nato har under lång tid utgjort en grundläggande del av den europeiska säkerhetsordningen. Alliansen har spelat en viktig roll för att upprätthålla stabiliteten i Europa. Men dess trovärdighet bygger ytterst på att medlemsstaterna kan lita på varandras vilja att uppfylla sina åtaganden. Om Europas säkerhet i avgörande ögonblick är beroende av en amerikansk president vars politiska hållning snabbt kan förändras, måste vi våga ställa frågan om detta beroende är långsiktigt försvarbart.

Det betyder inte att Europa omedelbart bör lämna Nato eller bryta sina relationer med USA. Ett sådant steg skulle i dagens säkerhetspolitiska situation kunna skapa nya och mycket allvarliga risker. Däremot måste Europa påbörja arbetet med att utveckla en verkligt självständig försvars- och säkerhetspolitisk förmåga. En europeisk försvarsallians, eller en betydligt starkare europeisk försvarsstruktur inom och vid sidan av Nato, borde inte längre betraktas som en avlägsen vision. Den borde vara föremål för en konkret politisk diskussion.

Det handlar om att bygga upp gemensam europeisk försvarsindustri, stärka den militära samordningen, utveckla självständiga underrättelse- och kommunikationssystem och skapa förutsättningar för att Europa ska kunna försvara sig även om det amerikanska stödet skulle minska dramatiskt. Det handlar också om att minska beroendet av amerikansk teknologi, amerikanska vapensystem och amerikanska säkerhetspolitiska prioriteringar. En sådan förändring kan inte genomföras över en natt, men varje år av fortsatt passivitet riskerar att göra Europa ännu mer sårbart.

Samtidigt får diskussionen om europeisk upprustning inte reduceras till en tävling om allt större militära budgetar. Ett självständigt Europa måste också vara ett socialt starkt Europa. Säkerhet skapas inte enbart genom stridsflygplan, försvarssystem och militära allianser. Säkerhet bygger också på fungerande demokratiska institutioner, ekonomisk jämlikhet, social sammanhållning, utbildning, sjukvård och medborgarnas förtroende för samhället. Ett Europa som rustar militärt men samtidigt monterar ned sin sociala trygghet riskerar att försvaga just de demokratiska värden som det säger sig vilja försvara.

Det är här den europeiska socialdemokratin och den demokratiska vänstern borde kunna spela en avgörande historisk roll. Vi behöver en europeisk säkerhetspolitik som förenar försvarsförmåga med demokrati, internationell solidaritet och social rättvisa. Vi behöver ett Europa som är tillräckligt starkt för att försvara sina gränser men också tillräckligt principfast för att försvara folkrätten. Ett Europa som kan tala med en gemensam röst gentemot såväl Washington som Moskva och Peking. Ett Europa som inte låter stormakternas ekonomiska intressen avgöra mindre nationers framtid.

Det är också viktigt att förstå att Ukrainas kamp inte enbart handlar om Ukrainas geografiska territorium. Den handlar om hela den europeiska säkerhetsordningens framtid. Om Ryssland genom militärt våld tillåts förändra internationellt erkända gränser och därefter belönas med ekonomiska och politiska eftergifter, skapas ett prejudikat som kan få långtgående konsekvenser. Då riskerar vi att etablera en internationell ordning där militära angrepp blir ett möjligt instrument för territoriell expansion. Det vore ett historiskt nederlag för den internationella rättsordning som byggdes upp efter andra världskriget.

Ukraina är inte medlem i Europeiska unionen, men landets framtid är oupplösligt förbunden med Europas. Det ukrainska folkets försvar av sin självständighet är också ett försvar av principen att europeiska nationer själva ska få välja sin politiska framtid. Därför måste Europa vara berett att ta ett betydligt större ansvar för Ukrainas långsiktiga säkerhet, ekonomiska återuppbyggnad och framtida integration i den europeiska gemenskapen.

Men Europa måste också våga göra upp med sin egen politiska handlingsförlamning. Alltför många avgörande beslut försvåras av nationella veton, kortsiktiga inrikespolitiska hänsyn och bristen på gemensamma strategiska mål. Det är orimligt att en ekonomisk stormakt ska kunna förlamas i avgörande utrikespolitiska frågor därför att enskilda regeringar sätter sina nationella särintressen framför Europas gemensamma säkerhet. Om EU ska kunna utvecklas till en självständig geopolitisk aktör måste också unionens beslutsformer förändras. Det kan innebära att fler utrikespolitiska beslut fattas med kvalificerad majoritet, samtidigt som medlemsstaternas demokratiska inflytande och parlamentariska kontroll måste säkerställas.

Vi måste dessutom våga tala om Europas politiska identitet. Vad är det egentligen vi vill försvara? Är Europa enbart en gemensam marknad där kapital, varor och tjänster kan röra sig fritt? Eller är Europa något betydligt större? För oss borde svaret vara självklart. Europa måste vara ett demokratiskt och socialt projekt, grundat på mänskliga rättigheter, internationell solidaritet, rättsstatens principer och människors lika värde. Det är dessa värden som måste utgöra grunden för vår framtida säkerhetspolitik.

Donald Trumps agerande borde därför fungera som en väckarklocka för Europas politiska ledare. När USA:s president genomför ekonomiska uppgörelser med Vladimir Putin samtidigt som ryska robotar och drönare fortsätter att angripa ukrainska städer, måste Europa våga dra politiska slutsatser. När tanken väcks på att Ukrainas framtid ska diskuteras mellan USA, Ryssland och Kina utan ukrainskt deltagande, måste Europa reagera med mer än diplomatiska protester. Och när Europas säkerhet riskerar att påverkas av enskilda amerikanska presidenters politiska nycker, måste vi börja bygga ett system som inte står och faller med vem som för tillfället sitter i Vita huset.

Det handlar inte om att göra USA till Europas fiende. Det handlar om att förstå skillnaden mellan vänskap och beroende. Ett självständigt Europa kan fortfarande vara en nära allierad till USA. Men verklig vänskap mellan demokratiska nationer måste bygga på ömsesidig respekt, inte på att den ena parten förväntas underordna sig den andras politiska vilja.

Vi behöver därför en ny europeisk plan. En plan som sträcker sig längre än nästa amerikanska presidentval, längre än nästa europeiska mandatperiod och längre än de nationella regeringarnas kortsiktiga politiska överväganden. Vi behöver en gemensam europeisk strategi för försvar, energi, teknologi, ekonomi och internationell diplomati. Vi behöver stärka den europeiska demokratin och skapa en politisk sammanhållning som gör det möjligt att agera när våra gemensamma intressen hotas.

Framför allt måste Europa sluta underskatta sin egen betydelse.

Vi är inte en obetydlig samling småstater som måste invänta stormakternas beslut. Tillsammans representerar Europas demokratier en enorm ekonomisk, politisk och kulturell kraft. Men denna styrka får verklig betydelse först när vi förmår omsätta den i gemensam handling.

Det är dags att ställa den fråga som Europas politiska ledare alltför länge har undvikit: Ska Europas framtid avgöras av Europas folkvalda företrädare, eller ska vi även fortsättningsvis vara beroende av beslut som fattas i Washington, Moskva och Peking?

Svaret borde vara självklart.

Europa måste ta ansvar för sin egen framtid. Vi måste kunna försvara våra demokratiska värden, våra samhällen och vår självständighet utan att vara utlämnade åt andra stormakters politiska intressen. Det kräver mod, långsiktighet och en betydligt starkare europeisk sammanhållning än den vi ser i dag.

Historien har gång på gång visat vad som händer när demokratiska nationer underskattar hoten mot sin självständighet och väntar för länge med att agera. Vi har inte råd att upprepa dessa misstag.

Europa behöver inte fler högtidliga deklarationer om gemenskap. Europa behöver politiskt mod, gemensam handlingskraft och en verklig vilja till självständighet.

För om Europa inte självt tar ansvar för sin framtid, kommer andra att göra anspråk på rätten att bestämma den.

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering
20 oktober 2026

Andra inlägg

• Centerpartiet får nyckeln till regeringsfrågan – men kan mitten hålla samman?
• När makten blir ett yrke
• När makten blir ett yrke - Del 1
• När makten blir ett yrke
• Motsättningarnas triangel i svensk politik
• När blocken låser Sverige – är det dags för en regering över gränserna?
• Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad
• Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat
• Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen