Från solidaritet till stängda dörrar – om Sveriges oförmåga att inkludera

Under lång tid såg vi oss själva som en humanitär stormakt. Sverige stod för internationell solidaritet, asylrätt och en stark tro på människors lika värde. När människor flydde från krig och förföljelse var Sverige ett land som öppnade sina dörrar.

I dag är bilden en annan.

Vi har gått från att tala om ansvar och medmänsklighet till att tala om volymer, kostnader och krav. Från permanenta uppehållstillstånd till tillfällighet och osäkerhet. Från inkludering till kontroll. Från framtidstro till misstänksamhet.

Det är inte bara en politisk kursändring – det är en värderingsförskjutning.

---

Från välkomnande till restriktivitet

Efter flyktingmottagandet 2015 förändrades svensk migrationspolitik i grunden. Det som sades vara tillfälliga åtstramningar blev i praktiken ett nytt normalläge.

I dag är Sverige ett av de mer restriktiva länderna i Europa när det gäller asyl- och anhöriginvandring. Kraven för permanent uppehållstillstånd har skärpts. Försörjningskraven har höjts. Möjligheten till familjeåterförening har begränsats. Tidsbegränsade uppehållstillstånd har blivit huvudregel.

Detta sker samtidigt som Sverigedemokraterna har blivit en avgörande maktfaktor i svensk politik. Den nuvarande regeringens migrationspolitik vilar på ett parlamentariskt stöd där en mer restriktiv syn på migration är central.

Men det är inte bara lagstiftningen som har förändrats. Det offentliga samtalet har hårdnat. Migration framställs ofta som ett problem som ska minimeras, snarare än en mänsklig verklighet som måste hanteras med både ansvar och värdighet.

---

Integrationsmisslyckandet – vems ansvar?

Samtidigt som Sverige blivit mer stängt, talas det ofta om att integrationen har misslyckats.

Men frågan vi måste ställa oss är: vems misslyckande är det?

Segregationen har vuxit under decennier. Bostadsmarknaden är djupt ojämlik. Arbetsmarknaden är hårt segmenterad. Diskriminering är en realitet. Skolor i utsatta områden saknar resurser.

Att då peka på den enskilde migranten och säga att denne inte har “ansträngt sig tillräckligt” är både förenklat och orättvist.

Integration är inte en ensidig prestation. Det är ett ömsesidigt samhällsprojekt.

När människor hålls i tillfälliga uppehållstillstånd under många år skapas otrygghet. När familjer splittras försvåras etablering. När försörjningskraven sätts så högt att de är svåra att uppnå för nyanlända i ett land med inträdesbarriärer på arbetsmarknaden, riskerar vi att skapa permanent osäkerhet.

Hur ska man rota sig i ett samhälle som signalerar att man kanske inte får stanna?

---

Från rättigheter till villkorad närvaro

Det mest oroande är kanske skiftet från rättigheter till villkorad närvaro.

Rätten till skydd har alltmer kopplats till ekonomisk prestation. Medborgarskap diskuteras i termer av kunskapstest och lojalitetskrav. Tillfälliga uppehållstillstånd kombineras med höga inkomstkrav.

I grunden signalerar detta något djupt problematiskt:
att människovärdet graderas.

Det är inte fel att ställa krav. Ett samhälle bygger på ansvar. Men krav måste vara rimliga, rättssäkra och förenliga med internationella åtaganden. De får inte bli verktyg för att exkludera.

---

Ett samhälle som drar sig undan sitt ansvar

När vi talar om att Sverige är ett av Europas mest stängda länder för flyktingar handlar det inte bara om siffror. Det handlar om en mentalitet.

En politisk vilja att minska snarare än att lösa.
Att avskräcka snarare än att inkludera.
Att signalera hårdhet snarare än humanitet.

Samtidigt vet vi att migration inte upphör för att vi höjer murarna. Den förändras. Den blir farligare. Den blir mer desperat.

Frågan är därför inte om människor kommer att fortsätta fly. Frågan är vilket slags land vi vill vara när de gör det.

---

En annan väg är möjlig

För Föreningen Sveriges Mångfald och Föreningen Mångfald och inkludering handlar detta inte om naivitet. Det handlar om realism och värderingar.

Vi behöver:

• Långsiktiga och trygga uppehållstillstånd som skapar stabilitet

• Investeringar i bostäder och skola i segregerade områden

• En arbetsmarknadspolitik som sänker trösklar utan att skapa exploatering

• Ett tydligt arbete mot diskriminering

• Ett offentligt samtal som bygger på fakta istället för rädsla

Inkludering är inte en kostnad. Det är en investering.
Integration är inte ett hot. Det är en möjlighet.
Mångfald är inte ett problem. Det är en styrka.

---

Vad hände med solidariteten?

Vi brukade tala om Sverige som ett land där ingen lämnas utanför. Ett land där solidaritet var en självklar del av samhällsbygget.

I dag behöver vi påminna oss om att solidaritet inte är en historisk fotnot. Det är ett aktivt val.

Ett val att stå upp för mänskliga rättigheter även när det blåser.
Ett val att se människor före system.
Ett val att bygga ett samhälle där inkludering är normen – inte undantaget.

Sveriges oförmåga att inkludera är inte ett naturtillstånd. Det är resultatet av politiska beslut och prioriteringar. Och det betyder att det också går att välja en annan väg.

Frågan är:
har vi modet att göra det?

Föreningen Mångfald och Inkludering

Föreningen Sveriges Mångfald

---

Andra inlägg

• Den växande fattigdomen i Sverige – en djupare analys av ett samhälle i förändring
• Internationella kvinnodagen – en kamp som ännu inte är vunnen
• När makt går före rätt – Israels och USA:s krig mot Iran
• Operation Roaring Lion – säkerhetspolitik, makt och den internationella rättens gränser
• Fattigdomen är inte längre ett fenomen i Sverige
• Rikedomen i ett samhälle som lever i harmoni, mångfald och inkludering
• När samhället hårdnar – vem fångar upp den som faller?
• När barnen får betala priset
• Mångfald och inkludering i Sverige – mellan ideal och verklighet