Inför valet – vilket Sverige vill vi vara?

Snart är det val. Under månader har vi hört löften, utspel, anklagelser och siffror. Vi har hört om skatter och bidrag, kriminalitet och migration, vårdköer och arbetslöshet, tillväxt och statsfinanser. Allt detta spelar roll. Men när valrörelsens sista affischer en dag plockas ner och valstugorna stänger finns en fråga kvar som är större än nästan alla de andra:

Vilket Sverige vill vi vara?

Inte bara vilket parti vi vill ska regera, vilken skatt vi vill betala eller vilka reformer vi hoppas få genomförda. Utan vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Och kanske framför allt: hur vi vill att detta samhälle ska behandla den människa som inte längre orkar stå.

Vi har talat om de svaga som om de vore någon annan

Under den här artikelserien har jag återkommit till utsattheten. Till den sjuke och den arbetslöse. Den fattige och den funktionsnedsatte. Den ensamme. Barnet som växer upp utan det andra tar för givet. Den äldre som känner sig som en kostnad. Människan som en gång klarade allting själv och som plötsligt måste be någon annan om hjälp.

Men egentligen har serien aldrig handlat om "de utsatta". Den har handlat om oss.

För det finns inget permanent "vi" och "de". Det finns bara människor i olika delar av livet. I dag arbetar du. I morgon kanske du blir sjuk. I dag hjälper du din mamma med matkassarna. En dag kanske någon måste hjälpa dig. I dag betalar du skatt till en sjukförsäkring du inte använder. I morgon kan just den försäkringen vara skillnaden mellan trygghet och katastrof.

Vi turas om att vara starka. Vi turas om att behöva varandra. Det är kanske den enklaste beskrivningen av ett samhälle som finns.

Vad är en människa värd?

Någonstans under alla politiska konflikter finns en fråga som sällan ställs rakt ut: Vad ger en människa hennes värde? Är det hennes arbete, hennes lön, hur mycket skatt hon betalar, hennes utbildning, hennes hälsa eller hennes förmåga att försörja sig själv?

Om svaret är ja uppstår omedelbart nästa fråga: Vad händer den dag hon inte längre kan?

Om människovärdet är beroende av produktivitet kommer det alltid att finnas människor vars värde kan ifrågasättas. Men om människovärdet är okränkbart förändras utgångspunkten. Då hjälper vi inte den sjuke därför att hon varit tillräckligt produktiv. Vi hjälper henne därför att hon är människa. Vi skyddar inte barnet därför att barnet har gjort sig förtjänt av det. Vi skyddar barnet därför att ett barn ska skyddas. Vi vårdar inte den äldre därför att hennes tidigare arbetsliv kan räknas om till ett visst antal år av omsorg. Vi vårdar henne därför att hennes värdighet inte upphör när arbetsförmågan gör det.

Det borde vara självklart. Ändå behöver det sägas.

Politiken avslöjas i mötet med den maktlöse

Det är lätt att tala om människovärde när ingenting står på spel. Det verkliga provet kommer när solidariteten kostar pengar. När vården behöver resurser, när socialtjänsten behöver fler människor, när skolan behöver stödja barnet som kräver mer än andra, när någon behöver sjukersättning under lång tid eller när den hemlöse behöver en bostad trots att livet är kaotiskt.

Det verkliga provet kommer dessutom när den utsatta människan inte är perfekt, tacksam och enkel att hjälpa.

Det är då orden prövas.

För människovärde som bara gäller den skötsamme är inget människovärde. Medmänsklighet som bara omfattar människor vi tycker om är ingen särskilt svår medmänsklighet. Och solidaritet som aldrig får kosta någonting är bara ett vackert ord.

Men ansvar då?

Naturligtvis har människor ansvar. Det är inte medmänskligt att låtsas något annat. Den som kan arbeta bör efter förmåga bidra. Den som begår brott ska ställas till ansvar. Den som fuskar med våra gemensamma system skadar tilliten som systemen bygger på. Ett samhälle måste kunna ställa krav.

Men ansvar och människovärde är inte motsatser.

En människa förlorar inte sitt människovärde därför att hon har misslyckats. Inte ens därför att hon har fattat dåliga beslut. Det är kanske just där ett civiliserat samhälle skiljer sig från ett hårt.

Vi kan säga: Du gjorde fel. Du har ett ansvar. Du måste försöka förändra ditt liv.

Och samtidigt:

Du är fortfarande en av oss.

Den sista meningen betyder allt.

Vilka får finnas i vårt Sverige?

Jag önskar att vi inför valet vågade tala mer om den frågan. Inte vilka människor som bokstavligen får befinna sig inom landets gränser, utan vilka människor som får känna att de har en självklar plats i gemenskapen.

Får man vara långsam i ett samhälle besatt av effektivitet? Får man vara sjuk i ett samhälle som dyrkar arbetsförmåga? Får man misslyckas och behöva en andra chans? Får man vara gammal och behöva mycket omsorg? Får man leva med en funktionsnedsättning som innebär att samhället måste lägga stora resurser på att göra ett värdigt och självständigt liv möjligt?

Får man ibland vara den som tar emot mer än man ger?

Jag hoppas det.

För annars har vi byggt ett samhälle som fungerar fantastiskt för den människa som aldrig behöver det.

Valet handlar också om rädsla

Det är lätt att vinna människors uppmärksamhet genom rädsla. Rädslan för brott, arbetslöshet och ekonomisk nedgång. Rädslan för människor vi inte känner. Rädslan för att någon annan får något vi själva har arbetat för. Vissa av dessa rädslor handlar om verkliga problem som politiken måste ta på allvar. Men ett land kan inte bara byggas på det vi är rädda för.

Någon måste också tala om vad vi hoppas på.

Jag hoppas på ett Sverige där människor vågar lita på varandra. Ett Sverige där ett barn inte behöver ärva sina föräldrars hopplöshet. Där den som blir sjuk får koncentrera sig på att bli så frisk som möjligt i stället för att frukta nästa myndighetsbeslut. Där den äldre får känna att hon fortfarande tillhör framtiden, även när större delen av hennes liv ligger bakom henne.

Jag hoppas på ett Sverige där arbete ger stolthet men inte definierar människovärdet. Där framgång får beundras utan att misslyckandet föraktas. Där vi förstår skillnaden mellan att ställa krav och att sparka nedåt.

Ingen vet vem som behöver handen nästa gång

Kanske är solidaritet egentligen mycket enklare än alla våra politiska teorier. En människa faller. En annan människa sträcker fram handen. Nästa gång kan rollerna vara omvända.

Ur denna enkla tanke har vi byggt något oerhört: sjukvård, skolor, äldreomsorg, socialförsäkringar, stöd till människor med funktionsnedsättningar och skydd för barn. Institutioner som ytterst bygger på ett löfte mellan människor:

Du ska inte behöva möta livets värsta ögonblick ensam.

Systemen är inte perfekta. De kommer aldrig att bli perfekta. De måste kunna granskas, förändras och förbättras. Men tanken bakom dem är värd att försvara.

När du står där med valsedeln

När du står där med valsedeln i handen hoppas jag att du tänker på ekonomin, jobben, skolan, vården, tryggheten, klimatet och Sveriges framtid.

Men jag hoppas också att du tänker på någon du kanske aldrig kommer att träffa.

Människan som just den morgonen inte orkade resa sig ur sängen. Barnet som försöker dölja fattigdomen för klasskamraterna. Kvinnan som funderar på om hon vågar lämna mannen som slår henne. Den äldre mannen som väntar på att någon ska ha tid att sätta sig bredvid honom en stund. Den långtidssjuka som öppnar ännu ett myndighetsbrev med darrande händer.

Och tänk sedan på dig själv.

Inte bara som du är i dag, utan som du kan vara om tio, tjugo eller fyrtio år. Sjuk. Gammal. Arbetslös. Sörjande. Beroende av andra.

Fortfarande samma människa.

Fortfarande med samma värde.

Vilket Sverige vill vi vara?

Det är den fråga jag återkommer till. Jag vill inte ha ett Sverige där människor aldrig behöver hjälp. Ett sådant samhälle har aldrig existerat och kommer aldrig att göra det.

Jag vill ha något svårare.

Ett Sverige där vi inte skäms för att behöva varandra. Där styrka inte betyder att aldrig falla, utan att vi tillsammans har byggt något som fångar den som gör det. Där produktivitet är värdefull, men människan ovärderlig. Där ansvar kan krävas utan att värdigheten tas ifrån någon. Där den starke förstår att styrkan är tillfällig och den svage vet att svagheten inte gör henne mindre mänsklig.

Vi kommer att rösta olika. Vi kommer att tro på olika lösningar. Vi kommer att argumentera, kritisera och kompromissa. Så måste demokratin fungera. Men under alla våra meningsskiljaktigheter hoppas jag att det fortfarande finns någonting som förenar oss:

Att människan kommer först.

För till slut kommer historien inte bara att fråga hur rikt Sverige var, hur högt vårt BNP steg eller hur effektiva våra system blev. Den kommer också att fråga vad vi gjorde med vår rikedom, vår styrka och våra möjligheter.

Hur behandlade vi människan som inte kunde göra sin röst hörd?

Vad gjorde vi när någon föll?

Gick vi förbi?

Eller stannade vi?

Det är också ett val.

Och kanske är det det viktigaste valet av alla.

Zelda Boudine för Sveriges Mångfald

Fotnot om seriens illustrationer

Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.

Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.

Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.

För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.

Föreningen MOI

För ett Sverige i Mångfald och Inkludering