Valet 2026: Ett maktskifte är möjligt – men vem ska egentligen regera Sverige?

Med bara dagar kvar till riksdagsvalet den 13 september har den svenska valrörelsen gått in i ett betydligt mer osäkert skede än vad många förmodligen föreställde sig för bara några veckor sedan. Under stora delar av mandatperioden har oppositionen haft ett betydande opinionsövertag och ett regeringsskifte har tidvis framstått som närmast sannolikt. Men den bilden har förändrats snabbt.

I TV4/Novus mätning, genomförd den 24–30 augusti, leder oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – med 50,3 procent mot 47,7 procent för Tidöpartierna. Skillnaden är bara 2,6 procentenheter. Socialdemokraterna faller samtidigt kraftigt till 25,8 procent. I Demoskops färska mätning är avståndet ungefär lika stort: oppositionen får 50,6 procent och regeringssidan 47,3 procent.

Detta ska jämföras med SVT/Verians augustimätning där oppositionen fortfarande ledde med hela tio procentenheter. Valet har alltså på mycket kort tid gått från att se relativt avgjort ut till att åter vara öppet.

Hur sannolikt är ett regeringsskifte?

Om man enbart utgår från det samlade opinionsläget är ett regeringsskifte fortfarande något mer sannolikt än att Ulf Kristerssons regeringsunderlag får förnyat mandat. Men marginalen är numera för liten för att tala om någon säker oppositionseger.

Min samlade bedömning i detta skede skulle vara ungefär 60 procents sannolikhet för ett förändrat regeringsunderlag och omkring 40 procent för att den nuvarande sidan lyckas behålla makten. Det är inte en matematisk prognos utan en politisk bedömning utifrån de senaste mätningarna, utvecklingen under valrörelsen och framför allt fyraprocentsspärrens betydelse.

Den verkliga dramatiken heter Liberalerna.

I Novus ligger L på 3,3 procent. I den undersökningen skulle partiet alltså falla ur riksdagen. Novus mandatberäkning ger då oppositionen ett mycket tydligt parlamentariskt övertag.

Men 3,3 procent är samtidigt tillräckligt nära fyraprocentsspärren för att strategisk stödröstning kan förändra hela situationen under valets sista dagar. Om borgerliga väljare börjar lämna framför allt Moderaterna för att rädda Liberalerna kvar i riksdagen kan mandatfördelningen förändras dramatiskt.

Det betyder också att de sista opinionsmätningarna paradoxalt nog själva kan bidra till att förändra det valresultat de försöker förutsäga.

Hur mycket kan vi egentligen lita på opinionsmätningarna?

Opinionsmätningar är värdefulla – men de är ögonblicksbilder, inte valresultat.

Novus senaste väljarbarometer bygger exempelvis på 2 984 intervjuer. Verians väljarbarometer för SVT bygger normalt på omkring 3 000 intervjuer. Undersökningsföretagen arbetar med viktningar för bland annat ålder, kön, utbildning, region och tidigare partival för att få urvalet att bättre motsvara väljarkåren.

Det gör mätningarna seriösa. Men det gör dem inte ofelbara.

När skillnaden mellan regeringsalternativen är två eller tre procentenheter måste siffrorna därför behandlas med stor försiktighet. Små förändringar bland sena väljare, valdeltagande eller strategiskt röstande kan avgöra mandat som i sin tur avgör regeringsmakten.

Dessutom säger en enskild dramatisk förändring mindre än flera mätningar som visar samma rörelse. Socialdemokraternas fall med 4,3 procentenheter i Novus är visserligen statistiskt säkerställt, men det återstår att se om andra institut bekräftar hela storleken på tappet. Novus själv konstaterar att väljarna nu tycks ha börjat röra sig betydligt mer när valet närmar sig.

Vi bör därför varken avfärda opinionsmätningarna eller behandla dem som facit.

Opinionsmätningar beskriver inte bara opinionen – de kan påverka den

Här finns en demokratisk paradox.

När medier dagligen berättar vem som ”leder”, vem som ”rasar” och vem som riskerar att åka ur riksdagen blir opinionsmätningen en del av själva valrörelsen.

Den kan skapa mobilisering: väljare som tror att deras sida håller på att förlora får större anledning att faktiskt gå och rösta.

Den kan skapa passivitet: väljare som tror att segern redan är klar kan stanna hemma.

Och framför allt kan den skapa strategisk röstning. Forskningen om svenska väljare visar att strategiskt röstande förekommer och att väljare kan väga in både andra väljares förväntade beteende och möjliga regeringskonstellationer när de väljer parti.

Det är därför Liberalernas siffror är så politiskt explosiva.

En mätning som visar L på 3,3 procent kan få en moderat väljare att rösta på Liberalerna. Därmed har opinionsmätningen inte bara registrerat verkligheten – den har varit med och förändrat den.

Samma psykologiska mekanism kan nu verka på den andra sidan. Socialdemokraternas kraftiga nedgång kan fungera som en väckarklocka för väljare som under sommaren betraktat Magdalena Anderssons återkomst till Rosenbad som närmast självklar. Magdalena Andersson har själv varnat för just detta och sagt att väljare kan ha tagit valresultatet för givet.

En dålig opinionsmätning behöver alltså inte alltid vara dålig för ett parti. Tio dagar före ett val kan den mobilisera människor som annars hade stannat hemma.

Oppositionens stora problem: den kan vinna valet utan att ha ett färdigt regeringsalternativ

Här kommer vi till den fråga som kan bli helt avgörande.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet kan tillsammans få en majoritet av mandaten. Men de är inte överens om vilken regering denna majoritet ska leda till.

Centerpartiet har varit mycket tydligt. Partiet vill byta regering men accepterar inte Vänsterpartiet i regeringen. C lanserade i augusti i stället tanken på en bredare mittenregering och vill hålla både V och SD utanför regeringsmakten.

Vänsterpartiet har samtidigt under lång tid krävt att få ingå i regeringen om dess mandat behövs för att Magdalena Andersson ska kunna regera. Nooshi Dadgostar har visserligen nyligen sagt att V inte kommer att fälla Magdalena Andersson, vilket skapar ett visst förhandlingsutrymme, men kravet på regeringsinflytande ligger fortfarande tungt över regeringsfrågan.

Och Magdalena Andersson själv har nu sagt att hon har ”svårt att se” Vänsterpartiet i regeringen.

Detta är ingen detalj.

Det är oppositionens kanske största trovärdighetsproblem.

Man kan inte både behöva Vänsterpartiets väljare och behandla Vänsterpartiet som politiskt överflödigt

Här uppstår en fråga som Socialdemokraterna till slut måste besvara.

Vänsterpartiets röster kan behövas för att avsätta Tidöregeringen. Vänsterpartiets mandat kan behövas för att Magdalena Andersson ska bli statsminister. Vänsterpartiet förväntas dessutom vara med och bära budgetar och svåra politiska beslut.

Men när regeringen ska bildas riskerar partiet åter att ställas utanför.

Vänsterpartiet har aldrig suttit i en svensk regering, trots att partiet under långa perioder varit parlamentariskt nödvändigt för socialdemokratiska regeringar.

Det är politiskt förståeligt att Socialdemokraterna vill maximera sitt manöverutrymme. Men någonstans finns också en demokratisk trovärdighetsfråga: hur länge kan ett partis väljare förväntas leverera det parlamentariska underlaget utan att partiet betraktas som legitimt nog att dela regeringsansvaret?

Samtidigt måste också Vänsterpartiet förstå att regeringsmakt innebär något annat än opinionsbildning. Ett regeringsparti måste bära hela statens ansvar, kompromissa och ibland fatta beslut som de egna väljarna ogillar. De senaste kontroverserna kring delar av Vänsterpartiet har dessutom givit motståndarna argument mot V-ministrar och försvårat Dadgostars krav.

Frågan är därför större än ministerposter. Den handlar om huruvida Vänsterpartiet är på väg att fullt ut integreras i det svenska regeringssystemet eller ännu en gång ska fungera som parlamentarisk garant utan att få sitta vid regeringens bord.

Centerpartiets paradox

Centerpartiet befinner sig samtidigt i en nästan lika svår situation.

Partiet vill avsätta Tidöregeringen. Magdalena Andersson är den realistiska statsministerkandidat som återstår om C samtidigt vägrar stödja en regering beroende av Sverigedemokraterna. Men C vägrar också acceptera Vänsterpartiet i regeringen.

Därmed uppstår en parlamentarisk ekvation där Centerpartiet i praktiken kan behöva röster från samma vänsterparti som man inte vill ge regeringsinflytande.

Dessutom finns stora sakpolitiska motsättningar. Ett konkret exempel är karensavdraget: Socialdemokraterna vill avskaffa det medan Centerpartiet har motsatt sig förslaget så kraftigt att frågan kopplats till partiets stöd för en kommande regering.

Ändå finns en intressant gemensam nämnare mellan V och C som lätt försvinner när politiken reduceras till höger och vänster.

De uttrycker två mycket olika former av socialt ansvar.

Vänsterpartiet talar främst om ekonomisk jämlikhet, välfärd, arbetsvillkor och människor som har små ekonomiska marginaler. Centerpartiets sociala perspektiv kommer från en annan tradition: hela landets möjligheter, decentralisering, små samhällens överlevnad och människors möjlighet att leva även långt från de ekonomiska maktcentrumen.

Ekonomiskt står partierna ofta mycket långt från varandra. Men båda bär perspektiv som riskerar att försvinna om regeringsbildningen enbart blir ett spel om den politiska mitten.

Det borde därför inte vara otänkbart att de två partierna, utan att ge upp sina ideologier, faktiskt kan hitta begränsade kompromisser kring utsatthet, regional rättvisa, vård, omsorg och människors möjlighet att leva värdiga liv.

Politikens uppgift är trots allt inte att hitta människor som redan tycker lika. Politikens uppgift är att göra det möjligt för människor som tycker olika att tillsammans lösa gemensamma problem.

Regeringssidan har ett tydligt övertag på en punkt

Här måste oppositionen också vara självkritisk.

Ulf Kristersson kan trots alla konflikter inom Tidösamarbetet peka på ett existerande maktunderlag. Väljarna vet ungefär vilka partier som tänker försöka regera tillsammans.

Magdalena Andersson kan ännu inte göra samma sak.

Det betyder inte att Tidösidan nödvändigtvis har större politisk samstämmighet. Men den har större institutionell tydlighet.

Det är ett viktigt värde i en valrörelse.

För den väljare som framför allt efterfrågar stabilitet kan frågan till oppositionen därför bli brutal:

Ni säger att Sverige behöver en ny regering. Men vilken regering är det ni ber oss rösta fram?

Den frågan kan inte besvaras med opinionssiffror.

Valets kanske verkliga avgörande

Det är därför fullt möjligt att valet 2026 får två vinnare.

En vinnare på valnatten.

Och en vinnare i regeringsförhandlingarna.

Om Liberalerna faller ur riksdagen kan mandatmatematiken göra ett maktskifte mycket sannolikt även om skillnaden i röster mellan sidorna blir liten. Om L däremot räddas av stödröster kan hela situationen förändras.

Och om oppositionen vinner måste den därefter lösa sitt eget grundproblem: relationen mellan S, C och V.

Centerpartiet kan knappast få både en S-ledd regering och garantier för att V saknar allt avgörande inflytande om V mandat behövs. Vänsterpartiet kan knappast kräva full regeringsmakt utan att acceptera djupgående kompromisser. Och Socialdemokraterna kan inte i längden låta alla motsättningar förbli obesvarade och samtidigt kräva väljarnas förtroende för ett stabilt regeringsalternativ.

Det behövs därför något som varit märkligt frånvarande i svensk politik under många år:

politisk förhandling före ultimatum.

Kanske är detta också den större frågan inför valet 2026. Inte bara vem som blir statsminister, utan vilken sorts parlamentarisk kultur Sverige ska ha.

Ska politiken fortsätta byggas genom röda linjer där varje parti först räknar upp vilka man vägrar samarbeta med?

Eller ska valresultatet betraktas som medborgarnas uppdrag till partierna att faktiskt sätta sig vid ett bord och finna en väg framåt?

För människor som lever med sjukdom, fattigdom, funktionsnedsättning, arbetslöshet eller andra former av utsatthet är regeringsspelet i sig tämligen ointressant. De behöver en fungerande sjukförsäkring. En tillgänglig vård. En äldreomsorg med tid för människor. Ekonomisk trygghet. Bostäder. Arbete. Och ett samhälle där människovärdet inte bestäms av produktionsförmågan.

Där finns också den fråga vi anser borde stå högre än nästan alla andra under valrörelsens sista dagar:

Vilken regering är faktiskt beredd att bära det sociala ansvaret för hela Sverige – också för människorna som aldrig kommer att vara valets ekonomiska vinnare?

Opinionsmätningarna kan berätta vem som just nu ligger först.

Men de kan aldrig besvara den frågan.

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI

För ett Sverige i Mångfald och Inkludering