Ett samhälle byggs underifrån

Vi har lärt oss att titta uppåt. Mot dem som lyckas. De som bygger företag, skapar förmögenheter, leder organisationer och syns på listorna över de mest framgångsrika. Vi berättar deras historier. Vi frågar hur de gjorde. Vi gör dem till symboler för samhällets styrka. Men kanske tittar vi åt fel håll. Kanske avgörs ett samhälles verkliga styrka inte högst upp.

Kanske avgörs den längst ner. Hos människan som inte längre har några marginaler. Hos barnet vars föräldrar inte har råd med vinterjackan. Hos kvinnan som vill lämna mannen som slår henne men inte vet vart hon ska ta vägen. Hos den långtidssjuke som varje morgon öppnar brevlådan med en klump i magen. Hos den äldre som räknar dagarna tills pensionen kommer. Hos människan som gjort allt rätt och ändå föll.

Det är där vi borde mäta Sverige.

Inte på börsens starkaste dag.

Utan på den svagaste människans sämsta.

Vi har missförstått styrka

Vi talar ofta om starka människor som människor som klarar sig själva.

De behöver ingen.

De ber inte om hjälp.

De arbetar, kämpar och reser sig.

Men ingen människa har någonsin klarat sig själv.

Bakom varje framgångsrik människa finns ett samhälle.

Någon tog emot henne när hon föddes.

Någon lärde henne läsa.

Någon utbildade läraren som undervisade henne.

Någon byggde vägen hon färdades på.

Någon såg till att det kom rent vatten ur kranen.

Någon kom när huset började brinna.

Någon vårdade henne när hon blev sjuk.

Vi är beroende av människor vi aldrig har träffat.

Varje dag.

Det är civilisation.

Inte oberoende.

Utan organiserat beroende av varandra.

Tryggheten är inte till för någon annan

Det är lätt att tänka på välfärden som något som finns för de andra.

För den arbetslöse.

Den sjuke.

Den funktionsnedsatte.

Den fattige.

Den gamle.

Men det är en illusion.

För nästan varje människa kommer någon gång att stå på mottagarsidan.

Vi kommer till världen fullständigt hjälplösa.

Vi går genom livet med en kropp som kan gå sönder.

Vi älskar människor som kan bli sjuka.

Vi får barn som kan behöva mer hjälp än vi någonsin kunnat föreställa oss.

Vi kan förlora arbetet.

Vi kan skilja oss.

Vi kan drabbas av olyckor.

Och om vi får leva länge kommer många av oss återigen att bli beroende av andra människors händer.

Välfärden är därför inte en försäkring för "de svaga".

Den är ett löfte mellan generationer och mellan människor:

I dag hjälper jag till att bära dig. I morgon kanske du hjälper till att bära mig.

Vad händer när golvet försvinner?

Det finns ett annat sätt att organisera ett samhälle.

Vi kan säga till människor:

Du får klara dig själv.

Spara mer.

Arbeta mer.

Försäkra dig bättre.

Be familjen om hjälp.

Och för den som har pengar, hälsa och en stark familj fungerar det kanske.

Ett tag.

Men vad händer med den som saknar allt detta?

När skyddsnäten blir tunnare försvinner inte sjukdomen.

Fattigdomen försvinner inte.

Missbruket försvinner inte.

Den psykiska ohälsan försvinner inte.

Barnens behov försvinner inte.

Problemen flyttar bara någon annanstans.

Till akutmottagningen.

Till kvinnojouren.

Till socialtjänsten.

Till polisen.

Till skolan.

Till familjen.

Till nästa generation.

Det vi sparar på en plats kan vi få betala på en annan.

Och ibland blir priset mycket högre.

Inte bara i kronor.

Utan i människor.

Barnet väljer ingenting

Det finns en fråga som borde skära igenom nästan varje diskussion om fattigdom.

Barnet.

Barnet har inte valt sina föräldrar.

Inte deras inkomster.

Inte deras sjukdomar.

Inte deras skulder.

Inte bostadsområdet.

Inte arbetslösheten.

Inte missbruket.

Inte våldet.

Ändå lever barnet med konsekvenserna.

Ett barn förstår kanske inte inflation, ersättningsnivåer eller kommunala budgetar.

Men barnet förstår att de andra åker på klassresan.

Barnet förstår varför mamma säger nej i mataffären.

Barnet förstår att kompisarna har slutat fråga om man ska följa med.

Och barn är skickliga på att känna skam över sådant de aldrig varit ansvariga för.

När vi accepterar att barn växer upp i djup utsatthet accepterar vi också att livets startlinjer flyttas allt längre ifrån varandra.

Sedan, tjugo år senare, frågar vi varför människor inte nådde samma mål.

Solidaritet är också frihet

Vi har ibland ställt frihet och trygghet mot varandra.

Som om den ena måste minska för att den andra ska kunna växa.

Men vad är frihet för den som inte vågar lämna ett destruktivt arbete eftersom familjen inte skulle överleva utan nästa lön?

Vad är frihet för kvinnan som inte kan lämna sin våldsamma partner därför att hon saknar ekonomiska möjligheter?

Vad är frihet för den sjuke som inte vågar vila?

Vad är frihet för barnet vars framtid bestäms av föräldrarnas plånbok?

Trygghet kan vara det som gör friheten möjlig.

Den ger människan utrymme att säga nej.

Att lämna.

Att utbilda sig.

Att börja om.

Att misslyckas utan att livet förstörs.

Att bli sjuk utan att förlora allt.

Ett starkt skyddsnät fångar inte bara människor som faller.

Det kan ge människor modet att våga leva.

Samhällets golv

Vi behöver ett golv. Inte ett tak. Ett golv. En gräns under vilken vi gemensamt bestämmer att ingen människa ska behöva falla. Ingen ska behöva gå hungrig. Ingen ska behöva sova på gatan. Ingen sjuk människa ska behöva välja mellan medicin och mat. Inget barn ska behöva bära sina föräldrars fattigdom som skam. Ingen äldre människa ska behöva känna att hennes existens blivit en kostnadspost.

Hur högt människor sedan bygger sina liv ovanför detta golv kan skilja sig enormt. Men golvet måste finnas där. För den dagen livet rasar spelar det ingen roll hur självständig du en gång var. Då behöver du något som tar emot dig.

Det handlar om vilket samhälle vi vill vara

Inför ett val kommer vi att höra mycket om skatter. Om bidrag. Om kostnader. Om arbetslinjer. Om tillväxt.Det är legitima politiska frågor. Men bakom varje sådan diskussion finns en större fråga som sällan syns i kalkylerna:

Vad är vi skyldiga varandra?

Inte som höger eller vänster. Inte som skattebetalare eller bidragstagare. Inte som vinnare eller förlorare. Utan som människor. Jag tror att ett samhälle blir starkt när den människa som faller vet att någon kommer. När barnet vet att framtiden inte redan är avgjord. När den sjuke slipper försvara sitt människovärde. När den arbetslöse fortfarande känner sig som en del av gemenskapen. När den äldre vet att hennes liv fortfarande räknas. Det är inte välgörenhet. Det är inte svaghet. Det är samhällsbygge. För ett land byggs inte bara av människorna som står högst upp och sträcker sig ännu högre.Det byggs också av händerna som sträcks nedåt.

Och kanske är det först när vi vet att någon kommer att fånga oss om vi faller som vi människor verkligen vågar stå upprätt.

Sveriges Mångfald

Föreningen för Mångfald och Inkludering

Tankesmedjan MOI

Föreningen För Mångfald och Inkludering

Ett Sverige För Alla