Det finns något märkligt i vår tid. Vi beundrar hårdhet. Den som ställer krav beskrivs som modig, den som säger nej anses ansvarstagande och den som talar om disciplin betraktas som realist. Men den som ber oss att stanna upp inför en människa som har fallit riskerar att beskrivas som naiv, känslostyrd eller svag. Det är som om medkänslan blivit något vi nästan måste försvara. Som om solidariteten vore en vacker tanke från en annan tid, medan hårdheten representerar verkligheten.

Jag tror att det är precis tvärtom. Det krävs väldigt lite mod för att vara hård mot den som redan ligger ner. Det verkliga modet ligger i att vägra gå förbi.

Vi har börjat frukta svagheten

Kanske är det därför utsatthet provocerar oss. Den påminner oss om något vi helst vill glömma: att kontrollen över våra egna liv är begränsad. Vi vill gärna tro att världen är rättvis, att den som arbetar hårt klarar sig, att den som gör rätt val får ett gott liv och att framgång är belöningen för ansträngning medan motgång är konsekvensen av dåliga beslut.

Det är en tröstande berättelse. För om den är sann behöver vi inte vara rädda. Då kan vi skydda oss från utsattheten genom att göra allting rätt.

Men livet har aldrig ingått det avtalet med oss.

Den skötsamme får också cancer. Den flitige kan bli arbetslös. Den lyckliga familjen kan förlora ett barn. Den starkaste människan kan vakna en morgon och upptäcka att kroppen inte längre fungerar. Den som alltid har hjälpt andra kan plötsligt vara den som behöver hjälp.

Kanske är det just därför vi ibland tar avstånd från den utsatta. För om hennes situation helt och hållet är hennes eget fel kan vi fortsätta tro att samma sak aldrig kommer att hända oss. Det är lättare att döma en människa än att erkänna hur tunn skiljelinjen mellan våra liv faktiskt kan vara.

Avståndet mellan "vi" och "de"

Det börjar nästan alltid med språket. Vi talar om de arbetslösa, de sjukskrivna, de fattiga, de hemlösa, de missbrukande, de funktionsnedsatta och de gamla. Orden skapar grupper, grupperna skapar avstånd och avståndet gör något med vår förmåga att känna igen oss själva i den andra människan.

När människan på andra sidan inte längre är Anna, Mohammed, Eva eller Johan blir det lättare att tala om kostnader, volymer, belastningar och incitament. Människan förvandlas sakta till en siffra i ett system.

Naturligtvis behöver politiken statistik. Budgetar måste gå ihop och resurser är begränsade. Ett samhälle som vill kunna hjälpa människor långsiktigt måste också ta ansvar för sin ekonomi. Men någonting går förlorat när siffrorna blir hela berättelsen.

För bakom varje decimal finns ett köksbord. Bakom varje procentsats finns en människa som ligger vaken på natten. Bakom varje kostnadspost finns någon som älskar och älskas av någon annan.

Statistiken kan berätta hur många som är utsatta. Den kan aldrig berätta hur det känns att vara en av dem.

Hårdheten har också ett pris

Vi borde därför våga ställa en fråga som alltför sällan ställs: Vad kostar hårdheten?

Vad händer med ett samhälle där människor ständigt måste bevisa att de förtjänar hjälp? Vad händer när den sjuke misstänkliggörs innan hon blir trodd, när den arbetslöse betraktas som lat innan någon frågat vad som hänt eller när den fattige förväntas redovisa varje krona för att visa att nöden verkligen är tillräckligt stor?

Något händer inte bara med den utsatte. Något händer med oss alla.

Tillit ersätts av misstänksamhet. Gemenskap ersätts av kontroll. Vi börjar dela upp människor i värdiga och ovärdiga, skötsamma och oskötsamma, de som förtjänar vår hjälp och de som får skylla sig själva.

Och förr eller senare upptäcker någon av oss att vi själva har hamnat på fel sida av den gränsen.

Medmänsklighet betyder inte kravlöshet

Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Människor har ansvar för sina liv, och människor kan behöva hjälp. Det ena upphäver inte det andra.

Vi kan ställa rimliga krav utan att förnedra. Vi kan motverka fusk utan att behandla alla som misstänkta. Vi kan förvänta oss att människor försöker utan att utgå från att den som misslyckats inte har försökt tillräckligt. Och vi kan tala om personligt ansvar samtidigt som vi erkänner den uppenbara sanningen att människors förutsättningar ser oerhört olika ut.

Medmänsklighet betyder inte att säga ja till allt. Det betyder att aldrig glömma vem som står framför oss när vi säger nej.

En människa.

Inte ett ärende. Inte ett personnummer. Inte en kostnad.

En människa.

Det finns styrka i mildheten

Kanske behöver vi ompröva själva ordet styrka. Styrka är inte bara att kunna stå ensam. Styrka kan vara att bära någon annan. Styrka är inte bara att aldrig gråta. Styrka kan vara att våga möta någon annans sorg. Styrka är inte förmågan att säga: "Det där är inte mitt problem." Styrka kan vara att säga: "Jag känner dig inte. Men jag tänker ändå inte lämna dig ensam."

Det är lätt att bygga gemenskap mellan människor som är lika. Det betydligt svårare samhällsbygget sker mellan människor som kanske aldrig kommer att träffas: mellan den friske och den sjuke, mellan den som arbetar och den som inte kan, mellan den unge och den gamle, mellan den som har pengar och den som saknar dem. Mellan människan som betalar in till systemet i dag och människan som behöver systemet i morgon.

Det är detta vi kallar solidaritet.

Inte att alla får lika mycket. Inte att alla gör samma sak. Utan att vi accepterar ett enkelt faktum:

Vi hör ihop.

"Varför ska jag betala för någon annan?"

Det finns en fråga som ofta återkommer när människor behöver hjälp: Varför ska jag betala för någon annan?

Frågan är begriplig. Men den bygger på föreställningen att "någon annan" alltid kommer att vara någon annan.

Det vet ingen av oss.

En dag är det kanske din granne som behöver hjälp. Sedan din syster. Din son. Din partner. Din bästa vän. Och en dag kanske det är du som sitter vid köksbordet med brevet framför dig och försöker förstå hur livet kunde förändras så snabbt.

Då förändras frågan.

Plötsligt handlar den inte längre om varför någon annan ska få hjälp.

Den handlar om huruvida någon kommer när du ropar.

Det är därför solidaritet inte i första hand är generositet från den starke till den svage. Den bygger på insikten att rollerna aldrig är permanenta. I dag kan jag bära. I morgon kan jag behöva bli buren.

Vilka blir vi?

Inför valet kommer politikerna att presentera olika lösningar på Sveriges problem. Vi ska naturligtvis granska dem. Vi ska fråga vad förslagen kostar, om de fungerar och vilka konsekvenser de får. Vi ska kräva ansvar för våra gemensamma resurser.

Men vi borde också ställa en fråga som inte ryms i ett budgetdiagram:

Vad gör politiken med vår syn på varandra?

Gör den oss mer benägna att se människan bakom problemet, eller lär den oss att misstänka henne? Gör den avståndet mellan människor mindre eller större? Bygger den ett samhälle där människor känner ansvar för varandra, eller ett där varje människa förväntas stå ensam när stormen kommer?

För politik handlar ytterst inte bara om kronor, procentsatser och reformutrymme. Politik formar också berättelsen om vilka vi är och vilket ansvar vi anser oss ha för varandra.

Jag vill leva i ett samhälle där styrka inte mäts i förmågan att klara sig utan andra. Där den starkes självständighet aldrig blir viktigare än den utsattes värdighet. Där vi kan kräva ansvar utan att förlora medkänslan och där vi fortfarande förmår se en människa när systemet ser ett ärende.

För civilisationens motsats är inte fattigdom.

Det är likgiltighet.

Ett samhälle börjar inte förlora sin mänsklighet den dag människor blir svaga. Sjukdom, sorg, fattigdom och utsatthet har alltid varit en del av människans historia.

Ett samhälle börjar förlora sin mänsklighet den dag vi ser en annan människas utsatthet och bestämmer oss för att den inte angår oss.

Den dag vi går förbi.

Den dag vi slutar fråga vad som hände och börjar fråga vad det är för fel på människan som föll.

Den dag vi blir så rädda för att någon ska få något hon inte förtjänar att vi accepterar att människor som verkligen behöver hjälp blir utan.

Det är där gränsen går.

Och därför är medmänsklighet inte vår svaghet.

Den är kanske det starkaste vi har.

 

Analyserat av:

Sveriges Mångfald

 

Fotnot om seriens illustrationer

Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder  vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.

Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.

Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.

För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.