Centerpartiets besked – när de politiska låsningarna blivit ett hinder för Sveriges regeringsbildning

Politisk analys, 26 oktober 2026

Centerpartiets presskonferens under måndagen blev ännu ett tydligt uttryck för den parlamentariska situation som Sverige befinner sig i efter valet. När partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist återlämnade sitt sonderingsuppdrag till talmannen Andreas Norlén stod det klart att försöken att skapa en blocköverskridande mittenregering inte hade lyckats. Trots samtal med samtliga riksdagspartier kvarstår motsättningarna om vilka partier som kan ingå i en regering och vilken politisk inriktning en sådan regering ska ha. Centerledaren konstaterade att det finns stöd för mittenpolitik, men inte för en mittenregering. Det är en formulering som sammanfattar en central motsättning i svensk politik: partier kan finna gemensamma ståndpunkter i enskilda sakfrågor utan att för den skull vara beredda att dela regeringsmakten.

Det mest intressanta med presskonferensen var kanske inte att Centerpartiets sonderingar misslyckades, utan vad detta säger om de politiska partiernas förhållande till varandra. Sverige har under lång tid haft en parlamentarisk tradition där kompromisser och förhandlingar gjort det möjligt att bilda regeringar även när inget politiskt block haft egen majoritet. Men dagens situation visar hur svårt det blivit att omsätta denna tradition i praktiken. De politiska skiljelinjerna handlar inte längre enbart om skatter, välfärd, arbetsmarknad och ekonomisk politik. De handlar också om vilka partier som anses möjliga att samarbeta med. Därmed har själva regeringsfrågan blivit ett politiskt hinder som riskerar att överskugga innehållet i den politik som väljarna faktiskt röstat om.

Centerpartiet befinner sig i en särskilt komplicerad position. Partiet har tidigare pekat ut Magdalena Andersson som den mest sannolika statsministerkandidaten för ett samarbete efter valet, samtidigt som man kategoriskt motsätter sig att Vänsterpartiet ingår i regeringen. Man har även dragit en tydlig gräns mot Sverigedemokraterna. Dessa ställningstaganden har en ideologisk och politisk bakgrund, men de begränsar samtidigt vilka regeringsalternativ som är möjliga. Centerpartiet har argumenterat för en socialdemokratisk enpartiregering med en politik förankrad i mitten, medan Vänsterpartiet har krävt ett tydligare inflytande. Här finns en grundläggande konflikt som inte kan lösas enbart genom att partierna uppmanas att visa större samarbetsvilja.

Samtidigt måste Socialdemokraternas situation analyseras. Magdalena Andersson leder det största partiet och har därför en central roll i regeringsförhandlingarna. Men Socialdemokraterna står inför ett ideologiskt och parlamentariskt dilemma. En regering som bygger på Centerpartiets stöd måste ta hänsyn till partiets marknadsliberala ekonomiska utgångspunkter, medan ett samarbete med Vänsterpartiet förutsätter kompromisser om bland annat fördelningspolitik, arbetsmarknad och välfärdens finansiering. Miljöpartiet har dessutom egna prioriteringar, framför allt inom klimat- och miljöpolitiken. Problemet är därför inte endast vilka som kan acceptera Magdalena Andersson som statsminister, utan vilken politik en sådan regering faktiskt skulle kunna genomföra.

Här framträder också en större ideologisk fråga. Socialdemokratin har historiskt förenat reformpolitik med ambitionen att minska ekonomiska och sociala klyftor. Ett långtgående samarbete med mittenpartier kan innebära att partiet får kompromissa om delar av denna tradition. Samtidigt kan ett sådant samarbete skapa förutsättningar för bredare överenskommelser inom exempelvis energi, försvar och ekonomisk stabilitet. Det är därför inte självklart att en blocköverskridande regering skulle innebära vare sig ideologisk förnyelse eller ideologisk försvagning. Avgörande blir vilka politiska överenskommelser som faktiskt träffas och vilka konsekvenser dessa får för medborgarna.

Vänsterpartiets roll är särskilt betydelsefull. Partiet har tydligt markerat att det vill ha regeringsinflytande, medan Centerpartiet står fast vid att inte acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti. Därmed uppstår en situation där båda partierna kan vilja se en förändrad regeringspolitik, men samtidigt motsätter sig delar av de förutsättningar som krävs för att åstadkomma den. Det är en motsättning som illustrerar skillnaden mellan att vilja förändra den politiska makten och att kunna enas om hur den ska utövas.

Men även Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna måste betraktas som en del av denna parlamentariska problematik. Centerpartiets mittenalternativ förutsätter att partier från den tidigare regeringssidan är beredda att ompröva sina samarbeten. Kristdemokraterna och Liberalerna har emellertid fortsatt att förespråka Ulf Kristersson som statsminister. Därmed blir det svårt att skapa den breda mittenlösning som Centerpartiet eftersträvar. Det visar också att ansvaret för regeringsbildningens låsningar inte kan förklaras enbart genom motsättningarna mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Flera partier har politiska och parlamentariska gränser som tillsammans gör förhandlingarna komplicerade.

Vad kommer då att ske härnäst? Efter Centerpartiets besked ligger initiativet åter hos talmannen Andreas Norlén. Han kan fortsätta samtalen med partiledarna, ge någon ett nytt sonderingsuppdrag eller lägga fram ytterligare ett förslag till statsminister. Riksdagen har hittills röstat nej till Magdalena Andersson vid en statsministeromröstning den 15 oktober. Enligt regeringsformen ska ett extra val utlysas om talmannens förslag till statsminister förkastas fyra gånger. Det återstår alltså tre möjliga omröstningar innan denna konstitutionella konsekvens inträder. Ett extra val är därmed en möjlighet, men inte en omedelbar följd av Centerpartiets misslyckade sonderingar.

Det finns nu flera principiellt tänkbara vägar framåt. En är att förhandlingarna åter koncentreras kring Magdalena Andersson och en socialdemokratisk regering, där andra partier accepterar att stå utanför regeringen men ändå möjliggör dess tillträde. En annan är att Ulf Kristersson på nytt prövas som statsminister, vilket skulle kräva att de parlamentariska förutsättningarna för hans kandidatur förändras. En tredje är att någon form av blocköverskridande överenskommelse växer fram efter ytterligare förhandlingar. Samtliga alternativ förutsätter emellertid att minst någon av de nuvarande låsningarna förändras. Det går ännu inte att slå fast vilket alternativ som kommer att förverkligas.

En viktig omständighet är att Sverige tillämpar negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat inte behöver samla en aktiv majoritet bakom sig, utan kan tillträda så länge inte minst 175 riksdagsledamöter röstar emot. Denna ordning skapar möjligheter för minoritetsregeringar, men den löser inte automatiskt frågan om hur en sådan regering ska kunna få igenom sin budget och bedriva en sammanhängande politik. En regering kan alltså bli accepterad av riksdagen utan att ha ett stabilt underlag för sina reformer. Just därför är frågan om långsiktiga samarbeten minst lika betydelsefull som själva statsministeromröstningen.

Det finns dessutom en demokratisk dimension som förtjänar större uppmärksamhet. Väljarna har röstat fram en riksdag med olika politiska uppfattningar, och partierna har rätt att försvara sina vallöften och ideologiska gränser. Samtidigt är det genom förhandlingar som denna mångfald av uppfattningar måste omsättas i fungerande parlamentarisk styrning. När partierna inte kan enas uppstår därför en svår balans mellan principfasthet och kompromissvilja. Att ge efter i en regeringsförhandling kan uppfattas som att svika väljarnas förtroende, men att vägra kompromissa kan också innebära att politiska reformer fördröjs.

För människor som lever med ekonomisk utsatthet, långvarig sjukdom, arbetslöshet eller ett omfattande behov av samhällets stöd är regeringsfrågan långt ifrån enbart ett parlamentariskt spel. Beslut om sjukförsäkring, arbetsmarknadspolitik, pensioner, bostäder och välfärdens resurser påverkar människors vardag och framtid. En utdragen regeringsbildning innebär inte att den offentliga verksamheten upphör, men den kan fördröja nya politiska initiativ och långsiktiga reformbeslut. Därför finns det anledning att granska inte bara partiernas taktiska överväganden, utan också vilka samhällsproblem som riskerar att få vänta medan regeringsförhandlingarna fortsätter.

Centerpartiets presskonferens den 26 oktober markerar således inte slutet på regeringsbildningen, utan slutet på ett av försöken att lösa den. Den viktigaste slutsatsen är att det inte räcker att identifiera en politisk mitt om de partier som förväntas ingå i samarbetet inte kan enas om regeringens sammansättning och politiska mandat. Den fortsatta processen kommer att pröva hur långt partierna är beredda att gå i förhandlingar och vilka principer de anser vara möjliga att kompromissa om.

Sverige står därmed inför en parlamentarisk situation som väcker större frågor än vem som slutligen blir statsminister. Hur ska ett politiskt system kunna förena tydliga ideologiska alternativ med behovet av fungerande regeringar? Hur ska väljarnas olika mandat respekteras när partiernas villkor utesluter flera möjliga samarbeten? Och hur kan en kommande regering skapa tillräcklig stabilitet för att hantera de ekonomiska och sociala utmaningar som landet står inför?

Det är dessa frågor som kommer att avgöra den fortsatta regeringsbildningens innehåll. För i slutändan handlar demokratins uppgift inte enbart om att fördela ministerposter eller skapa parlamentariska uppgörelser. Den handlar om att omsätta medborgarnas förtroende i politiska beslut, att upprätthålla samhällets institutioner och att säkerställa att också de människor som har minst möjlighet att göra sina röster hörda får sina behov beaktade. Det är mot dessa demokratiska och sociala krav som den kommande regeringens arbete behöver granskas.

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering – Politisk analys, 26 oktober 2026

Centerpartiets presskonferens under måndagen blev ännu ett tydligt uttryck för den parlamentariska situation som Sverige befinner sig i efter valet. När partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist återlämnade sitt sonderingsuppdrag till talmannen Andreas Norlén stod det klart att försöken att skapa en blocköverskridande mittenregering inte hade lyckats. Trots samtal med samtliga riksdagspartier kvarstår motsättningarna om vilka partier som kan ingå i en regering och vilken politisk inriktning en sådan regering ska ha. Centerledaren konstaterade att det finns stöd för mittenpolitik, men inte för en mittenregering. Det är en formulering som sammanfattar en central motsättning i svensk politik: partier kan finna gemensamma ståndpunkter i enskilda sakfrågor utan att för den skull vara beredda att dela regeringsmakten.

Det mest intressanta med presskonferensen var kanske inte att Centerpartiets sonderingar misslyckades, utan vad detta säger om de politiska partiernas förhållande till varandra. Sverige har under lång tid haft en parlamentarisk tradition där kompromisser och förhandlingar gjort det möjligt att bilda regeringar även när inget politiskt block haft egen majoritet. Men dagens situation visar hur svårt det blivit att omsätta denna tradition i praktiken. De politiska skiljelinjerna handlar inte längre enbart om skatter, välfärd, arbetsmarknad och ekonomisk politik. De handlar också om vilka partier som anses möjliga att samarbeta med. Därmed har själva regeringsfrågan blivit ett politiskt hinder som riskerar att överskugga innehållet i den politik som väljarna faktiskt röstat om.

Centerpartiet befinner sig i en särskilt komplicerad position. Partiet har tidigare pekat ut Magdalena Andersson som den mest sannolika statsministerkandidaten för ett samarbete efter valet, samtidigt som man kategoriskt motsätter sig att Vänsterpartiet ingår i regeringen. Man har även dragit en tydlig gräns mot Sverigedemokraterna. Dessa ställningstaganden har en ideologisk och politisk bakgrund, men de begränsar samtidigt vilka regeringsalternativ som är möjliga. Centerpartiet har argumenterat för en socialdemokratisk enpartiregering med en politik förankrad i mitten, medan Vänsterpartiet har krävt ett tydligare inflytande. Här finns en grundläggande konflikt som inte kan lösas enbart genom att partierna uppmanas att visa större samarbetsvilja.

Samtidigt måste Socialdemokraternas situation analyseras. Magdalena Andersson leder det största partiet och har därför en central roll i regeringsförhandlingarna. Men Socialdemokraterna står inför ett ideologiskt och parlamentariskt dilemma. En regering som bygger på Centerpartiets stöd måste ta hänsyn till partiets marknadsliberala ekonomiska utgångspunkter, medan ett samarbete med Vänsterpartiet förutsätter kompromisser om bland annat fördelningspolitik, arbetsmarknad och välfärdens finansiering. Miljöpartiet har dessutom egna prioriteringar, framför allt inom klimat- och miljöpolitiken. Problemet är därför inte endast vilka som kan acceptera Magdalena Andersson som statsminister, utan vilken politik en sådan regering faktiskt skulle kunna genomföra.

Här framträder också en större ideologisk fråga. Socialdemokratin har historiskt förenat reformpolitik med ambitionen att minska ekonomiska och sociala klyftor. Ett långtgående samarbete med mittenpartier kan innebära att partiet får kompromissa om delar av denna tradition. Samtidigt kan ett sådant samarbete skapa förutsättningar för bredare överenskommelser inom exempelvis energi, försvar och ekonomisk stabilitet. Det är därför inte självklart att en blocköverskridande regering skulle innebära vare sig ideologisk förnyelse eller ideologisk försvagning. Avgörande blir vilka politiska överenskommelser som faktiskt träffas och vilka konsekvenser dessa får för medborgarna.

Vänsterpartiets roll är särskilt betydelsefull. Partiet har tydligt markerat att det vill ha regeringsinflytande, medan Centerpartiet står fast vid att inte acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti. Därmed uppstår en situation där båda partierna kan vilja se en förändrad regeringspolitik, men samtidigt motsätter sig delar av de förutsättningar som krävs för att åstadkomma den. Det är en motsättning som illustrerar skillnaden mellan att vilja förändra den politiska makten och att kunna enas om hur den ska utövas.

Men även Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna måste betraktas som en del av denna parlamentariska problematik. Centerpartiets mittenalternativ förutsätter att partier från den tidigare regeringssidan är beredda att ompröva sina samarbeten. Kristdemokraterna och Liberalerna har emellertid fortsatt att förespråka Ulf Kristersson som statsminister. Därmed blir det svårt att skapa den breda mittenlösning som Centerpartiet eftersträvar. Det visar också att ansvaret för regeringsbildningens låsningar inte kan förklaras enbart genom motsättningarna mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Flera partier har politiska och parlamentariska gränser som tillsammans gör förhandlingarna komplicerade.

Vad kommer då att ske härnäst? Efter Centerpartiets besked ligger initiativet åter hos talmannen Andreas Norlén. Han kan fortsätta samtalen med partiledarna, ge någon ett nytt sonderingsuppdrag eller lägga fram ytterligare ett förslag till statsminister. Riksdagen har hittills röstat nej till Magdalena Andersson vid en statsministeromröstning den 15 oktober. Enligt regeringsformen ska ett extra val utlysas om talmannens förslag till statsminister förkastas fyra gånger. Det återstår alltså tre möjliga omröstningar innan denna konstitutionella konsekvens inträder. Ett extra val är därmed en möjlighet, men inte en omedelbar följd av Centerpartiets misslyckade sonderingar.

Det finns nu flera principiellt tänkbara vägar framåt. En är att förhandlingarna åter koncentreras kring Magdalena Andersson och en socialdemokratisk regering, där andra partier accepterar att stå utanför regeringen men ändå möjliggör dess tillträde. En annan är att Ulf Kristersson på nytt prövas som statsminister, vilket skulle kräva att de parlamentariska förutsättningarna för hans kandidatur förändras. En tredje är att någon form av blocköverskridande överenskommelse växer fram efter ytterligare förhandlingar. Samtliga alternativ förutsätter emellertid att minst någon av de nuvarande låsningarna förändras. Det går ännu inte att slå fast vilket alternativ som kommer att förverkligas.

En viktig omständighet är att Sverige tillämpar negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat inte behöver samla en aktiv majoritet bakom sig, utan kan tillträda så länge inte minst 175 riksdagsledamöter röstar emot. Denna ordning skapar möjligheter för minoritetsregeringar, men den löser inte automatiskt frågan om hur en sådan regering ska kunna få igenom sin budget och bedriva en sammanhängande politik. En regering kan alltså bli accepterad av riksdagen utan att ha ett stabilt underlag för sina reformer. Just därför är frågan om långsiktiga samarbeten minst lika betydelsefull som själva statsministeromröstningen.

Det finns dessutom en demokratisk dimension som förtjänar större uppmärksamhet. Väljarna har röstat fram en riksdag med olika politiska uppfattningar, och partierna har rätt att försvara sina vallöften och ideologiska gränser. Samtidigt är det genom förhandlingar som denna mångfald av uppfattningar måste omsättas i fungerande parlamentarisk styrning. När partierna inte kan enas uppstår därför en svår balans mellan principfasthet och kompromissvilja. Att ge efter i en regeringsförhandling kan uppfattas som att svika väljarnas förtroende, men att vägra kompromissa kan också innebära att politiska reformer fördröjs.

För människor som lever med ekonomisk utsatthet, långvarig sjukdom, arbetslöshet eller ett omfattande behov av samhällets stöd är regeringsfrågan långt ifrån enbart ett parlamentariskt spel. Beslut om sjukförsäkring, arbetsmarknadspolitik, pensioner, bostäder och välfärdens resurser påverkar människors vardag och framtid. En utdragen regeringsbildning innebär inte att den offentliga verksamheten upphör, men den kan fördröja nya politiska initiativ och långsiktiga reformbeslut. Därför finns det anledning att granska inte bara partiernas taktiska överväganden, utan också vilka samhällsproblem som riskerar att få vänta medan regeringsförhandlingarna fortsätter.

Centerpartiets presskonferens den 26 oktober markerar således inte slutet på regeringsbildningen, utan slutet på ett av försöken att lösa den. Den viktigaste slutsatsen är att det inte räcker att identifiera en politisk mitt om de partier som förväntas ingå i samarbetet inte kan enas om regeringens sammansättning och politiska mandat. Den fortsatta processen kommer att pröva hur långt partierna är beredda att gå i förhandlingar och vilka principer de anser vara möjliga att kompromissa om.

Sverige står därmed inför en parlamentarisk situation som väcker större frågor än vem som slutligen blir statsminister. Hur ska ett politiskt system kunna förena tydliga ideologiska alternativ med behovet av fungerande regeringar? Hur ska väljarnas olika mandat respekteras när partiernas villkor utesluter flera möjliga samarbeten? Och hur kan en kommande regering skapa tillräcklig stabilitet för att hantera de ekonomiska och sociala utmaningar som landet står inför?

Det är dessa frågor som kommer att avgöra den fortsatta regeringsbildningens innehåll. För i slutändan handlar demokratins uppgift inte enbart om att fördela ministerposter eller skapa parlamentariska uppgörelser. Den handlar om att omsätta medborgarnas förtroende i politiska beslut, att upprätthålla samhällets institutioner och att säkerställa att också de människor som har minst möjlighet att göra sina röster hörda får sina behov beaktade. Det är mot dessa demokratiska och sociala krav som den kommande regeringens arbete behöver granskas.

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering – Politisk analys, 26 oktober 2026

Centerpartiets presskonferens under måndagen blev ännu ett tydligt uttryck för den parlamentariska situation som Sverige befinner sig i efter valet. När partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist återlämnade sitt sonderingsuppdrag till talmannen Andreas Norlén stod det klart att försöken att skapa en blocköverskridande mittenregering inte hade lyckats. Trots samtal med samtliga riksdagspartier kvarstår motsättningarna om vilka partier som kan ingå i en regering och vilken politisk inriktning en sådan regering ska ha. Centerledaren konstaterade att det finns stöd för mittenpolitik, men inte för en mittenregering. Det är en formulering som sammanfattar en central motsättning i svensk politik: partier kan finna gemensamma ståndpunkter i enskilda sakfrågor utan att för den skull vara beredda att dela regeringsmakten.

Det mest intressanta med presskonferensen var kanske inte att Centerpartiets sonderingar misslyckades, utan vad detta säger om de politiska partiernas förhållande till varandra. Sverige har under lång tid haft en parlamentarisk tradition där kompromisser och förhandlingar gjort det möjligt att bilda regeringar även när inget politiskt block haft egen majoritet. Men dagens situation visar hur svårt det blivit att omsätta denna tradition i praktiken. De politiska skiljelinjerna handlar inte längre enbart om skatter, välfärd, arbetsmarknad och ekonomisk politik. De handlar också om vilka partier som anses möjliga att samarbeta med. Därmed har själva regeringsfrågan blivit ett politiskt hinder som riskerar att överskugga innehållet i den politik som väljarna faktiskt röstat om.

Centerpartiet befinner sig i en särskilt komplicerad position. Partiet har tidigare pekat ut Magdalena Andersson som den mest sannolika statsministerkandidaten för ett samarbete efter valet, samtidigt som man kategoriskt motsätter sig att Vänsterpartiet ingår i regeringen. Man har även dragit en tydlig gräns mot Sverigedemokraterna. Dessa ställningstaganden har en ideologisk och politisk bakgrund, men de begränsar samtidigt vilka regeringsalternativ som är möjliga. Centerpartiet har argumenterat för en socialdemokratisk enpartiregering med en politik förankrad i mitten, medan Vänsterpartiet har krävt ett tydligare inflytande. Här finns en grundläggande konflikt som inte kan lösas enbart genom att partierna uppmanas att visa större samarbetsvilja.

Samtidigt måste Socialdemokraternas situation analyseras. Magdalena Andersson leder det största partiet och har därför en central roll i regeringsförhandlingarna. Men Socialdemokraterna står inför ett ideologiskt och parlamentariskt dilemma. En regering som bygger på Centerpartiets stöd måste ta hänsyn till partiets marknadsliberala ekonomiska utgångspunkter, medan ett samarbete med Vänsterpartiet förutsätter kompromisser om bland annat fördelningspolitik, arbetsmarknad och välfärdens finansiering. Miljöpartiet har dessutom egna prioriteringar, framför allt inom klimat- och miljöpolitiken. Problemet är därför inte endast vilka som kan acceptera Magdalena Andersson som statsminister, utan vilken politik en sådan regering faktiskt skulle kunna genomföra.

Här framträder också en större ideologisk fråga. Socialdemokratin har historiskt förenat reformpolitik med ambitionen att minska ekonomiska och sociala klyftor. Ett långtgående samarbete med mittenpartier kan innebära att partiet får kompromissa om delar av denna tradition. Samtidigt kan ett sådant samarbete skapa förutsättningar för bredare överenskommelser inom exempelvis energi, försvar och ekonomisk stabilitet. Det är därför inte självklart att en blocköverskridande regering skulle innebära vare sig ideologisk förnyelse eller ideologisk försvagning. Avgörande blir vilka politiska överenskommelser som faktiskt träffas och vilka konsekvenser dessa får för medborgarna.

Vänsterpartiets roll är särskilt betydelsefull. Partiet har tydligt markerat att det vill ha regeringsinflytande, medan Centerpartiet står fast vid att inte acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti. Därmed uppstår en situation där båda partierna kan vilja se en förändrad regeringspolitik, men samtidigt motsätter sig delar av de förutsättningar som krävs för att åstadkomma den. Det är en motsättning som illustrerar skillnaden mellan att vilja förändra den politiska makten och att kunna enas om hur den ska utövas.

Men även Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna måste betraktas som en del av denna parlamentariska problematik. Centerpartiets mittenalternativ förutsätter att partier från den tidigare regeringssidan är beredda att ompröva sina samarbeten. Kristdemokraterna och Liberalerna har emellertid fortsatt att förespråka Ulf Kristersson som statsminister. Därmed blir det svårt att skapa den breda mittenlösning som Centerpartiet eftersträvar. Det visar också att ansvaret för regeringsbildningens låsningar inte kan förklaras enbart genom motsättningarna mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Flera partier har politiska och parlamentariska gränser som tillsammans gör förhandlingarna komplicerade.

Vad kommer då att ske härnäst? Efter Centerpartiets besked ligger initiativet åter hos talmannen Andreas Norlén. Han kan fortsätta samtalen med partiledarna, ge någon ett nytt sonderingsuppdrag eller lägga fram ytterligare ett förslag till statsminister. Riksdagen har hittills röstat nej till Magdalena Andersson vid en statsministeromröstning den 15 oktober. Enligt regeringsformen ska ett extra val utlysas om talmannens förslag till statsminister förkastas fyra gånger. Det återstår alltså tre möjliga omröstningar innan denna konstitutionella konsekvens inträder. Ett extra val är därmed en möjlighet, men inte en omedelbar följd av Centerpartiets misslyckade sonderingar.

Det finns nu flera principiellt tänkbara vägar framåt. En är att förhandlingarna åter koncentreras kring Magdalena Andersson och en socialdemokratisk regering, där andra partier accepterar att stå utanför regeringen men ändå möjliggör dess tillträde. En annan är att Ulf Kristersson på nytt prövas som statsminister, vilket skulle kräva att de parlamentariska förutsättningarna för hans kandidatur förändras. En tredje är att någon form av blocköverskridande överenskommelse växer fram efter ytterligare förhandlingar. Samtliga alternativ förutsätter emellertid att minst någon av de nuvarande låsningarna förändras. Det går ännu inte att slå fast vilket alternativ som kommer att förverkligas.

En viktig omständighet är att Sverige tillämpar negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat inte behöver samla en aktiv majoritet bakom sig, utan kan tillträda så länge inte minst 175 riksdagsledamöter röstar emot. Denna ordning skapar möjligheter för minoritetsregeringar, men den löser inte automatiskt frågan om hur en sådan regering ska kunna få igenom sin budget och bedriva en sammanhängande politik. En regering kan alltså bli accepterad av riksdagen utan att ha ett stabilt underlag för sina reformer. Just därför är frågan om långsiktiga samarbeten minst lika betydelsefull som själva statsministeromröstningen.

Det finns dessutom en demokratisk dimension som förtjänar större uppmärksamhet. Väljarna har röstat fram en riksdag med olika politiska uppfattningar, och partierna har rätt att försvara sina vallöften och ideologiska gränser. Samtidigt är det genom förhandlingar som denna mångfald av uppfattningar måste omsättas i fungerande parlamentarisk styrning. När partierna inte kan enas uppstår därför en svår balans mellan principfasthet och kompromissvilja. Att ge efter i en regeringsförhandling kan uppfattas som att svika väljarnas förtroende, men att vägra kompromissa kan också innebära att politiska reformer fördröjs.

För människor som lever med ekonomisk utsatthet, långvarig sjukdom, arbetslöshet eller ett omfattande behov av samhällets stöd är regeringsfrågan långt ifrån enbart ett parlamentariskt spel. Beslut om sjukförsäkring, arbetsmarknadspolitik, pensioner, bostäder och välfärdens resurser påverkar människors vardag och framtid. En utdragen regeringsbildning innebär inte att den offentliga verksamheten upphör, men den kan fördröja nya politiska initiativ och långsiktiga reformbeslut. Därför finns det anledning att granska inte bara partiernas taktiska överväganden, utan också vilka samhällsproblem som riskerar att få vänta medan regeringsförhandlingarna fortsätter.

Centerpartiets presskonferens den 26 oktober markerar således inte slutet på regeringsbildningen, utan slutet på ett av försöken att lösa den. Den viktigaste slutsatsen är att det inte räcker att identifiera en politisk mitt om de partier som förväntas ingå i samarbetet inte kan enas om regeringens sammansättning och politiska mandat. Den fortsatta processen kommer att pröva hur långt partierna är beredda att gå i förhandlingar och vilka principer de anser vara möjliga att kompromissa om.

Sverige står därmed inför en parlamentarisk situation som väcker större frågor än vem som slutligen blir statsminister. Hur ska ett politiskt system kunna förena tydliga ideologiska alternativ med behovet av fungerande regeringar? Hur ska väljarnas olika mandat respekteras när partiernas villkor utesluter flera möjliga samarbeten? Och hur kan en kommande regering skapa tillräcklig stabilitet för att hantera de ekonomiska och sociala utmaningar som landet står inför?

Det är dessa frågor som kommer att avgöra den fortsatta regeringsbildningens innehåll. För i slutändan handlar demokratins uppgift inte enbart om att fördela ministerposter eller skapa parlamentariska uppgörelser. Den handlar om att omsätta medborgarnas förtroende i politiska beslut, att upprätthålla samhällets institutioner och att säkerställa att också de människor som har minst möjlighet att göra sina röster hörda får sina behov beaktade. Det är mot dessa demokratiska och sociala krav som den kommande regeringens arbete behöver granskas.

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering – 

Centerpartiets presskonferens under måndagen blev ännu ett tydligt uttryck för den parlamentariska situation som Sverige befinner sig i efter valet. När partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist återlämnade sitt sonderingsuppdrag till talmannen Andreas Norlén stod det klart att försöken att skapa en blocköverskridande mittenregering inte hade lyckats. Trots samtal med samtliga riksdagspartier kvarstår motsättningarna om vilka partier som kan ingå i en regering och vilken politisk inriktning en sådan regering ska ha. Centerledaren konstaterade att det finns stöd för mittenpolitik, men inte för en mittenregering. Det är en formulering som sammanfattar en central motsättning i svensk politik: partier kan finna gemensamma ståndpunkter i enskilda sakfrågor utan att för den skull vara beredda att dela regeringsmakten.

Det mest intressanta med presskonferensen var kanske inte att Centerpartiets sonderingar misslyckades, utan vad detta säger om de politiska partiernas förhållande till varandra. Sverige har under lång tid haft en parlamentarisk tradition där kompromisser och förhandlingar gjort det möjligt att bilda regeringar även när inget politiskt block haft egen majoritet. Men dagens situation visar hur svårt det blivit att omsätta denna tradition i praktiken. De politiska skiljelinjerna handlar inte längre enbart om skatter, välfärd, arbetsmarknad och ekonomisk politik. De handlar också om vilka partier som anses möjliga att samarbeta med. Därmed har själva regeringsfrågan blivit ett politiskt hinder som riskerar att överskugga innehållet i den politik som väljarna faktiskt röstat om.

Centerpartiet befinner sig i en särskilt komplicerad position. Partiet har tidigare pekat ut Magdalena Andersson som den mest sannolika statsministerkandidaten för ett samarbete efter valet, samtidigt som man kategoriskt motsätter sig att Vänsterpartiet ingår i regeringen. Man har även dragit en tydlig gräns mot Sverigedemokraterna. Dessa ställningstaganden har en ideologisk och politisk bakgrund, men de begränsar samtidigt vilka regeringsalternativ som är möjliga. Centerpartiet har argumenterat för en socialdemokratisk enpartiregering med en politik förankrad i mitten, medan Vänsterpartiet har krävt ett tydligare inflytande. Här finns en grundläggande konflikt som inte kan lösas enbart genom att partierna uppmanas att visa större samarbetsvilja.

Samtidigt måste Socialdemokraternas situation analyseras. Magdalena Andersson leder det största partiet och har därför en central roll i regeringsförhandlingarna. Men Socialdemokraterna står inför ett ideologiskt och parlamentariskt dilemma. En regering som bygger på Centerpartiets stöd måste ta hänsyn till partiets marknadsliberala ekonomiska utgångspunkter, medan ett samarbete med Vänsterpartiet förutsätter kompromisser om bland annat fördelningspolitik, arbetsmarknad och välfärdens finansiering. Miljöpartiet har dessutom egna prioriteringar, framför allt inom klimat- och miljöpolitiken. Problemet är därför inte endast vilka som kan acceptera Magdalena Andersson som statsminister, utan vilken politik en sådan regering faktiskt skulle kunna genomföra.

Här framträder också en större ideologisk fråga. Socialdemokratin har historiskt förenat reformpolitik med ambitionen att minska ekonomiska och sociala klyftor. Ett långtgående samarbete med mittenpartier kan innebära att partiet får kompromissa om delar av denna tradition. Samtidigt kan ett sådant samarbete skapa förutsättningar för bredare överenskommelser inom exempelvis energi, försvar och ekonomisk stabilitet. Det är därför inte självklart att en blocköverskridande regering skulle innebära vare sig ideologisk förnyelse eller ideologisk försvagning. Avgörande blir vilka politiska överenskommelser som faktiskt träffas och vilka konsekvenser dessa får för medborgarna.

Vänsterpartiets roll är särskilt betydelsefull. Partiet har tydligt markerat att det vill ha regeringsinflytande, medan Centerpartiet står fast vid att inte acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti. Därmed uppstår en situation där båda partierna kan vilja se en förändrad regeringspolitik, men samtidigt motsätter sig delar av de förutsättningar som krävs för att åstadkomma den. Det är en motsättning som illustrerar skillnaden mellan att vilja förändra den politiska makten och att kunna enas om hur den ska utövas.

Men även Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna måste betraktas som en del av denna parlamentariska problematik. Centerpartiets mittenalternativ förutsätter att partier från den tidigare regeringssidan är beredda att ompröva sina samarbeten. Kristdemokraterna och Liberalerna har emellertid fortsatt att förespråka Ulf Kristersson som statsminister. Därmed blir det svårt att skapa den breda mittenlösning som Centerpartiet eftersträvar. Det visar också att ansvaret för regeringsbildningens låsningar inte kan förklaras enbart genom motsättningarna mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Flera partier har politiska och parlamentariska gränser som tillsammans gör förhandlingarna komplicerade.

Vad kommer då att ske härnäst? Efter Centerpartiets besked ligger initiativet åter hos talmannen Andreas Norlén. Han kan fortsätta samtalen med partiledarna, ge någon ett nytt sonderingsuppdrag eller lägga fram ytterligare ett förslag till statsminister. Riksdagen har hittills röstat nej till Magdalena Andersson vid en statsministeromröstning den 15 oktober. Enligt regeringsformen ska ett extra val utlysas om talmannens förslag till statsminister förkastas fyra gånger. Det återstår alltså tre möjliga omröstningar innan denna konstitutionella konsekvens inträder. Ett extra val är därmed en möjlighet, men inte en omedelbar följd av Centerpartiets misslyckade sonderingar.

Det finns nu flera principiellt tänkbara vägar framåt. En är att förhandlingarna åter koncentreras kring Magdalena Andersson och en socialdemokratisk regering, där andra partier accepterar att stå utanför regeringen men ändå möjliggör dess tillträde. En annan är att Ulf Kristersson på nytt prövas som statsminister, vilket skulle kräva att de parlamentariska förutsättningarna för hans kandidatur förändras. En tredje är att någon form av blocköverskridande överenskommelse växer fram efter ytterligare förhandlingar. Samtliga alternativ förutsätter emellertid att minst någon av de nuvarande låsningarna förändras. Det går ännu inte att slå fast vilket alternativ som kommer att förverkligas.

En viktig omständighet är att Sverige tillämpar negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat inte behöver samla en aktiv majoritet bakom sig, utan kan tillträda så länge inte minst 175 riksdagsledamöter röstar emot. Denna ordning skapar möjligheter för minoritetsregeringar, men den löser inte automatiskt frågan om hur en sådan regering ska kunna få igenom sin budget och bedriva en sammanhängande politik. En regering kan alltså bli accepterad av riksdagen utan att ha ett stabilt underlag för sina reformer. Just därför är frågan om långsiktiga samarbeten minst lika betydelsefull som själva statsministeromröstningen.

Det finns dessutom en demokratisk dimension som förtjänar större uppmärksamhet. Väljarna har röstat fram en riksdag med olika politiska uppfattningar, och partierna har rätt att försvara sina vallöften och ideologiska gränser. Samtidigt är det genom förhandlingar som denna mångfald av uppfattningar måste omsättas i fungerande parlamentarisk styrning. När partierna inte kan enas uppstår därför en svår balans mellan principfasthet och kompromissvilja. Att ge efter i en regeringsförhandling kan uppfattas som att svika väljarnas förtroende, men att vägra kompromissa kan också innebära att politiska reformer fördröjs.

För människor som lever med ekonomisk utsatthet, långvarig sjukdom, arbetslöshet eller ett omfattande behov av samhällets stöd är regeringsfrågan långt ifrån enbart ett parlamentariskt spel. Beslut om sjukförsäkring, arbetsmarknadspolitik, pensioner, bostäder och välfärdens resurser påverkar människors vardag och framtid. En utdragen regeringsbildning innebär inte att den offentliga verksamheten upphör, men den kan fördröja nya politiska initiativ och långsiktiga reformbeslut. Därför finns det anledning att granska inte bara partiernas taktiska överväganden, utan också vilka samhällsproblem som riskerar att få vänta medan regeringsförhandlingarna fortsätter.

Centerpartiets presskonferens den 26 oktober markerar således inte slutet på regeringsbildningen, utan slutet på ett av försöken att lösa den. Den viktigaste slutsatsen är att det inte räcker att identifiera en politisk mitt om de partier som förväntas ingå i samarbetet inte kan enas om regeringens sammansättning och politiska mandat. Den fortsatta processen kommer att pröva hur långt partierna är beredda att gå i förhandlingar och vilka principer de anser vara möjliga att kompromissa om.

Sverige står därmed inför en parlamentarisk situation som väcker större frågor än vem som slutligen blir statsminister. Hur ska ett politiskt system kunna förena tydliga ideologiska alternativ med behovet av fungerande regeringar? Hur ska väljarnas olika mandat respekteras när partiernas villkor utesluter flera möjliga samarbeten? Och hur kan en kommande regering skapa tillräcklig stabilitet för att hantera de ekonomiska och sociala utmaningar som landet står inför?

Det är dessa frågor som kommer att avgöra den fortsatta regeringsbildningens innehåll. För i slutändan handlar demokratins uppgift inte enbart om att fördela ministerposter eller skapa parlamentariska uppgörelser. Den handlar om att omsätta medborgarnas förtroende i politiska beslut, att upprätthålla samhällets institutioner och att säkerställa att också de människor som har minst möjlighet att göra sina röster hörda får sina behov beaktade. Det är mot dessa demokratiska och sociala krav som den kommande regeringens arbete behöver granskas.

 

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering 

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI

---

Andra inlägg

• EUROPA VID HISTORIENS VÄGSKÄL – NÄR DONALD TRUMP BLIR ETT HOT MOT DEN EUROPEISKA SÄKERHETEN
• Centerpartiet får nyckeln till regeringsfrågan – men kan mitten hålla samman?
• När makten blir ett yrke
• När makten blir ett yrke - Del 1
• När makten blir ett yrke
• Motsättningarnas triangel i svensk politik
• När blocken låser Sverige – är det dags för en regering över gränserna?
• Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad
• Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat