När blocken låser Sverige – är det dags för en regering över gränserna?

Valet är över, men frågan om vem som faktiskt ska regera Sverige är långt ifrån löst. Socialdemokraterna blev återigen landets största parti med 28,02 procent och 99 mandat. Tillsammans har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet 176 mandat – alltså en mycket knapp majoritet i riksdagen. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har tillsammans 173. Ulf Kristersson har lämnat posten som statsminister och Magdalena Andersson har fått talmannens sonderingsuppdrag. Hon har efter sina första samtal sagt att hon tror att hon kommer att kunna få ihop en regering.

På papperet kan det därför se enkelt ut. Det är det inte. Problemet är att de fyra partier som tillsammans har 176 mandat inte är överens om hur en regering ska se ut. Vänsterpartiet har meddelat att man inte tänker släppa fram en regering där partiet självt inte ingår, medan Centerpartiet lika tydligt har sagt nej till en regering där Vänsterpartiet sitter. Det är den gordiska knut Magdalena Andersson nu måste försöka lösa.

Det finns naturligtvis olika möjligheter. En är en ren socialdemokratisk minoritetsregering som söker stöd från olika håll i olika frågor. Magdalena Andersson öppnade redan före valet för möjligheten att regera med ”hoppande majoriteter”. En annan möjlighet är någon form av regering där S och MP utgör kärnan och där andra partier genom budgetsamarbeten eller sakpolitiska överenskommelser accepterar regeringen. Men samtliga sådana konstruktioner kräver att åtminstone någon av de röda linjer som dragits under valrörelsen blir mindre absolut.

Det är därför vi menar att Sverige också borde våga diskutera något större: en bred regering över den traditionella blockgränsen.

Det behöver inte innebära att politiska motsättningar försvinner eller att höger och vänster plötsligt tycker likadant. Tvärtom är politiska konflikter en nödvändig del av demokratin. Men Sverige befinner sig i ett läge där riksdagen är nästan exakt delad på mitten. Samtidigt finns stora och långsiktiga frågor som knappast mår bra av att politiken förändras vart fjärde år: energiförsörjningen, sjukvården, infrastrukturen, kriminaliteten, försvaret, skolan, arbetslösheten och finansieringen av framtidens välfärd.

Socialdemokraterna har själva under året öppnat för en ny samarbetsanda och pekat ut bland annat energi, infrastruktur, skattesystemet, public service och kampen mot den grova kriminaliteten som områden där breda partiöverskridande överenskommelser skulle vara värdefulla. Frågan är om tiden nu är mogen att föra den tanken ännu längre.

En bred regering skulle naturligtvis vara svår. Socialdemokraterna och Moderaterna står långt ifrån varandra i flera centrala ekonomiska och sociala frågor. Detsamma gäller exempelvis S och KD eller V och C. En blocköverskridande regering skulle därför kräva kompromisser som riskerar att göra partiernas profiler mindre tydliga. Den skulle också behöva lämna utrymme för en verklig opposition – demokratin behöver politiska alternativ, inte bara samförstånd.

Men det finns också ett annat perspektiv. Efter år av allt hårdare blockpolitik skulle ett bredare samarbete kunna skapa större långsiktighet i frågor där Sverige behöver beslut som överlever flera mandatperioder. Det skulle kunna flytta fokus från frågan om vem som får regera med vem till frågan om vad Sverige faktiskt behöver få gjort.

Centerpartiet har exempelvis förespråkat en mittenregering och nämnt S, C, KD och MP som en tänkbar kombination, samtidigt som partiet sagt nej till såväl V i regering som samarbete med SD. Det visar åtminstone att blockgränserna inte längre är så självklara som de en gång var.

Magdalena Anderssons uppgift är därför både möjlig och oerhört svår. Hon har mandatmässigt ett bättre utgångsläge än Ulf Kristersson efter valet, men hennes 176 mandat är inte ett sammanhållet regeringsunderlag. För att lyckas måste hon få partier som i dag ställer oförenliga krav att åtminstone tolerera samma regering. Det kräver kompromisser – och sannolikt också att prestige läggs åt sidan.

Kanske är detta därför ett tillfälle att tänka större än den gamla blockpolitiken. Sverige behöver självklart en regering. Men Sverige behöver också stabilitet, långsiktighet och en politisk kultur där kompromissen inte betraktas som ett nederlag.

En bred regering över blockgränsen är inte problemfri och heller inte den enda möjliga lösningen. Men den förtjänar att diskuteras seriöst. I ett riksdagsläge där 176 mandat står mot 173 kan alternativet annars bli fyra år där varje större fråga förvandlas till ett nytt parlamentariskt ställningskrig.

Det svenska politiska landskapet har förändrats. Då kanske också sättet vi bildar regeringar på måste kunna förändras.

Det viktigaste efter valet borde därför inte vara vilket parti som lyckas besegra det andra vid förhandlingsbordet. Det viktigaste borde vara om Sverige kan få en regering som förmår regera – och ett politiskt samarbete som håller även när nästa kris kommer.

Av : Tankesmedjan MOI - Föreningen MOI, för Inkludering och Mångfald

Andra inlägg

• Motsättningarnas triangel i svensk politik
• Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad
• Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat
• Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen
• Tre dagar kvar – ett Sverige som håller andan inför valet
• Antisemitismen måste bort – men den demokratiska måttstocken måste gälla alla
• Jag saknar ett Sverige som fortfarande trodde på solidariteten
• Valet 2026: Ett maktskifte är möjligt – men vem ska egentligen regera Sverige?
• Inför valet – vilket Sverige vill vi vara?