När makten blir ett yrke - Del 1

Åtta år vid makten – sedan måste demokratin få nytt blod

Politiken var aldrig tänkt att bli ett livstidsyrke. Ändå har vi i Sverige skapat ett politiskt system där människor kan tillbringa tjugo, trettio eller ännu fler år i partiernas, kommunernas, riksdagens och regeringens värld. Det finns därför en fråga som vi borde våga diskutera betydligt mer än vi gör i dag: skulle demokratin må bättre av att ingen fick vara heltidsverksam politiker längre än två mandatperioder – åtta år?

Sverige väljer riksdag vart fjärde år, men det finns ingen generell gräns för hur många gånger en riksdagsledamot kan bli omvald. En människa kan i praktiken komma in i politiken mycket ung och därefter tillbringa större delen av sitt yrkesverksamma liv där. Stegen kan gå från ungdomsförbund till kommunpolitik, vidare till riksdagen, utskott, departement, regering och partiledning. Det som ursprungligen är ett demokratiskt förtroendeuppdrag riskerar därmed att gradvis förändras till en profession och en karriär.

Detta är inte en fråga om höger eller vänster. Ulf Kristerssons långa bana inom svensk politik illustrerar fenomenet lika väl som socialdemokraten Göran Perssons gjorde. Kristersson var redan under slutet av 1980-talet ordförande för Moderata ungdomsförbundet och har därefter, med avbrott, haft en rad tunga politiska uppdrag. Persson rörde sig under flera årtionden mellan kommunpolitiken, riksdagen och regeringen innan han lämnade posten som statsminister 2006. Exemplen är intressanta inte därför att dessa två personer nödvändigtvis skulle ha gjort något fel genom att stanna länge i politiken, utan därför att deras karriärer visar hur det svenska systemet möjliggör ett politiskt yrkesliv som kan omfatta årtionden.

Och där finns ett demokratiskt problem som är större än någon enskild politiker. Människor vänjer sig vid makt och vid de miljöer där makten utövas. Ju längre någon befinner sig i ett politiskt system, desto större blir kontaktnäten, desto starkare blir de interna lojaliteterna och desto mer självklar riskerar den politiska världen att bli. Politiker, tjänstemän, lobbyister, journalister, intresseorganisationer och näringsliv möts om och om igen. Man lär känna varandra, känner systemets spelregler och bygger relationer som människor utanför denna värld sällan har tillgång till.

Det betyder inte att en politiker som suttit länge automatiskt blir korrumperad. Ett sådant påstående vore både orättvist och omöjligt att belägga generellt. Men demokratiska institutioner ska heller aldrig konstrueras utifrån förutsättningen att människor alltid kommer att hantera långvarig makt perfekt. Hela demokratins idé bygger tvärtom på maktdelning, insyn, ansvarsutkrävande och möjligheten att avlägsna makthavare. Vi har opposition, fria medier, offentlighetsprincip, domstolar och återkommande val därför att makt behöver motkrafter. Då är det åtminstone rimligt att fråga om också tiden vid makten borde betraktas som en sådan begränsning.

En möjlig modell skulle kunna vara att en människa får inneha heltidsbetalda politiska förtroendeuppdrag under sammanlagt högst åtta år. Därefter får någon annan ta över. Den tidigare politikern återgår till arbetslivet, akademin, företagandet, civilsamhället eller någon annan del av samhället. Nya människor kommer in, nya erfarenheter får plats och nya generationer får möjlighet att påverka. Framför allt skulle rörelsen mellan samhället och politiken öka.

Det finns någonting demokratiskt värdefullt i just denna rörelse. Den som beslutar om sjukvården borde inte befinna sig alltför långt från människorna som arbetar där. Den som beslutar om arbetslöshetsförsäkringen bör förstå vad arbetslöshet faktiskt innebär. Den som beslutar om äldreomsorgen behöver möta erfarenheterna hos undersköterskor, äldre och anhöriga. Samma sak gäller människor med funktionsnedsättningar, småföretagare, industriarbetare, lärare och människor som lever i ekonomisk eller social utsatthet. Ett parlament behöver naturligtvis politisk erfarenhet, men det behöver också människor med färska erfarenheter av det samhälle som politiken försöker styra.

USA erbjuder ett intressant, om än inte direkt jämförbart, exempel. Efter Franklin D. Roosevelts fyra presidentsegrar infördes det tjugoandra tillägget till den amerikanska konstitutionen. Sedan 1951 gäller i huvudsak att en person inte kan väljas till president mer än två gånger. Begränsningen gäller presidentämbetet och inte politiker i allmänhet eller ledamöterna av kongressen, men principen är ändå fascinerande: även en demokratiskt vald person kan omfattas av en tidsgräns för hur länge samma maktposition får innehas.

Men här måste också det starkaste argumentet mot tidsbegränsningar tas på största allvar. Om väljarna vill återvälja samma människa – varför ska staten hindra dem? Om en riksdagsledamot efter åtta år fortfarande är skicklig, hederlig, kunnig och uppskattad av sina väljare kan det tyckas märkligt att lagen ska säga att personen måste lämna. Erfarenhet är dessutom betydelsefull. Statsfinanser, lagstiftning, säkerhetspolitik, internationella förhandlingar och offentlig förvaltning är komplicerade områden. Om de folkvalda ständigt byts ut medan tjänstemän, lobbyister och andra aktörer stannar kvar skulle en tidsbegränsning paradoxalt nog kunna flytta makt från de folkvalda till permanenta maktcentra som väljarna inte kan rösta bort.

Det är ett verkligt dilemma. Demokratin behöver både erfarenhet och förnyelse. Frågan är hur mycket erfarenhet som krävs innan erfarenheten börjar övergå i professionalisering och hur länge ett förtroendeuppdrag kan vara en människas huvudsakliga försörjning innan gränsen mellan folkvald representant och politisk yrkesklass börjar suddas ut.

En åttaårsgräns skulle också förändra partierna i grunden. Om partierna visste att ingen kunde stanna på samma politiska karriärbana i årtionden skulle de ständigt behöva rekrytera, utbilda och släppa fram nya människor. Ingen partiledning skulle kunna bygga hela sin framtid kring ett fåtal personer. Ingen riksdagsgrupp skulle kunna förlita sig på samma namn mandatperiod efter mandatperiod. Fler människor skulle få möjlighet att delta på den högsta politiska nivån och erfarenheterna skulle sedan återföras till samhället när de förtroendevalda lämnade politiken.

Samtidigt måste ett sådant förslag definieras mycket noggrant. Ska åtta år gälla riksdagen eller alla heltidsarvoderade politiska uppdrag? Ska en person kunna vara kommunalråd i åtta år och därefter riksdagsledamot i åtta år? Ska statsråd, regionråd och Europaparlamentariker omfattas? Ska en tidigare riksdagsledamot kunna återvända efter ett antal år utanför politiken? Och hur undviker man att makten bara flyttar från de synliga folkvalda till politiska tjänstemän och partiapparater?

Det finns inga självklara svar. Men frågorna i sig är viktiga, eftersom de leder fram till den kanske mest grundläggande frågan av alla: vem tillhör politiken?

Svaret borde vara medborgarna.

Riksdagens 349 ledamöter äger inte sina mandat. Regeringen äger inte regeringsmakten. En minister äger inte sitt departement och en partiledare äger inte sitt parti. Makten är tillfälligt anförtrodd människor av andra människor. Den är lånad och ska kunna lämnas tillbaka.

Kanske är det just den känslan som riskerar att försvagas när politik blir ett yrke som kan bedrivas under större delen av ett vuxenliv. Efter tjugo eller trettio år inom samma politiska värld är det åtminstone legitimt att fråga hur nära man fortfarande befinner sig den vardag som de politiska besluten formar.

En begränsning till två mandatperioder skulle vara en mycket stor förändring av svensk demokrati och den skulle ha både fördelar och betydande nackdelar. Den skulle begränsa väljarnas möjlighet att behålla uppskattade representanter och innebära att värdefull politisk erfarenhet regelbundet försvann. Men den skulle samtidigt kunna tvinga fram större förnyelse, öppna dörrarna för fler människor och göra det betydligt svårare att bygga ett helt yrkesliv kring politisk makt.

Och kanske är det där den verkligt intressanta diskussionen börjar.

För demokratins styrka kan inte enbart mätas i människors möjlighet att erövra makten. Den måste också mätas i deras förmåga och skyldighet att en dag lämna den ifrån sig.

Politiken borde vara någonting man går in i från samhället och sedan återvänder från till samhället – inte ett eget samhälle där samma människor kan bli kvar under större delen av sina liv.

Makt ska vara tillfällig. Förtroende ska förtjänas. Nya människor måste få komma fram.

Och ingen politiker, oavsett parti, ideologi eller popularitet, borde någonsin kunna glömma demokratins enklaste sanning:

Makten tillhör aldrig den som för tillfället innehar den. Den tillhör folket.

 

Av :

Tankesmedjan MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

---

Andra inlägg

• När makten blir ett yrke
• Motsättningarnas triangel i svensk politik
• När blocken låser Sverige – är det dags för en regering över gränserna?
• Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad
• Socialdemokratins kris är större än ett dåligt valresultat
• Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen
• Tre dagar kvar – ett Sverige som håller andan inför valet
• Antisemitismen måste bort – men den demokratiska måttstocken måste gälla alla
• Jag saknar ett Sverige som fortfarande trodde på solidariteten