Det finns en fråga som säger mer om ett samhälle än alla budgetar, skattesatser och vallöften tillsammans:
Hur behandlar vi de människor som har det svårast?
Det är där människosynen avslöjas. Det är där vi ser vad som egentligen värderas.
Under de senaste åren har Sverige förändrats. Inte bara politiskt, utan också moraliskt. Tonläget har hårdnat. Synen på människor har blivit kallare. Samhället delas allt oftare upp i de som anses bidra och de som anses belasta. De produktiva och de improduktiva. De önskvärda och de mindre önskvärda.
Statsminister Ulf Kristersson har vid flera tillfällen lyft fram exempel om familjer som påstås få mycket stora summor i bidrag. Mest omtalat är exemplet med en fembarnsfamilj som enligt honom skulle kunna få omkring 46 000 kronor i månaden i olika ersättningar.
Problemet är att dessa exempel ofta saknar den verklighet som vanliga människor lever i. Våra egna genomgångar och flera oberoende analyser har visat att sådana nivåer inte representerar normalfallet. Om de överhuvudtaget förekommer handlar det om mycket speciella situationer där flera olika ersättningar sammanfaller.
Ändå används dessa berättelser om och om igen.
Inte för att beskriva verkligheten, utan för att skapa en bild av den.
En bild där människor som behöver stöd framställs som ett problem.
En bild där fattigdom misstänkliggörs.
En bild där den som är sjuk, arbetslös eller nyanländ förväntas försvara sin existens.
Samtidigt ser vi hur högkostnadsskyddet för läkemedel har blivit dyrare. Medicinkostnaderna ökar. Många människor med kroniska sjukdomar får allt svårare att få ekonomin att gå ihop.
Vad signalerar det?
Att sjukdom är ett individuellt problem snarare än ett gemensamt ansvar.
Att den som inte orkar arbeta i samma takt som andra får stå tillbaka.
Att människovärdet i allt högre grad kopplas till arbetsförmåga och ekonomisk produktivitet.
Men ett samhälle kan inte byggas på den principen.
Ingen väljer att bli sjuk.
Ingen väljer att drabbas av funktionsnedsättning.
Ingen väljer att växa upp i fattigdom.
Ingen väljer att fly från krig eller förföljelse.
Ändå är det ofta dessa människor som får höra att de kostar för mycket.
Att de måste skärpa sig.
Att de måste bevisa att de förtjänar hjälp.
Jag vägrar acceptera den människosynen.
För mig mäts ett lands storhet inte i antalet miljardärer eller i hur många som arbetar övertid. Ett lands storhet mäts i hur det behandlar den som har minst makt, minst resurser och minst möjligheter att göra sin röst hörd.
Det är därför välfärden finns.
Det är därför solidariteten finns.
Det är därför vi betalar skatt.
För att vi vet att livet kan förändras för vem som helst.
Den som idag är frisk kan vara sjuk imorgon.
Den som idag har arbete kan stå utan arbete nästa år.
Den som idag klarar sig själv kan en dag behöva hjälp.
Det är inte svaghet.
Det är att vara människa.
Sverige har länge varit känt som ett land där vi tog hand om varandra. Ett land där ingen skulle lämnas ensam när livet blev svårt. Ett land där solidaritet inte sågs som en kostnad utan som en styrka.
Den traditionen håller på att försvagas.
Vi ser det i debatten.
Vi ser det i besluten.
Vi ser det i människors vardag.
Men vi behöver inte acceptera utvecklingen som något oundvikligt.
Demokratin ger oss möjligheten att välja riktning.
På valdagen handlar det inte bara om partier och politiska program. Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i.
Vill vi ha ett samhälle där människor delas upp efter ekonomisk nytta?
Eller vill vi ha ett samhälle där varje människa har ett värde som inte kan mätas i kronor, produktivitet eller arbetsförmåga?
Jag vet vilket Sverige jag vill se.
Ett Sverige där solidaritet är starkare än misstänksamhet.
Ett Sverige där trygghet inte är ett privilegium.
Ett Sverige där vi inte vänder ryggen åt de mest utsatta.
För ett samhälles verkliga styrka syns inte i hur det behandlar de starkaste.
Den syns i hur det behandlar dem som behöver det mest.
Historien kommer inte att fråga oss hur många miljarder vi sparade. Den kommer att fråga oss hur vi behandlade de människor som behövde oss som mest. Och vårt svar formas av de val vi gör idag.
