Jag saknar ett Sverige som fortfarande trodde på solidariteten

Det här är egentligen inte en krönika om ett regeringsskifte. Det är en krönika om sorg. Om sorgen över ett Sverige som långsamt håller på att förändras till någonting jag inte längre känner igen. Ett Sverige där orden blivit hårdare, där misstänksamheten blivit större och där människans värde allt oftare tycks mätas efter hennes förmåga att arbeta, producera och klara sig själv. Och kanske framför allt handlar den om en fråga som jag burit med mig länge: Vad händer med ett samhälle när vi slutar bry oss om den som inte orkar stå upp?

För mig har politik aldrig i första hand handlat om skattesatser, opinionsmätningar eller vem som vann den senaste partiledardebatten. Politik handlar om människor. Om den ensamstående mamman som vänder på varje krona i mataffären. Om den långtidssjuke som ännu en gång måste förklara för en myndighet varför kroppen inte fungerar. Om människan med en funktionsnedsättning som tvingas kämpa för sådant andra tar för givet. Om pensionären som arbetat ett helt liv och ändå oroar sig för elräkningen. Om barnet som redan tidigt lär sig att familjen inte har råd. Och om människan som flydde från ett krig, korsade gränser och hav och till sist kom till Sverige – bara för att upptäcka att människor som hon blivit ett av den politiska debattens mest användbara slagträn.

Det är där min politiska övertygelse börjar. Hos den människa som står längst ned. För mig kan ett samhälles styrka aldrig mätas genom hur bekvämt livet är för den som redan har allt. Samhällets verkliga styrka visar sig i hur vi behandlar den som har minst. Och därför anser jag att Sverige behöver en ny regering.

Någonting har hänt med Sverige

Det är svårt att sätta fingret på exakt när förändringen började. Den kom inte över en natt. Den smög sig på. Lite hårdare språk här. Lite större misstänksamhet där. Några ytterligare krav på den sjuke. Några ytterligare begränsningar för den utsatte. Några ytterligare politiska utspel där människor med utländsk bakgrund fick bära ansvaret för problem som ofta är betydligt mer komplicerade än så.

Till slut började orden själva förändras. Svaghet blev någonting skamligt. Utsatthet började betraktas med misstänksamhet. Invandring blev närmast synonymt med problem. Solidaritet började låta som ett ord från en annan tid. Och någonstans på vägen började vi dyrka någonting annat: produktiviteten.

Produktivitetens religion

Arbeta, prestera och leverera. Var flexibel och anställningsbar. Utbilda dig, omskola dig och flytta dit arbetena finns. Jobba längre, kräv mindre och framför allt: ligg aldrig någon annan till last. Det är produktivitetens religion. Dess människosyn är enkel. Den produktiva människan är en framgångsrik människa. Den improduktiva människan blir ett problem som måste hanteras.

Men jag vägrar acceptera den människosynen. För människan är inte en produktionsenhet. Människan har ett värde också när hon ligger i en sjukhussäng. Hon har ett värde när hon är arbetslös. Hon har ett värde när depressionen gör det omöjligt att stiga upp på morgonen. Hon har ett värde när funktionsnedsättningen innebär att hon behöver andra människor för att klara vardagen. Hon har ett värde när hon är åttiofem år och inte längre producerar någonting som kan räknas in i bruttonationalprodukten. Och hon har ett värde om hon föddes i Damaskus, Mogadishu eller Kabul i stället för Stockholm, Kiruna eller Malmö. Det borde vara självklart. Ändå känns det allt mindre självklart i dagens Sverige.

Jag är rädd för vad vårt språk gör med oss

Det finns en särskild sorts fara i politiken som inte går att mäta i budgettabeller. Det är vad som händer med människors blick på varandra. När människor ständigt beskrivs som kostnader börjar vi till slut se kostnader när vi möter dem. När invandring ständigt diskuteras som ett hot börjar människor med utländsk bakgrund betraktas med misstänksamhet. När sjukskrivna ständigt möts av diskussioner om fusk och kontroll börjar den sjuke känna att hon måste bevisa sin sjukdom. När arbetslösa ständigt beskrivs som människor som behöver starkare incitament börjar arbetslöshet betraktas som ett karaktärsfel.

Det är så ett samhällsklimat förändras. Inte genom ett enda dramatiskt beslut, utan genom tusentals små förskjutningar av gränsen för vad vi accepterar. Och jag tycker att den gränsen har flyttats alldeles för långt.

Men det räcker inte att byta regering

Det här är också den svårare delen för mig. För jag önskar att jag kunde säga att allt skulle förändras bara Tidöregeringen förlorade makten. Det tror jag inte. Min oro gäller också Socialdemokraterna. Ett parti som en gång byggde hela sin identitet kring klass, jämlikhet och solidaritet tycks allt oftare räddare för att förlora mittenväljaren än för att förlora sin själ.

Jag saknar en socialdemokrati som vågar vara socialdemokratisk. Som inte ständigt frågar vart opinionen är på väg innan den bestämmer vart samhället borde gå. Som vågar säga att jämlikhet faktiskt kräver omfördelning, som vågar försvara den generella välfärden och tala om klassamhället. Som vågar säga att marknaden är ett verktyg och inte en moralisk kompass. Och som framför allt vågar stå bredvid den utsatte också när det inte är politiskt bekvämt.

För om också socialdemokratin accepterar föreställningen att hårdare alltid är bättre, att kontroll alltid är klokare än tillit och att migrationspolitiken måste diskuteras på högerns villkor – vem ska då flytta gränsen åt andra hållet? Jag vill inte bara ha andra människor i Rosenbad. Jag vill ha en annan riktning.

Jag vill kunna känna stolthet över Sverige igen

Jag vill kunna känna stolthet över ett Sverige som säger: Du får vara svag här. Du får bli sjuk här. Du får misslyckas här. Du får förlora arbetet. Du får behöva hjälp. Du får komma hit från ett annat land och ändå så småningom bli en del av vårt gemensamma vi. Du behöver inte bevisa ditt människovärde varje morgon.

För ett samhälle är inte bara ett ekonomiskt projekt. Det är ett löfte vi ger varandra. Ett löfte om att den dag mina ben inte längre bär mig, kommer någon annans händer att göra det. Och att den dag dina ben inte längre bär dig, kommer mina händer att finnas där för dig. Det är egentligen hela solidaritetens idé. Inte välgörenhet. Inte snällhet. Inte naivitet. Ömsesidighet.

I dag är det någon annan – i morgon kan det vara du

Det finns en märklig föreställning i vår tid om att de starka och de svaga är två olika sorters människor. Det är de inte. De är samma människor vid olika tidpunkter i livet. Den högavlönade tjänstemannen kan få cancer. Företagaren kan gå i konkurs. Den friska tjugofemåringen kan råka ut för en olycka. Den trygga familjen kan splittras. Krig kan förvandla en lärare, läkare eller butiksägare till flykting på några veckor.

Livet frågar inte efter din samhällsklass innan katastrofen kommer. Det är därför vi byggde ett samhälle tillsammans från början. För ingen människa kan försäkra sig mot livet.

Det här är Sverige jag vill rösta för

När jag tänker på det kommande valet tänker jag därför mindre på partiledarna än på människorna som sällan får stå i centrum för valrörelsen. Jag tänker på dem som inte har råd att köpa annonsutrymme, som inte har lobbyister, som inte skriver debattartiklar och som inte bjuds in till Almedalen. De som kanske inte ens orkar följa valdebatterna eftersom all kraft går åt till att klara ännu en dag.

Jag önskar att någon ställde en enda fråga till varje politiker som söker vårt förtroende: Vad tänker du göra för den människa som aldrig kommer att kunna ge dig någonting tillbaka? Svaret på den frågan skulle säga mer om deras människosyn än hundra partiledardebatter. För där börjar politiken för mig. Hos den människa som behöver oss mest.

Jag vill ha en ny regering. Men jag vill också ha något mycket större än så. Jag vill ha tillbaka solidariteten. Jag vill ha tillbaka övertygelsen om att samhället faktiskt har ett ansvar för människor. Jag vill ha tillbaka ett politiskt språk där medmänsklighet inte förväxlas med svaghet. Jag vill ha ett Sverige där vi kan se en människa som ligger ned utan att omedelbart fråga varför hon inte reser sig. Ett Sverige där vi i stället böjer oss ned och frågar: Behöver du hjälp?

För mig är det inte svaghet. Det är civilisation.

Och när jag går till valurnan är det ytterst detta jag röstar om. Inte bara vem som ska regera Sverige, utan vilka vi vill vara när någon av oss faller.

Och om vi fortfarande är beredda att bära varandra.

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering