Regeringskrisen fördjupas, står Sverige inför en ny politisk verklighet?

En politisk och statsvetenskaplig analys av regeringsbildningen och det rödgröna samarbetets framtid

7 november 2026

Sverige befinner sig i ett parlamentariskt läge där de traditionella blockgränserna inte längre ger något självklart svar på regeringsfrågan. Efter valet den 13 september har två statsministerkandidater, Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist, avvisats av riksdagen. Nu har Ulf Kristersson fått möjlighet att undersöka förutsättningarna för en ny regering. Samtidigt har talmannen Andreas Norlén förlängt hans sonderingsuppdrag med hänvisning till nya politiska omständigheter. Det innebär att regeringsbildningen gått in i ytterligare en fas, där förhandlingarna inte bara handlar om vem som ska bli statsminister, utan om vilka politiska samarbeten som över huvud taget är möjliga.

Den 6 november inträffade två betydelsefulla förändringar. Sverigedemokraterna meddelade att partiet inte längre kräver ministerposter i en kommande regering under Ulf Kristersson. Samtidigt öppnade Centerpartiet för samtal med både Kristersson och Magdalena Andersson om deras politiska alternativ. Centerpartiet har emellertid inte övergett sina principiella invändningar mot att ge Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet regeringsinflytande. Därmed har möjligheterna till förhandlingar förändrats, men de grundläggande motsättningarna består.

Det parlamentariska läget är ovanligt komplicerat. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna förfogar tillsammans över 173 mandat, medan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tillsammans har 176. Skillnaden är endast tre mandat, men den får avgörande betydelse eftersom en statsministerkandidat faller om minst 175 ledamöter röstar nej. Centerpartiets 25 mandat blir därmed centrala för båda regeringsalternativen. Partiet kan påverka vem som får möjlighet att bilda regering, men också vilka politiska villkor som måste uppfyllas.

För det rödgröna samarbetet är situationen särskilt betydelsefull. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tillsammans 151 mandat och är därför beroende av stöd eller tolerans från andra partier. Centerpartiet kan bidra till att möjliggöra en regering under Magdalena Andersson, men motsätter sig samtidigt att Vänsterpartiet ingår i regeringen. Vänsterpartiet vill å sin sida ha ett tydligare inflytande över regeringspolitiken. Denna konflikt handlar inte bara om ministerposter, utan också om ekonomisk politik, välfärdens organisering, arbetsmarknaden och fördelningen av samhällets resurser.

Här uppstår en större ideologisk fråga för Socialdemokraterna. Partiet har historiskt förenat reformistisk socialism med parlamentarisk kompromisspolitik. I dagens politiska landskap måste partiet samtidigt förhålla sig till Centerpartiets marknadsliberala utgångspunkter och Vänsterpartiets krav på en mer långtgående omfördelningspolitik. Dessa motsättningar är inte omöjliga att hantera, men de förutsätter att partierna kan formulera ett gemensamt politiskt innehåll. Annars riskerar regeringsförhandlingarna att fastna i frågan om vilka som får delta, snarare än vad en framtida regering faktiskt ska åstadkomma.

Även relationen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har blivit en viktig del av förhandlingarna. Magdalena Andersson har offentligt kritiserat uttalanden från Vänsterpartiets företrädare om Centerpartiet och framhållit betydelsen av förtroende mellan partier som vill samarbeta. Detta visar att motsättningarna inte enbart gäller sakpolitik. De handlar också om hur partierna kommunicerar med varandra och om möjligheten att bygga tillit inför ett framtida regeringssamarbete.

Vad kan hända härnäst?

Det finns nu flera tänkbara utvecklingsvägar. Den första är att Ulf Kristersson lyckas förhandla fram ett upplägg där Centerpartiet accepterar eller tolererar hans statsministerkandidatur. Sverigedemokraternas förändrade inställning till ministerposter kan underlätta en sådan lösning, men Centerpartiets invändningar mot Sverigedemokraternas politiska inflytande kvarstår. Ett avstående från ministerposter är inte detsamma som ett avstående från inflytande över regeringens politik.

Den andra möjligheten är att Centerpartiet efter fortsatta samtal finner förutsättningar att stödja Magdalena Andersson. En sådan lösning skulle emellertid kräva att Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hittar en fungerande parlamentarisk överenskommelse. Det skulle exempelvis kunna innebära en minoritetsregering där vissa partier står utanför regeringen men medverkar till att den kan tillträda och genomföra sin politik. Även detta alternativ förutsätter kompromisser om såväl politiskt innehåll som formerna för inflytande.

En tredje möjlighet är att motsättningarna består och att talmannen tvingas lägga fram ytterligare statsministerförslag utan tillräckligt stöd. Två förslag har redan förkastats. Om sammanlagt fyra förslag avslås ska extra val hållas. Ett sådant förlopp skulle inte automatiskt lösa de politiska motsättningarna, men ge väljarna möjlighet att på nytt ta ställning till partiernas alternativ.

Det går i nuläget inte att avgöra vilken väg som kommer att väljas. Däremot visar utvecklingen att regeringsfrågan i hög grad har kommit att kretsa kring Centerpartiets ställningstaganden och förmågan hos de större partierna att presentera politiska överenskommelser som andra kan acceptera.

Konsekvenserna för det rödgröna samarbetet

Den viktigaste långsiktiga frågan är kanske vad regeringsbildningen innebär för relationen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De tre partierna delar vissa övergripande ambitioner inom välfärd, social trygghet och jämlikhet, men har också betydande skillnader i ekonomisk politik, klimatpolitik och synen på hur långt offentliga reformer bör gå. Deras sammanlagda mandat räcker inte för att ensamma bilda ett stabilt parlamentariskt underlag.

Om Socialdemokraterna söker ett mer omfattande samarbete med Centerpartiet aktualiseras därför frågan om vilket utrymme som finns för Vänsterpartiets och Miljöpartiets politiska prioriteringar. Omvänt måste ett samarbete som ger Vänsterpartiet större inflytande förhålla sig till Centerpartiets uttalade gränser. Det är ett dilemma som inte försvinner när en statsminister väl har blivit vald.

För den svenska socialdemokratin aktualiserar utvecklingen dessutom frågan om ideologisk identitet. Hur ska partiet förena ambitionen att minska ekonomiska och sociala klyftor med de kompromisser som ett brett parlamentariskt samarbete kräver? Hur ska väljarna kunna urskilja partiets långsiktiga samhällsvision om regeringspolitiken bygger på överenskommelser mellan partier med olika ekonomiska grundsyn?

Samtidigt finns en annan sida av denna problematik. Breda politiska uppgörelser kan skapa långsiktighet i frågor där Sverige behöver stabila beslut över flera mandatperioder. Det gäller exempelvis energiförsörjning, försvar, infrastruktur och delar av välfärdens finansiering. Frågan är därför inte enbart om kompromisser ska ingås, utan vilka principer som ska styra dem och hur deras konsekvenser ska redovisas för medborgarna.

När regeringsfrågan skymmer människornas verklighet

Mitt i denna parlamentariska osäkerhet finns en dimension som lätt hamnar i bakgrunden. Sverige står inför omfattande sociala utmaningar. Människor lever med ekonomisk utsatthet, långvarig sjukdom, arbetslöshet och oro över framtiden. Sjukvården, äldreomsorgen och socialförsäkringarna är områden där politiska beslut får direkta konsekvenser för människors möjligheter att leva ett tryggt och värdigt liv.

En utdragen regeringsbildning innebär inte att samhällets institutioner upphör att fungera. Sverige har en övergångsregering och myndigheter som fortsätter sitt arbete. Däremot kan osäkerheten fördröja nya reformer och göra det svårare att fatta långsiktiga politiska beslut. Därför behöver regeringsförhandlingarna också granskas utifrån vilka sociala och ekonomiska frågor som får utrymme i de olika regeringsalternativen.

Den fortsatta utvecklingen kommer att pröva partiernas förmåga att förena ideologiska skillnader med parlamentarisk samverkan. För det rödgröna samarbetet handlar utmaningen om att finna former för samarbete utan att de politiska skillnaderna förnekas. För Centerpartiet handlar den om att förena partiets uttalade gränser med möjligheten att påverka regeringsbildningen. För Ulf Kristersson handlar den om att visa att ett borgerligt regeringsalternativ kan tolereras av en riksdag där hans tidigare regeringsunderlag saknar egen majoritet.

Sverige befinner sig därmed vid ett vägskäl i parlamentarisk mening. Regeringsbildningen kan leda till nya samarbetsformer, en fortsatt minoritetsregering med komplicerade stödöverenskommelser eller ytterligare en prövning inför väljarna. Oavsett vilket alternativ som slutligen förverkligas kvarstår den grundläggande demokratiska uppgiften: att omsätta väljarnas mandat i en fungerande politik som tar ansvar för hela samhället, också för dem vars röster sällan hörs i den politiska debatten.

Tankesmedjan Mångfald och Inkludering – Sveriges Mångfald – Föreningen Mångfald och Inkludering

Politisk analys, 7 november 2026

Föreningen MOI

För ett Sverige i Mångfald och Inkludering