Antisemitismen måste bort – men den demokratiska måttstocken måste gälla alla

Det finns tillfällen då politisk lojalitet måste upphöra och anständigheten ta över. Det här är ett sådant tillfälle. De senaste avslöjandena om kandidater inom Vänsterpartiet som har uttryckt antisemitism, spridit antisemitiska budskap eller uttryckt stöd för Hamas och dess terrorhandlingar är fullständigt oacceptabla. För oss som själva står till vänster är detta kanske ännu viktigare att säga än för dem som sedan länge betraktar Vänsterpartiet som sin politiska motståndare. Antisemitism är antisemitism också när den kommer från vänster. Terrorism är terrorism också när dess offer är israeler.

Hamas massaker den 7 oktober 2023 kan aldrig försvaras, romantiseras eller firas. Det palestinska folkets lidande och den katastrof som drabbat Gazas civila befolkning förändrar inte den principen. Man kan – och måste – kunna försvara palestiniers mänskliga rättigheter, kritisera Israels regering och reagera mot civilt lidande utan att för den skull acceptera antisemitism eller Hamas. Den som inte klarar den gränsdragningen har inget på en demokratisk vallista att göra.

Därför måste Vänsterpartiets ledning nu vara fullständigt kompromisslös. Kandidater som har hyllat terrorism eller spridit antisemitism ska strykas från vallistorna. Där det efter en rättssäker intern prövning står klart att en medlem har spridit grov antisemitism eller försvarat terrorhandlingar bör uteslutning vara den självklara konsekvensen. Att bara flytta en människa från en vallista men låta henne fortsätta representera partiet i andra sammanhang riskerar att bli en administrativ åtgärd där det egentligen krävs en moralisk gränsdragning.

Nooshi Dadgostar har markerat att antisemitism är oacceptabelt och att de berörda personerna ska lämna. Det är välkommet. Men när ett problem återkommer räcker det inte längre att reagera på nästa journalistiska avslöjande. Partiet måste självt granska sina kandidater, sina lokala organisationer och sin politiska kultur. Ett parti som gör anspråk på att bekämpa rasism kan inte tolerera antisemitism i de egna leden. Ett parti som talar om alla människors lika värde kan inte göra undantag beroende på vilka människor som utsätts för hat. Detta riskerar dessutom att kosta Vänsterpartiet röster inför ett val där varje mandat kan få betydelse för regeringsfrågan. Men den viktigaste anledningen att agera är inte opinionssiffrorna. Det är att det är rätt.

Vi vill samtidigt ge Expressen ett tydligt erkännande för granskningen. Det kan kännas obekvämt för delar av vänstern, men journalistik ska inte bedömas efter om dess avslöjanden gynnar vårt eget politiska läger. Expressen har under lång tid varit tydlig i sitt motstånd mot antisemitism. När tidningen hittar antisemitism inom vänstern ska vänsterns svar därför inte vara att angripa budbäraren utan att göra något åt problemet. Vi hade önskat att samma konsekvens alltid hade funnits inom hela den svenska vänstern och dess mediala miljö. Där har också Aftonbladet anledning att fundera över hur tydligt gränsen mot antisemitism har upprätthållits genom åren.

Men Expressen ska fortsätta leta efter skelett i Vänsterpartiets garderober – och samtidigt leta lika noggrant i alla andra garderober. För medan enskilda vänsterpartisters extrema uttalanden med rätta blir föremål för omfattande granskning har svensk politik under de senaste mandatperioderna genomgått en förändring som är betydligt större. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har gjort Sverigedemokraterna till en central del av sitt parlamentariska regeringsunderlag. Det är ett historiskt vägval som inte får normaliseras till den grad att vi slutar tala om varifrån Sverigedemokraterna kommer.

SD bildades 1988 ur en miljö där Bevara Sverige Svenskt spelade en central roll och där personer med bakgrund i nazistiska, fascistiska och rasistiska miljöer fanns bland grundargenerationen. Detta är inte en vänsterpolitisk skröna utan väldokumenterad historia. Det betyder självklart inte att varje människa som i dag röstar på Sverigedemokraterna är nazist. Det vore både felaktigt och intellektuellt ohederligt att påstå. Men ett partis historia spelar roll, och framför allt spelar dess politiska inflytande i dag roll.

Den kanske viktigaste politiska berättelsen under de senaste mandatperioderna är därför inte bara hur Sverigedemokraterna har förändrats för att bli accepterade av den borgerliga högern. Det är också hur den borgerliga högern har förändrats för att kunna samarbeta och regera med stöd av Sverigedemokraterna. Gränser har förskjutits, språkbruk har förändrats och migrationspolitiken har blivit allt hårdare. Förslag och formuleringar som för ett eller två decennier sedan hade betraktats som extrema diskuteras i dag som delar av den normala politiska dagordningen. Normalisering fungerar nämligen åt båda hållen. När ett tidigare isolerat parti släpps in i den politiska värmen förändras partiet, men det förändrar också rummet det släpps in i.

Och Sverige har förändrats. Vi ser valaffischer och politiska budskap som bygger på misstänksamhet, uppdelning och föreställningen att vissa människor hör hemma här mer än andra. Vi ser barn och ungdomar som vuxit upp i Sverige leva med hotet att skickas till länder som de knappt känner. Vi ser äldre människor vars familjer, anknytning och liv finns här ändå riskera utvisning. Vi ser samtidigt hur människor allt oftare reduceras till sin ekonomiska nytta. Kan du arbeta? Kan du försörja dig? Är du lönsam? Är du tillräckligt produktiv? Det är ett människovärde med villkor. Och ett människovärde med villkor är till slut inget människovärde alls.

För oss är detta en av de avgörande politiska frågorna inför valet. Ett samhälles styrka mäts inte främst genom hur framgångsrika de starkaste människorna kan bli. Det mäts genom hur vi behandlar människan som inte orkar springa lika fort som alla andra: den sjuke, den funktionsnedsatte, barnet, den gamla, den arbetslöse, den fattige, den traumatiserade flyktingen och människan som inte längre kan vara produktiv. Människan som behöver oss. Det är där ett samhälles verkliga moral blir synlig.

Sverige byggde en gång mycket av sin självbild kring solidaritet, jämlikhet och tanken att den starkare skulle bära en större del av bördan. Den självbilden var aldrig fullständigt sann. Sverige hade sina orättvisor även då. Men ambitionen betydde något. I dag håller någonting på att gå förlorat. Vi har fått ett samhällsklimat där svaghet alltför ofta betraktas som en kostnad och solidaritet som en utgift. Men människor är inte kostnadsposter. Människovärdet upphör inte när arbetsförmågan gör det.

Därför vägrar vi acceptera den förenklade politiska logiken där man måste välja vilken extremism eller vilket människoförakt man vill fördöma. Vi tänker inte välja. Antisemitism inom vänstern är oacceptabel. Hamas är en terrororganisation och hyllningar av dess terrorhandlingar är oacceptabla. Hat mot judar är oacceptabelt. Men rasism mot muslimer är också oacceptabel. Avhumanisering av flyktingar är oacceptabel. Att låta människors värde bestämmas av deras produktionsförmåga är oacceptabelt. Och den svenska högerns långtgående anpassning till Sverigedemokraternas politiska världsbild måste kunna granskas lika kompromisslöst som extremism inom vänstern. Det ena ursäktar aldrig det andra.

Vi skriver inte detta trots att vi tillhör den röd gröna sidan. Vi skriver det därför att vi gör det. Den som säger sig kämpa för jämlikhet måste ställa högre krav på sig själv. Den som försvarar minoriteter får inte välja vilka minoriteter som förtjänar skydd. Judars rädsla för antisemitism måste tas på samma allvar som muslimers rädsla för islamofobi och flyktingars rädsla för främlingsfientlighet. Människovärdet kan inte portioneras ut efter politisk tillhörighet, religion, etnicitet eller vilket politiskt läger som för tillfället tjänar på att försvara det.

Därför måste Vänsterpartiet städa framför sin egen dörr. Ordentligt. Inte därför att Expressen kräver det. Inte därför att Moderaterna kräver det. Inte därför att opinionsmätningarna kräver det. Utan därför att den demokratiska vänsterns egna värderingar kräver det. Och därefter måste samma strålkastare riktas mot hela det svenska politiska landskapet. Inför valet 2026 behöver Sverige mer än politiska block som pekar på varandras moraliska haverier. Vi behöver återupprätta en mycket enklare princip: Ingen antisemitism. Ingen rasism. Ingen terrorromantik. Ingen avhumanisering. Inga undantag beroende på vem som står för hatet eller vem som drabbas av det.

Framför allt måste vi åter börja bygga ett samhälle där människan har ett värde också när hon är svag, sjuk, gammal, fattig, främmande eller beroende av andra. För det är inte behandlingen av de starkaste som avslöjar vilket slags samhälle vi är. Det är vad vi gör när den svagaste människan knackar på vår dörr.

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI

För ett Sverige i Mångfald och Inkludering

Antisemitismen måste bort – men den demokratiska måttstocken måste gälla alla

Andra inlägg

Välkommen