5 sep. 2026
Det här är egentligen inte en krönika om ett regeringsskifte. Det är en krönika om sorg. Om sorgen över ett Sverige som långsamt håller på att förändras till någonting jag inte längre känner igen. Ett Sverige där orden blivit hårdare, där misstänksamheten blivit större och där människans värde allt oftare tycks mätas efter hennes förmåga att arbeta, producera och klara sig själv. Och kanske framför allt handlar den om en fråga som jag burit med mig länge: Vad händer med ett samhälle när vi slutar bry oss om den som inte orkar stå upp?
För mig har politik aldrig i första hand handlat om skattesatser, opinionsmätningar eller vem som vann den senaste partiledardebatten. Politik handlar om människor. Om den ensamstående mamman som vänder på varje krona i mataffären. Om den långtidssjuke som ännu en gång måste förklara för en myndighet varför kroppen inte fungerar. Om människan med en funktionsnedsättning som tvingas kämpa för sådant andra tar för givet. Om pensionären som arbetat ett helt liv och ändå oroar sig för elräkningen. Om barnet som redan tidigt lär sig att familjen inte har råd. Och om människan som flydde från ett krig, korsade gränser och hav och till sist kom till Sverige – bara för att upptäcka att människor som hon blivit ett av den politiska debattens mest användbara slagträn.
Det är där min politiska övertygelse börjar. Hos den människa som står längst ned. För mig kan ett samhälles styrka aldrig mätas genom hur bekvämt livet är för den som redan har allt. Samhällets verkliga styrka visar sig i hur vi behandlar den som har minst. Och därför anser jag att Sverige behöver en ny regering.
Någonting har hänt med Sverige
Det är svårt att sätta fingret på exakt när förändringen började. Den kom inte över en natt. Den smög sig på. Lite hårdare språk här. Lite större misstänksamhet där. Några ytterligare krav på den sjuke. Några ytterligare begränsningar för den utsatte. Några ytterligare politiska utspel där människor med utländsk bakgrund fick bära ansvaret för problem som ofta är betydligt mer komplicerade än så.
Till slut började orden själva förändras. Svaghet blev någonting skamligt. Utsatthet började betraktas med misstänksamhet. Invandring blev närmast synonymt med problem. Solidaritet började låta som ett ord från en annan tid. Och någonstans på vägen började vi dyrka någonting annat: produktiviteten.
Produktivitetens religion
Arbeta, prestera och leverera. Var flexibel och anställningsbar. Utbilda dig, omskola dig och flytta dit arbetena finns. Jobba längre, kräv mindre och framför allt: ligg aldrig någon annan till last. Det är produktivitetens religion. Dess människosyn är enkel. Den produktiva människan är en framgångsrik människa. Den improduktiva människan blir ett problem som måste hanteras.
Men jag vägrar acceptera den människosynen. För människan är inte en produktionsenhet. Människan har ett värde också när hon ligger i en sjukhussäng. Hon har ett värde när hon är arbetslös. Hon har ett värde när depressionen gör det omöjligt att stiga upp på morgonen. Hon har ett värde när funktionsnedsättningen innebär att hon behöver andra människor för att klara vardagen. Hon har ett värde när hon är åttiofem år och inte längre producerar någonting som kan räknas in i bruttonationalprodukten. Och hon har ett värde om hon föddes i Damaskus, Mogadishu eller Kabul i stället för Stockholm, Kiruna eller Malmö. Det borde vara självklart. Ändå känns det allt mindre självklart i dagens Sverige.
Jag är rädd för vad vårt språk gör med oss
Det finns en särskild sorts fara i politiken som inte går att mäta i budgettabeller. Det är vad som händer med människors blick på varandra. När människor ständigt beskrivs som kostnader börjar vi till slut se kostnader när vi möter dem. När invandring ständigt diskuteras som ett hot börjar människor med utländsk bakgrund betraktas med misstänksamhet. När sjukskrivna ständigt möts av diskussioner om fusk och kontroll börjar den sjuke känna att hon måste bevisa sin sjukdom. När arbetslösa ständigt beskrivs som människor som behöver starkare incitament börjar arbetslöshet betraktas som ett karaktärsfel.
Det är så ett samhällsklimat förändras. Inte genom ett enda dramatiskt beslut, utan genom tusentals små förskjutningar av gränsen för vad vi accepterar. Och jag tycker att den gränsen har flyttats alldeles för långt.
Men det räcker inte att byta regering
Det här är också den svårare delen för mig. För jag önskar att jag kunde säga att allt skulle förändras bara Tidöregeringen förlorade makten. Det tror jag inte. Min oro gäller också Socialdemokraterna. Ett parti som en gång byggde hela sin identitet kring klass, jämlikhet och solidaritet tycks allt oftare räddare för att förlora mittenväljaren än för att förlora sin själ.
Jag saknar en socialdemokrati som vågar vara socialdemokratisk. Som inte ständigt frågar vart opinionen är på väg innan den bestämmer vart samhället borde gå. Som vågar säga att jämlikhet faktiskt kräver omfördelning, som vågar försvara den generella välfärden och tala om klassamhället. Som vågar säga att marknaden är ett verktyg och inte en moralisk kompass. Och som framför allt vågar stå bredvid den utsatte också när det inte är politiskt bekvämt.
För om också socialdemokratin accepterar föreställningen att hårdare alltid är bättre, att kontroll alltid är klokare än tillit och att migrationspolitiken måste diskuteras på högerns villkor – vem ska då flytta gränsen åt andra hållet? Jag vill inte bara ha andra människor i Rosenbad. Jag vill ha en annan riktning.
Jag vill kunna känna stolthet över Sverige igen
Jag vill kunna känna stolthet över ett Sverige som säger: Du får vara svag här. Du får bli sjuk här. Du får misslyckas här. Du får förlora arbetet. Du får behöva hjälp. Du får komma hit från ett annat land och ändå så småningom bli en del av vårt gemensamma vi. Du behöver inte bevisa ditt människovärde varje morgon.
För ett samhälle är inte bara ett ekonomiskt projekt. Det är ett löfte vi ger varandra. Ett löfte om att den dag mina ben inte längre bär mig, kommer någon annans händer att göra det. Och att den dag dina ben inte längre bär dig, kommer mina händer att finnas där för dig. Det är egentligen hela solidaritetens idé. Inte välgörenhet. Inte snällhet. Inte naivitet. Ömsesidighet.
I dag är det någon annan – i morgon kan det vara du
Det finns en märklig föreställning i vår tid om att de starka och de svaga är två olika sorters människor. Det är de inte. De är samma människor vid olika tidpunkter i livet. Den högavlönade tjänstemannen kan få cancer. Företagaren kan gå i konkurs. Den friska tjugofemåringen kan råka ut för en olycka. Den trygga familjen kan splittras. Krig kan förvandla en lärare, läkare eller butiksägare till flykting på några veckor.
Livet frågar inte efter din samhällsklass innan katastrofen kommer. Det är därför vi byggde ett samhälle tillsammans från början. För ingen människa kan försäkra sig mot livet.
Det här är Sverige jag vill rösta för
När jag tänker på det kommande valet tänker jag därför mindre på partiledarna än på människorna som sällan får stå i centrum för valrörelsen. Jag tänker på dem som inte har råd att köpa annonsutrymme, som inte har lobbyister, som inte skriver debattartiklar och som inte bjuds in till Almedalen. De som kanske inte ens orkar följa valdebatterna eftersom all kraft går åt till att klara ännu en dag.
Jag önskar att någon ställde en enda fråga till varje politiker som söker vårt förtroende: Vad tänker du göra för den människa som aldrig kommer att kunna ge dig någonting tillbaka? Svaret på den frågan skulle säga mer om deras människosyn än hundra partiledardebatter. För där börjar politiken för mig. Hos den människa som behöver oss mest.
Jag vill ha en ny regering. Men jag vill också ha något mycket större än så. Jag vill ha tillbaka solidariteten. Jag vill ha tillbaka övertygelsen om att samhället faktiskt har ett ansvar för människor. Jag vill ha tillbaka ett politiskt språk där medmänsklighet inte förväxlas med svaghet. Jag vill ha ett Sverige där vi kan se en människa som ligger ned utan att omedelbart fråga varför hon inte reser sig. Ett Sverige där vi i stället böjer oss ned och frågar: Behöver du hjälp?
För mig är det inte svaghet. Det är civilisation.
Och när jag går till valurnan är det ytterst detta jag röstar om. Inte bara vem som ska regera Sverige, utan vilka vi vill vara när någon av oss faller.
Och om vi fortfarande är beredda att bära varandra.
Sveriges Mångfald
Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering
3 sep. 2026
Med bara dagar kvar till riksdagsvalet den 13 september har den svenska valrörelsen gått in i ett betydligt mer osäkert skede än vad många förmodligen föreställde sig för bara några veckor sedan. Under stora delar av mandatperioden har oppositionen haft ett betydande opinionsövertag och ett regeringsskifte har tidvis framstått som närmast sannolikt. Men den bilden har förändrats snabbt.
I TV4/Novus mätning, genomförd den 24–30 augusti, leder oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – med 50,3 procent mot 47,7 procent för Tidöpartierna. Skillnaden är bara 2,6 procentenheter. Socialdemokraterna faller samtidigt kraftigt till 25,8 procent. I Demoskops färska mätning är avståndet ungefär lika stort: oppositionen får 50,6 procent och regeringssidan 47,3 procent.
Detta ska jämföras med SVT/Verians augustimätning där oppositionen fortfarande ledde med hela tio procentenheter. Valet har alltså på mycket kort tid gått från att se relativt avgjort ut till att åter vara öppet.
Hur sannolikt är ett regeringsskifte?
Om man enbart utgår från det samlade opinionsläget är ett regeringsskifte fortfarande något mer sannolikt än att Ulf Kristerssons regeringsunderlag får förnyat mandat. Men marginalen är numera för liten för att tala om någon säker oppositionseger.
Min samlade bedömning i detta skede skulle vara ungefär 60 procents sannolikhet för ett förändrat regeringsunderlag och omkring 40 procent för att den nuvarande sidan lyckas behålla makten. Det är inte en matematisk prognos utan en politisk bedömning utifrån de senaste mätningarna, utvecklingen under valrörelsen och framför allt fyraprocentsspärrens betydelse.
Den verkliga dramatiken heter Liberalerna.
I Novus ligger L på 3,3 procent. I den undersökningen skulle partiet alltså falla ur riksdagen. Novus mandatberäkning ger då oppositionen ett mycket tydligt parlamentariskt övertag.
Men 3,3 procent är samtidigt tillräckligt nära fyraprocentsspärren för att strategisk stödröstning kan förändra hela situationen under valets sista dagar. Om borgerliga väljare börjar lämna framför allt Moderaterna för att rädda Liberalerna kvar i riksdagen kan mandatfördelningen förändras dramatiskt.
Det betyder också att de sista opinionsmätningarna paradoxalt nog själva kan bidra till att förändra det valresultat de försöker förutsäga.
Hur mycket kan vi egentligen lita på opinionsmätningarna?
Opinionsmätningar är värdefulla – men de är ögonblicksbilder, inte valresultat.
Novus senaste väljarbarometer bygger exempelvis på 2 984 intervjuer. Verians väljarbarometer för SVT bygger normalt på omkring 3 000 intervjuer. Undersökningsföretagen arbetar med viktningar för bland annat ålder, kön, utbildning, region och tidigare partival för att få urvalet att bättre motsvara väljarkåren.
Det gör mätningarna seriösa. Men det gör dem inte ofelbara.
När skillnaden mellan regeringsalternativen är två eller tre procentenheter måste siffrorna därför behandlas med stor försiktighet. Små förändringar bland sena väljare, valdeltagande eller strategiskt röstande kan avgöra mandat som i sin tur avgör regeringsmakten.
Dessutom säger en enskild dramatisk förändring mindre än flera mätningar som visar samma rörelse. Socialdemokraternas fall med 4,3 procentenheter i Novus är visserligen statistiskt säkerställt, men det återstår att se om andra institut bekräftar hela storleken på tappet. Novus själv konstaterar att väljarna nu tycks ha börjat röra sig betydligt mer när valet närmar sig.
Vi bör därför varken avfärda opinionsmätningarna eller behandla dem som facit.
Opinionsmätningar beskriver inte bara opinionen – de kan påverka den
Här finns en demokratisk paradox.
När medier dagligen berättar vem som ”leder”, vem som ”rasar” och vem som riskerar att åka ur riksdagen blir opinionsmätningen en del av själva valrörelsen.
Den kan skapa mobilisering: väljare som tror att deras sida håller på att förlora får större anledning att faktiskt gå och rösta.
Den kan skapa passivitet: väljare som tror att segern redan är klar kan stanna hemma.
Och framför allt kan den skapa strategisk röstning. Forskningen om svenska väljare visar att strategiskt röstande förekommer och att väljare kan väga in både andra väljares förväntade beteende och möjliga regeringskonstellationer när de väljer parti.
Det är därför Liberalernas siffror är så politiskt explosiva.
En mätning som visar L på 3,3 procent kan få en moderat väljare att rösta på Liberalerna. Därmed har opinionsmätningen inte bara registrerat verkligheten – den har varit med och förändrat den.
Samma psykologiska mekanism kan nu verka på den andra sidan. Socialdemokraternas kraftiga nedgång kan fungera som en väckarklocka för väljare som under sommaren betraktat Magdalena Anderssons återkomst till Rosenbad som närmast självklar. Magdalena Andersson har själv varnat för just detta och sagt att väljare kan ha tagit valresultatet för givet.
En dålig opinionsmätning behöver alltså inte alltid vara dålig för ett parti. Tio dagar före ett val kan den mobilisera människor som annars hade stannat hemma.
Oppositionens stora problem: den kan vinna valet utan att ha ett färdigt regeringsalternativ
Här kommer vi till den fråga som kan bli helt avgörande.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet kan tillsammans få en majoritet av mandaten. Men de är inte överens om vilken regering denna majoritet ska leda till.
Centerpartiet har varit mycket tydligt. Partiet vill byta regering men accepterar inte Vänsterpartiet i regeringen. C lanserade i augusti i stället tanken på en bredare mittenregering och vill hålla både V och SD utanför regeringsmakten.
Vänsterpartiet har samtidigt under lång tid krävt att få ingå i regeringen om dess mandat behövs för att Magdalena Andersson ska kunna regera. Nooshi Dadgostar har visserligen nyligen sagt att V inte kommer att fälla Magdalena Andersson, vilket skapar ett visst förhandlingsutrymme, men kravet på regeringsinflytande ligger fortfarande tungt över regeringsfrågan.
Och Magdalena Andersson själv har nu sagt att hon har ”svårt att se” Vänsterpartiet i regeringen.
Detta är ingen detalj.
Det är oppositionens kanske största trovärdighetsproblem.
Man kan inte både behöva Vänsterpartiets väljare och behandla Vänsterpartiet som politiskt överflödigt
Här uppstår en fråga som Socialdemokraterna till slut måste besvara.
Vänsterpartiets röster kan behövas för att avsätta Tidöregeringen. Vänsterpartiets mandat kan behövas för att Magdalena Andersson ska bli statsminister. Vänsterpartiet förväntas dessutom vara med och bära budgetar och svåra politiska beslut.
Men när regeringen ska bildas riskerar partiet åter att ställas utanför.
Vänsterpartiet har aldrig suttit i en svensk regering, trots att partiet under långa perioder varit parlamentariskt nödvändigt för socialdemokratiska regeringar.
Det är politiskt förståeligt att Socialdemokraterna vill maximera sitt manöverutrymme. Men någonstans finns också en demokratisk trovärdighetsfråga: hur länge kan ett partis väljare förväntas leverera det parlamentariska underlaget utan att partiet betraktas som legitimt nog att dela regeringsansvaret?
Samtidigt måste också Vänsterpartiet förstå att regeringsmakt innebär något annat än opinionsbildning. Ett regeringsparti måste bära hela statens ansvar, kompromissa och ibland fatta beslut som de egna väljarna ogillar. De senaste kontroverserna kring delar av Vänsterpartiet har dessutom givit motståndarna argument mot V-ministrar och försvårat Dadgostars krav.
Frågan är därför större än ministerposter. Den handlar om huruvida Vänsterpartiet är på väg att fullt ut integreras i det svenska regeringssystemet eller ännu en gång ska fungera som parlamentarisk garant utan att få sitta vid regeringens bord.
Centerpartiets paradox
Centerpartiet befinner sig samtidigt i en nästan lika svår situation.
Partiet vill avsätta Tidöregeringen. Magdalena Andersson är den realistiska statsministerkandidat som återstår om C samtidigt vägrar stödja en regering beroende av Sverigedemokraterna. Men C vägrar också acceptera Vänsterpartiet i regeringen.
Därmed uppstår en parlamentarisk ekvation där Centerpartiet i praktiken kan behöva röster från samma vänsterparti som man inte vill ge regeringsinflytande.
Dessutom finns stora sakpolitiska motsättningar. Ett konkret exempel är karensavdraget: Socialdemokraterna vill avskaffa det medan Centerpartiet har motsatt sig förslaget så kraftigt att frågan kopplats till partiets stöd för en kommande regering.
Ändå finns en intressant gemensam nämnare mellan V och C som lätt försvinner när politiken reduceras till höger och vänster.
De uttrycker två mycket olika former av socialt ansvar.
Vänsterpartiet talar främst om ekonomisk jämlikhet, välfärd, arbetsvillkor och människor som har små ekonomiska marginaler. Centerpartiets sociala perspektiv kommer från en annan tradition: hela landets möjligheter, decentralisering, små samhällens överlevnad och människors möjlighet att leva även långt från de ekonomiska maktcentrumen.
Ekonomiskt står partierna ofta mycket långt från varandra. Men båda bär perspektiv som riskerar att försvinna om regeringsbildningen enbart blir ett spel om den politiska mitten.
Det borde därför inte vara otänkbart att de två partierna, utan att ge upp sina ideologier, faktiskt kan hitta begränsade kompromisser kring utsatthet, regional rättvisa, vård, omsorg och människors möjlighet att leva värdiga liv.
Politikens uppgift är trots allt inte att hitta människor som redan tycker lika. Politikens uppgift är att göra det möjligt för människor som tycker olika att tillsammans lösa gemensamma problem.
Regeringssidan har ett tydligt övertag på en punkt
Här måste oppositionen också vara självkritisk.
Ulf Kristersson kan trots alla konflikter inom Tidösamarbetet peka på ett existerande maktunderlag. Väljarna vet ungefär vilka partier som tänker försöka regera tillsammans.
Magdalena Andersson kan ännu inte göra samma sak.
Det betyder inte att Tidösidan nödvändigtvis har större politisk samstämmighet. Men den har större institutionell tydlighet.
Det är ett viktigt värde i en valrörelse.
För den väljare som framför allt efterfrågar stabilitet kan frågan till oppositionen därför bli brutal:
Ni säger att Sverige behöver en ny regering. Men vilken regering är det ni ber oss rösta fram?
Den frågan kan inte besvaras med opinionssiffror.
Valets kanske verkliga avgörande
Det är därför fullt möjligt att valet 2026 får två vinnare.
En vinnare på valnatten.
Och en vinnare i regeringsförhandlingarna.
Om Liberalerna faller ur riksdagen kan mandatmatematiken göra ett maktskifte mycket sannolikt även om skillnaden i röster mellan sidorna blir liten. Om L däremot räddas av stödröster kan hela situationen förändras.
Och om oppositionen vinner måste den därefter lösa sitt eget grundproblem: relationen mellan S, C och V.
Centerpartiet kan knappast få både en S-ledd regering och garantier för att V saknar allt avgörande inflytande om V mandat behövs. Vänsterpartiet kan knappast kräva full regeringsmakt utan att acceptera djupgående kompromisser. Och Socialdemokraterna kan inte i längden låta alla motsättningar förbli obesvarade och samtidigt kräva väljarnas förtroende för ett stabilt regeringsalternativ.
Det behövs därför något som varit märkligt frånvarande i svensk politik under många år:
politisk förhandling före ultimatum.
Kanske är detta också den större frågan inför valet 2026. Inte bara vem som blir statsminister, utan vilken sorts parlamentarisk kultur Sverige ska ha.
Ska politiken fortsätta byggas genom röda linjer där varje parti först räknar upp vilka man vägrar samarbeta med?
Eller ska valresultatet betraktas som medborgarnas uppdrag till partierna att faktiskt sätta sig vid ett bord och finna en väg framåt?
För människor som lever med sjukdom, fattigdom, funktionsnedsättning, arbetslöshet eller andra former av utsatthet är regeringsspelet i sig tämligen ointressant. De behöver en fungerande sjukförsäkring. En tillgänglig vård. En äldreomsorg med tid för människor. Ekonomisk trygghet. Bostäder. Arbete. Och ett samhälle där människovärdet inte bestäms av produktionsförmågan.
Där finns också den fråga vi anser borde stå högre än nästan alla andra under valrörelsens sista dagar:
Vilken regering är faktiskt beredd att bära det sociala ansvaret för hela Sverige – också för människorna som aldrig kommer att vara valets ekonomiska vinnare?
Opinionsmätningarna kan berätta vem som just nu ligger först.
Men de kan aldrig besvara den frågan.
Tankesmedjan MOI
Föreningen MOI
Sveriges Mångfald
3 sep. 2026
Snart är det val. Under månader har vi hört löften, utspel, anklagelser och siffror. Vi har hört om skatter och bidrag, kriminalitet och migration, vårdköer och arbetslöshet, tillväxt och statsfinanser. Allt detta spelar roll. Men när valrörelsens sista affischer en dag plockas ner och valstugorna stänger finns en fråga kvar som är större än nästan alla de andra:
Vilket Sverige vill vi vara?
Inte bara vilket parti vi vill ska regera, vilken skatt vi vill betala eller vilka reformer vi hoppas få genomförda. Utan vilket samhälle vi vill lämna efter oss. Och kanske framför allt: hur vi vill att detta samhälle ska behandla den människa som inte längre orkar stå.
Vi har talat om de svaga som om de vore någon annan
Under den här artikelserien har jag återkommit till utsattheten. Till den sjuke och den arbetslöse. Den fattige och den funktionsnedsatte. Den ensamme. Barnet som växer upp utan det andra tar för givet. Den äldre som känner sig som en kostnad. Människan som en gång klarade allting själv och som plötsligt måste be någon annan om hjälp.
Men egentligen har serien aldrig handlat om "de utsatta". Den har handlat om oss.
För det finns inget permanent "vi" och "de". Det finns bara människor i olika delar av livet. I dag arbetar du. I morgon kanske du blir sjuk. I dag hjälper du din mamma med matkassarna. En dag kanske någon måste hjälpa dig. I dag betalar du skatt till en sjukförsäkring du inte använder. I morgon kan just den försäkringen vara skillnaden mellan trygghet och katastrof.
Vi turas om att vara starka. Vi turas om att behöva varandra. Det är kanske den enklaste beskrivningen av ett samhälle som finns.
Vad är en människa värd?
Någonstans under alla politiska konflikter finns en fråga som sällan ställs rakt ut: Vad ger en människa hennes värde? Är det hennes arbete, hennes lön, hur mycket skatt hon betalar, hennes utbildning, hennes hälsa eller hennes förmåga att försörja sig själv?
Om svaret är ja uppstår omedelbart nästa fråga: Vad händer den dag hon inte längre kan?
Om människovärdet är beroende av produktivitet kommer det alltid att finnas människor vars värde kan ifrågasättas. Men om människovärdet är okränkbart förändras utgångspunkten. Då hjälper vi inte den sjuke därför att hon varit tillräckligt produktiv. Vi hjälper henne därför att hon är människa. Vi skyddar inte barnet därför att barnet har gjort sig förtjänt av det. Vi skyddar barnet därför att ett barn ska skyddas. Vi vårdar inte den äldre därför att hennes tidigare arbetsliv kan räknas om till ett visst antal år av omsorg. Vi vårdar henne därför att hennes värdighet inte upphör när arbetsförmågan gör det.
Det borde vara självklart. Ändå behöver det sägas.
Politiken avslöjas i mötet med den maktlöse
Det är lätt att tala om människovärde när ingenting står på spel. Det verkliga provet kommer när solidariteten kostar pengar. När vården behöver resurser, när socialtjänsten behöver fler människor, när skolan behöver stödja barnet som kräver mer än andra, när någon behöver sjukersättning under lång tid eller när den hemlöse behöver en bostad trots att livet är kaotiskt.
Det verkliga provet kommer dessutom när den utsatta människan inte är perfekt, tacksam och enkel att hjälpa.
Det är då orden prövas.
För människovärde som bara gäller den skötsamme är inget människovärde. Medmänsklighet som bara omfattar människor vi tycker om är ingen särskilt svår medmänsklighet. Och solidaritet som aldrig får kosta någonting är bara ett vackert ord.
Men ansvar då?
Naturligtvis har människor ansvar. Det är inte medmänskligt att låtsas något annat. Den som kan arbeta bör efter förmåga bidra. Den som begår brott ska ställas till ansvar. Den som fuskar med våra gemensamma system skadar tilliten som systemen bygger på. Ett samhälle måste kunna ställa krav.
Men ansvar och människovärde är inte motsatser.
En människa förlorar inte sitt människovärde därför att hon har misslyckats. Inte ens därför att hon har fattat dåliga beslut. Det är kanske just där ett civiliserat samhälle skiljer sig från ett hårt.
Vi kan säga: Du gjorde fel. Du har ett ansvar. Du måste försöka förändra ditt liv.
Och samtidigt:
Du är fortfarande en av oss.
Den sista meningen betyder allt.
Vilka får finnas i vårt Sverige?
Jag önskar att vi inför valet vågade tala mer om den frågan. Inte vilka människor som bokstavligen får befinna sig inom landets gränser, utan vilka människor som får känna att de har en självklar plats i gemenskapen.
Får man vara långsam i ett samhälle besatt av effektivitet? Får man vara sjuk i ett samhälle som dyrkar arbetsförmåga? Får man misslyckas och behöva en andra chans? Får man vara gammal och behöva mycket omsorg? Får man leva med en funktionsnedsättning som innebär att samhället måste lägga stora resurser på att göra ett värdigt och självständigt liv möjligt?
Får man ibland vara den som tar emot mer än man ger?
Jag hoppas det.
För annars har vi byggt ett samhälle som fungerar fantastiskt för den människa som aldrig behöver det.
Valet handlar också om rädsla
Det är lätt att vinna människors uppmärksamhet genom rädsla. Rädslan för brott, arbetslöshet och ekonomisk nedgång. Rädslan för människor vi inte känner. Rädslan för att någon annan får något vi själva har arbetat för. Vissa av dessa rädslor handlar om verkliga problem som politiken måste ta på allvar. Men ett land kan inte bara byggas på det vi är rädda för.
Någon måste också tala om vad vi hoppas på.
Jag hoppas på ett Sverige där människor vågar lita på varandra. Ett Sverige där ett barn inte behöver ärva sina föräldrars hopplöshet. Där den som blir sjuk får koncentrera sig på att bli så frisk som möjligt i stället för att frukta nästa myndighetsbeslut. Där den äldre får känna att hon fortfarande tillhör framtiden, även när större delen av hennes liv ligger bakom henne.
Jag hoppas på ett Sverige där arbete ger stolthet men inte definierar människovärdet. Där framgång får beundras utan att misslyckandet föraktas. Där vi förstår skillnaden mellan att ställa krav och att sparka nedåt.
Ingen vet vem som behöver handen nästa gång
Kanske är solidaritet egentligen mycket enklare än alla våra politiska teorier. En människa faller. En annan människa sträcker fram handen. Nästa gång kan rollerna vara omvända.
Ur denna enkla tanke har vi byggt något oerhört: sjukvård, skolor, äldreomsorg, socialförsäkringar, stöd till människor med funktionsnedsättningar och skydd för barn. Institutioner som ytterst bygger på ett löfte mellan människor:
Du ska inte behöva möta livets värsta ögonblick ensam.
Systemen är inte perfekta. De kommer aldrig att bli perfekta. De måste kunna granskas, förändras och förbättras. Men tanken bakom dem är värd att försvara.
När du står där med valsedeln
När du står där med valsedeln i handen hoppas jag att du tänker på ekonomin, jobben, skolan, vården, tryggheten, klimatet och Sveriges framtid.
Men jag hoppas också att du tänker på någon du kanske aldrig kommer att träffa.
Människan som just den morgonen inte orkade resa sig ur sängen. Barnet som försöker dölja fattigdomen för klasskamraterna. Kvinnan som funderar på om hon vågar lämna mannen som slår henne. Den äldre mannen som väntar på att någon ska ha tid att sätta sig bredvid honom en stund. Den långtidssjuka som öppnar ännu ett myndighetsbrev med darrande händer.
Och tänk sedan på dig själv.
Inte bara som du är i dag, utan som du kan vara om tio, tjugo eller fyrtio år. Sjuk. Gammal. Arbetslös. Sörjande. Beroende av andra.
Fortfarande samma människa.
Fortfarande med samma värde.
Vilket Sverige vill vi vara?
Det är den fråga jag återkommer till. Jag vill inte ha ett Sverige där människor aldrig behöver hjälp. Ett sådant samhälle har aldrig existerat och kommer aldrig att göra det.
Jag vill ha något svårare.
Ett Sverige där vi inte skäms för att behöva varandra. Där styrka inte betyder att aldrig falla, utan att vi tillsammans har byggt något som fångar den som gör det. Där produktivitet är värdefull, men människan ovärderlig. Där ansvar kan krävas utan att värdigheten tas ifrån någon. Där den starke förstår att styrkan är tillfällig och den svage vet att svagheten inte gör henne mindre mänsklig.
Vi kommer att rösta olika. Vi kommer att tro på olika lösningar. Vi kommer att argumentera, kritisera och kompromissa. Så måste demokratin fungera. Men under alla våra meningsskiljaktigheter hoppas jag att det fortfarande finns någonting som förenar oss:
Att människan kommer först.
För till slut kommer historien inte bara att fråga hur rikt Sverige var, hur högt vårt BNP steg eller hur effektiva våra system blev. Den kommer också att fråga vad vi gjorde med vår rikedom, vår styrka och våra möjligheter.
Hur behandlade vi människan som inte kunde göra sin röst hörd?
Vad gjorde vi när någon föll?
Gick vi förbi?
Eller stannade vi?
Det är också ett val.
Och kanske är det det viktigaste valet av alla.
Zelda Boudine för Sveriges Mångfald
Fotnot om seriens illustrationer
Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.
Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.
Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.
För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.
3 sep. 2026
Det finns något märkligt i vår tid. Vi beundrar hårdhet. Den som ställer krav beskrivs som modig, den som säger nej anses ansvarstagande och den som talar om disciplin betraktas som realist. Men den som ber oss att stanna upp inför en människa som har fallit riskerar att beskrivas som naiv, känslostyrd eller svag. Det är som om medkänslan blivit något vi nästan måste försvara. Som om solidariteten vore en vacker tanke från en annan tid, medan hårdheten representerar verkligheten.
Jag tror att det är precis tvärtom. Det krävs väldigt lite mod för att vara hård mot den som redan ligger ner. Det verkliga modet ligger i att vägra gå förbi.
Vi har börjat frukta svagheten
Kanske är det därför utsatthet provocerar oss. Den påminner oss om något vi helst vill glömma: att kontrollen över våra egna liv är begränsad. Vi vill gärna tro att världen är rättvis, att den som arbetar hårt klarar sig, att den som gör rätt val får ett gott liv och att framgång är belöningen för ansträngning medan motgång är konsekvensen av dåliga beslut.
Det är en tröstande berättelse. För om den är sann behöver vi inte vara rädda. Då kan vi skydda oss från utsattheten genom att göra allting rätt.
Men livet har aldrig ingått det avtalet med oss.
Den skötsamme får också cancer. Den flitige kan bli arbetslös. Den lyckliga familjen kan förlora ett barn. Den starkaste människan kan vakna en morgon och upptäcka att kroppen inte längre fungerar. Den som alltid har hjälpt andra kan plötsligt vara den som behöver hjälp.
Kanske är det just därför vi ibland tar avstånd från den utsatta. För om hennes situation helt och hållet är hennes eget fel kan vi fortsätta tro att samma sak aldrig kommer att hända oss. Det är lättare att döma en människa än att erkänna hur tunn skiljelinjen mellan våra liv faktiskt kan vara.
Avståndet mellan "vi" och "de"
Det börjar nästan alltid med språket. Vi talar om de arbetslösa, de sjukskrivna, de fattiga, de hemlösa, de missbrukande, de funktionsnedsatta och de gamla. Orden skapar grupper, grupperna skapar avstånd och avståndet gör något med vår förmåga att känna igen oss själva i den andra människan.
När människan på andra sidan inte längre är Anna, Mohammed, Eva eller Johan blir det lättare att tala om kostnader, volymer, belastningar och incitament. Människan förvandlas sakta till en siffra i ett system.
Naturligtvis behöver politiken statistik. Budgetar måste gå ihop och resurser är begränsade. Ett samhälle som vill kunna hjälpa människor långsiktigt måste också ta ansvar för sin ekonomi. Men någonting går förlorat när siffrorna blir hela berättelsen.
För bakom varje decimal finns ett köksbord. Bakom varje procentsats finns en människa som ligger vaken på natten. Bakom varje kostnadspost finns någon som älskar och älskas av någon annan.
Statistiken kan berätta hur många som är utsatta. Den kan aldrig berätta hur det känns att vara en av dem.
Hårdheten har också ett pris
Vi borde därför våga ställa en fråga som alltför sällan ställs: Vad kostar hårdheten?
Vad händer med ett samhälle där människor ständigt måste bevisa att de förtjänar hjälp? Vad händer när den sjuke misstänkliggörs innan hon blir trodd, när den arbetslöse betraktas som lat innan någon frågat vad som hänt eller när den fattige förväntas redovisa varje krona för att visa att nöden verkligen är tillräckligt stor?
Något händer inte bara med den utsatte. Något händer med oss alla.
Tillit ersätts av misstänksamhet. Gemenskap ersätts av kontroll. Vi börjar dela upp människor i värdiga och ovärdiga, skötsamma och oskötsamma, de som förtjänar vår hjälp och de som får skylla sig själva.
Och förr eller senare upptäcker någon av oss att vi själva har hamnat på fel sida av den gränsen.
Medmänsklighet betyder inte kravlöshet
Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Människor har ansvar för sina liv, och människor kan behöva hjälp. Det ena upphäver inte det andra.
Vi kan ställa rimliga krav utan att förnedra. Vi kan motverka fusk utan att behandla alla som misstänkta. Vi kan förvänta oss att människor försöker utan att utgå från att den som misslyckats inte har försökt tillräckligt. Och vi kan tala om personligt ansvar samtidigt som vi erkänner den uppenbara sanningen att människors förutsättningar ser oerhört olika ut.
Medmänsklighet betyder inte att säga ja till allt. Det betyder att aldrig glömma vem som står framför oss när vi säger nej.
En människa.
Inte ett ärende. Inte ett personnummer. Inte en kostnad.
En människa.
Det finns styrka i mildheten
Kanske behöver vi ompröva själva ordet styrka. Styrka är inte bara att kunna stå ensam. Styrka kan vara att bära någon annan. Styrka är inte bara att aldrig gråta. Styrka kan vara att våga möta någon annans sorg. Styrka är inte förmågan att säga: "Det där är inte mitt problem." Styrka kan vara att säga: "Jag känner dig inte. Men jag tänker ändå inte lämna dig ensam."
Det är lätt att bygga gemenskap mellan människor som är lika. Det betydligt svårare samhällsbygget sker mellan människor som kanske aldrig kommer att träffas: mellan den friske och den sjuke, mellan den som arbetar och den som inte kan, mellan den unge och den gamle, mellan den som har pengar och den som saknar dem. Mellan människan som betalar in till systemet i dag och människan som behöver systemet i morgon.
Det är detta vi kallar solidaritet.
Inte att alla får lika mycket. Inte att alla gör samma sak. Utan att vi accepterar ett enkelt faktum:
Vi hör ihop.
"Varför ska jag betala för någon annan?"
Det finns en fråga som ofta återkommer när människor behöver hjälp: Varför ska jag betala för någon annan?
Frågan är begriplig. Men den bygger på föreställningen att "någon annan" alltid kommer att vara någon annan.
Det vet ingen av oss.
En dag är det kanske din granne som behöver hjälp. Sedan din syster. Din son. Din partner. Din bästa vän. Och en dag kanske det är du som sitter vid köksbordet med brevet framför dig och försöker förstå hur livet kunde förändras så snabbt.
Då förändras frågan.
Plötsligt handlar den inte längre om varför någon annan ska få hjälp.
Den handlar om huruvida någon kommer när du ropar.
Det är därför solidaritet inte i första hand är generositet från den starke till den svage. Den bygger på insikten att rollerna aldrig är permanenta. I dag kan jag bära. I morgon kan jag behöva bli buren.
Vilka blir vi?
Inför valet kommer politikerna att presentera olika lösningar på Sveriges problem. Vi ska naturligtvis granska dem. Vi ska fråga vad förslagen kostar, om de fungerar och vilka konsekvenser de får. Vi ska kräva ansvar för våra gemensamma resurser.
Men vi borde också ställa en fråga som inte ryms i ett budgetdiagram:
Vad gör politiken med vår syn på varandra?
Gör den oss mer benägna att se människan bakom problemet, eller lär den oss att misstänka henne? Gör den avståndet mellan människor mindre eller större? Bygger den ett samhälle där människor känner ansvar för varandra, eller ett där varje människa förväntas stå ensam när stormen kommer?
För politik handlar ytterst inte bara om kronor, procentsatser och reformutrymme. Politik formar också berättelsen om vilka vi är och vilket ansvar vi anser oss ha för varandra.
Jag vill leva i ett samhälle där styrka inte mäts i förmågan att klara sig utan andra. Där den starkes självständighet aldrig blir viktigare än den utsattes värdighet. Där vi kan kräva ansvar utan att förlora medkänslan och där vi fortfarande förmår se en människa när systemet ser ett ärende.
För civilisationens motsats är inte fattigdom.
Det är likgiltighet.
Ett samhälle börjar inte förlora sin mänsklighet den dag människor blir svaga. Sjukdom, sorg, fattigdom och utsatthet har alltid varit en del av människans historia.
Ett samhälle börjar förlora sin mänsklighet den dag vi ser en annan människas utsatthet och bestämmer oss för att den inte angår oss.
Den dag vi går förbi.
Den dag vi slutar fråga vad som hände och börjar fråga vad det är för fel på människan som föll.
Den dag vi blir så rädda för att någon ska få något hon inte förtjänar att vi accepterar att människor som verkligen behöver hjälp blir utan.
Det är där gränsen går.
Och därför är medmänsklighet inte vår svaghet.
Den är kanske det starkaste vi har.
Analyserat av:
Sveriges Mångfald
Fotnot om seriens illustrationer
Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.
Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.
Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.
För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.
3 sep. 2026
När den utsatta människan blir misstänkt
Det finns en särskild sorts förnedring i att behöva hjälp och samtidigt känna att man inte blir trodd. Att komma till samhället när livet har gått sönder, när kroppen inte längre fungerar, när pengarna är slut eller när den psykiska kraften nästan har försvunnit – och upptäcka att den första uppgiften inte är att få hjälp utan att bevisa att man verkligen behöver den. Bevisa sjukdomen. Bevisa oförmågan. Bevisa fattigdomen. Bevisa utsattheten. Och ibland, nästan, bevisa sin egen hederlighet.
Någonstans på vägen har misstänksamheten fått en allt större plats i vårt sätt att organisera välfärden. Självklart måste offentliga system ha regler och kontroll. Fusk med gemensamma resurser ska motverkas. Men det finns en avgörande skillnad mellan att ha fungerande kontrollsystem och att bygga ett samhälle där misstanken blir utgångspunkten för mötet med den människa som behöver hjälp. När detta sker förändras också relationen mellan medborgaren och välfärdsstaten. Den som tidigare hade en social rättighet blir i stället någon som måste övertyga systemet om att hon är berättigad till dess hjälp.
Att söka hjälp kräver krafter
Vi talar ofta om välfärdens trygghetssystem som om de automatiskt fångar upp den människa som faller. Men för att få del av tryggheten krävs ofta just sådana förmågor som människor i svåra livssituationer kan ha förlorat. Man måste kunna förstå information, fylla i blanketter, passa tider, samla dokument, kontakta myndigheter, beskriva sin situation på rätt sätt och ibland överklaga beslut. Man måste veta vilken myndighet som ansvarar för vad och kunna fortsätta kämpa även efter ett avslag.
För den som är frisk, välutbildad och van att hantera myndigheter kan detta vara besvärligt men möjligt. För den som är svårt sjuk, utmattad, har kognitiva svårigheter, lever med psykisk ohälsa eller befinner sig mitt i en livskris kan samma process vara nästan oöverstiglig. Paradoxen blir brutal: den som behöver samhällets hjälp allra mest kan också vara den som har minst kraft att kämpa för att få den.
Det är lätt att tala om individens ansvar. Betydligt svårare är det att fråga vilket ansvar samhället har för att dess system faktiskt ska vara möjliga att använda för de människor som systemen är skapade för.
När människan blir ett ärende
Den moderna välfärdsstaten är beroende av administration. Det går inte att fördela stora gemensamma resurser utan regler, dokumentation och bedömningar. Problemet uppstår när administrationen upphör att vara ett verktyg för människan och människan i stället förväntas anpassa sig till administrationens behov.
Den sjuka människans verklighet är sällan enkel. Hon kan vara för sjuk för att arbeta heltid men för frisk för att passa in i en viss kategori. Hon kan klara en sak en dag och vara fullständigt utslagen nästa. Psykisk sjukdom följer sällan administrativa tidsgränser. Kroniska sjukdomar kan variera kraftigt. Funktionsnedsättningar ser olika ut från människa till människa. Livet är fullt av gråzoner.
System däremot älskar tydliga kategorier.
Arbetsför eller inte arbetsför. Berättigad eller inte berättigad. Godkänd eller avslagen.
Och någonstans mellan människans komplicerade verklighet och systemets behov av tydliga kategorier riskerar människan att försvinna.
Hon blir ett ärende, ett nummer, en bedömning, ett medicinskt underlag. Hennes liv reduceras till det som går att skriva in i rätt ruta.
Misstankens språk
Språket spelar en större roll än vi kanske tror. Under lång tid har politiska diskussioner om välfärd allt oftare handlat om fusk, felaktiga utbetalningar, bidragsberoende, drivkrafter och krav. Naturligtvis finns missbruk av system och naturligtvis ska det bekämpas. Varje krona som försvinner genom bedrägeri är en krona som kunde ha gått till den som faktiskt behöver den.
Men frågan är vad som händer när undantaget får definiera vår bild av alla.
Om berättelsen om den arbetslösa framför allt handlar om den som inte vill arbeta förändras vår blick på arbetslöshet. Om berättelsen om sjukförsäkringen framför allt handlar om människor som egentligen skulle kunna arbeta förändras vår blick på den sjuka. Om berättelsen om ekonomiskt bistånd framför allt handlar om fusk förändras vår blick på fattigdom.
Till slut möter vi inte längre en människa i nöd.
Vi möter en potentiell bedragare.
Detta är en djupgående moralisk förändring. För misstanken stannar inte i myndighetens regelverk. Den letar sig in i samhällsdebatten, fikarummen och kommentarsfälten. Människor börjar betrakta varandra genom samma raster. Varför arbetar hon inte? Är han verkligen så sjuk? Behöver de verkligen hjälp? Gör hon verkligen allt hon kan?
Den utsatta människan får inte bara bära sin utsatthet. Hon får bära andras misstanke om den också.
Bevisa att du är sjuk – men inte för sjuk
För människor med sjukdom eller funktionsnedsättning kan detta skapa en närmast omöjlig situation. För att få hjälp måste man beskriva sina svårigheter så tydligt som möjligt. Man måste berätta vad man inte klarar, vilka begränsningar man har och på vilka sätt livet inte fungerar. Den människa som kanske ägnat år åt att försöka fokusera på det hon fortfarande kan tvingas plötsligt definiera sig själv genom allt hon inte kan.
Samtidigt finns ett motsatt krav. Man ska rehabiliteras, utvecklas, visa motivation och signalera framtida arbetsförmåga. Man ska alltså på samma gång visa att man är tillräckligt sjuk för att få hjälp och tillräckligt kapabel för att betraktas som möjlig att rehabilitera.
Det är svårt att föreställa sig hur detta påverkar en människa om man aldrig själv har befunnit sig där.
Att gång på gång behöva beskriva sina sämsta dagar.
Att låta främmande människor bedöma ens kropp och psyke.
Att veta att ett beslut på några sidor kan avgöra om ekonomin går ihop.
Att vänta på ett brev som kan förändra hela tillvaron.
Välfärdens administration är för systemet ett ärende. För människan kan samma ärende vara hennes liv.
Fattigdom under misstanke
Samma mekanism drabbar den ekonomiskt utsatta. Fattigdom betraktas ofta som om den vore resultatet av en serie individuella val. Varför sparade personen inte mer? Varför utbildade hon sig inte annorlunda? Varför flyttar han inte? Varför tog hon det där lånet? Varför skaffade familjen barn?
Frågorna kan fortsätta nästan utan slut, och de har en sak gemensamt: de placerar hela förklaringen hos individen.
Men människor lever inte sina liv under laboratorieförhållanden. De föds med olika förutsättningar, växer upp i olika miljöer, har olika hälsa, olika nätverk och olika ekonomiska marginaler. Några kan falla flera gånger och ändå landa mjukt. Andra behöver bara snubbla en enda gång för att hela tillvaron ska rasa.
Att erkänna detta innebär inte att förneka människans eget ansvar. Det innebär att förstå att ansvar och livsvillkor existerar samtidigt.
Ett samhälle som vägrar se skillnaden mellan dem riskerar att göra fattigdomen till ett karaktärsfel. Och då blir hjälpen inte längre en social rättighet utan något som den fattige förväntas göra sig moraliskt förtjänt av.
Kontroll har också ett pris
Det finns dessutom en fråga som sällan får tillräckligt utrymme: Vad kostar misstänksamheten?
Kontrollsystem kostar pengar. Administration kostar pengar. Komplicerade regelverk kräver handläggare, utredningar, intyg och prövningar. Överklaganden kostar. Människor som blir sjukare av långvarig ekonomisk och administrativ stress behöver mer vård. Den som förlorar sin försörjning kan få problem med bostad, skulder och psykisk hälsa.
Vi måste därför våga fråga om varje kontroll verkligen skapar den besparing som den sägs skapa – och dessutom vad den kostar mänskligt.
För effektivitet kan inte bara betyda att så få som möjligt får hjälp. Ett trygghetssystem är inte framgångsrikt för att det lyckas avslå många ansökningar. Den relevanta frågan måste vara om rätt människor får rätt hjälp i rätt tid.
Annars har vi glömt varför systemet över huvud taget finns.
Tillit är inte naivitet
Det finns en föreställning om att alternativet till hård kontroll är naivitet. Som om vi måste välja mellan att misstänka alla eller låta vem som helst utnyttja systemen. Men det är en falsk motsättning.
Ett samhälle kan kontrollera fusk utan att behandla varje sjuk människa som en potentiell bedragare. Det kan ställa krav utan att förnedra. Det kan göra individuella bedömningar utan att utgå från misstänksamhet. Det kan skydda gemensamma resurser samtidigt som det skyddar människans värdighet.
Det handlar ytterst om vilken grundprincip som ska styra mötet.
Ska människan först betraktas som ett problem som måste kontrolleras?
Eller som en medborgare som har rätt att bli lyssnad på?
Tillit betyder inte frånvaro av regler. Tillit betyder att människan inte behöver börja varje möte med samhället från en moralisk skuldposition.
Den tysta konsekvensen
Den kanske allvarligaste konsekvensen av misstankens samhälle är inte ens de människor som får avslag. Det är alla dem som till slut inte orkar söka hjälp.
Människor som drar sig för att kontakta myndigheter eftersom tidigare möten varit förnedrande. Sjuka som pressar sig längre än kroppen klarar eftersom de är rädda för att betraktas som lata. Människor i ekonomisk nöd som väntar tills situationen blivit akut eftersom skammen över att behöva hjälp är för stor.
När människor hellre går utan hjälp än utsätter sig för processen att söka den har något gått fundamentalt fel.
Då har trygghetssystemets tröskel blivit en del av problemet.
Och det är här frågan om värdighet blir så avgörande. Värdighet handlar inte bara om nivån på en ersättning eller antalet timmar av stöd. Den handlar också om hur människan behandlas medan hon ber om det hon behöver.
Man kan få ekonomisk hjälp och samtidigt bli förnedrad. Man kan få vård och samtidigt känna sig överkörd. Man kan få rätt i en överklagan efter månader av rädsla och ändå bära erfarenheten av att ingen trodde på en.
Ett värdigt samhälle måste därför ställa högre krav på sig självt än att bara administrera rätt beslut. Det måste också se människan bakom beslutet.
Inför valet måste vi tala om människosyn
När vi går mot val handlar debatten om skatter, ersättningsnivåer, arbetslinjer, bidragstak och offentliga utgifter. Det är viktiga frågor. Men under dem finns en mycket större fråga som sällan uttalas:
Vilken människosyn ska våra trygghetssystem bygga på?
Ska de utformas med utgångspunkten att människor i första hand försöker lura samhället, eller att de allra flesta vill kunna försörja sig själva och leva självständiga liv när de har möjlighet?
Ska den sjuka människan mötas av misstanke eller omsorg?
Ska den fattiga människan först förklara sina moraliska tillkortakommanden eller få hjälp att komma tillbaka på fötter?
Ska människan behöva bevisa sin värdighet innan hon får del av den trygghet som hon själv varit med och byggt?
Det är inte mjuk sentimentalitet att ställa dessa frågor. Det är politikens kärna. För bakom varje regel finns en människosyn, och bakom varje människosyn växer ett samhälle fram.
Vi kan bygga ett samhälle där människor vet att den dag de faller kommer någon att fråga: Hur kan vi hjälpa dig?
Eller ett samhälle där den första frågan blir: Hur vet vi att du talar sanning?
Skillnaden mellan dessa två frågor är större än den först verkar.
Den handlar om vilket samhälle vi vill leva i när vi själva en dag behöver hjälp.
För ingen av oss vet vem som kommer att vara stark i morgon. Ingen vet vem som blir sjuk, vem som förlorar arbetet, vem som behöver omsorg eller vem vars liv plötsligt faller samman.
Därför bygger vi inte trygghetssystem enbart för de andra.
Vi bygger dem för varandra.
Och den dag vi glömmer det är det inte bara välfärden som har förändrats.
Då har också något i vår syn på människan gått förlorat.
Analyserat av :
Tankesmedjan MOI
Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering
Sveriges Mångfald
Fotnot om seriens illustrationer
Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.
Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.
Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.
För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.
19 aug. 2026
Det finns en fråga som varje samhälle till slut måste besvara: Vad är en människa värd när hon inte längre kan vara nyttig? När hon inte arbetar, producerar eller på andra sätt bidrar till det som vi har vant oss vid att kalla samhällsnyttan. När kroppen inte längre orkar, när sjukdomen har förändrat livet, när funktionsförmågan sviktar eller när åldern gör människan beroende av andra. I ett civiliserat samhälle borde svaret vara självklart: hon är värd precis lika mycket som tidigare. Människovärdet kan inte graderas efter arbetsförmåga, produktivitet, skatteintäkter eller antalet arbetade timmar. Ändå finns det anledning att fråga om vi verkligen längre lever som om detta vore sant.
Under lång tid har vi byggt ett samhälle där människans värde allt oftare tycks sammanblandas med hennes ekonomiska funktion. Vi talar om människor som arbetskraft, humankapital, kostnader, försörjningsbörda och sysselsättningsgrad. Naturligtvis behöver politiken statistik och ekonomiska begrepp, men språket gör också något med vår blick. Bakom varje kostnadspost finns en människa. Där finns den som har arbetat ett helt liv och vars kropp till slut säger ifrån, den långtidssjuka som inte vet om hon någonsin kommer tillbaka till arbetslivet, människan med funktionsnedsättning som behöver stöd för att kunna leva ett självständigt liv och den gamla människan som behöver omsorg. De är inte poster i ett kalkylblad. De är människor.
Den produktiva människan som ideal
Vår tids idealmänniska är påfallande tydlig. Hon ska vara frisk, självständig, flexibel, snabb och produktiv. Hon ska arbeta, utvecklas, träna, konsumera och helst ständigt förbättra sig själv. Framför allt ska hon klara sig själv. Beroendet av andra har nästan blivit någonting skamligt, trots att hela föreställningen om den oberoende människan är en illusion. Vi föds fullständigt beroende av andra och de flesta av oss kommer också någon gång under livet att behöva hjälp. Vi blir sjuka, skadade, utmattade och gamla. Vi behöver läkare, lärare, anhöriga, vänner, omsorgspersonal och ibland hela samhällets stöd. Beroendet är inte människans misslyckande. Det är en del av människans villkor.
Problemet uppstår när självständighet inte längre bara betraktas som någonting önskvärt utan som ett moraliskt ideal. Den som klarar sig själv framstår som stark och ansvarstagande, medan den som behöver hjälp riskerar att beskrivas som en belastning. Där sker en förskjutning som borde oroa oss. För när människan börjar värderas utifrån hur lite hon behöver andra är steget inte långt till ett samhälle där den som behöver mycket också betraktas som mindre värdefull.
Från rättighet till misstanke
Den moderna välfärdsstatens grundidé var egentligen radikal i sin enkelhet: människor skulle kunna känna trygghet också när livet gick sönder. Sjukdom skulle inte automatiskt innebära fattigdom. Arbetslöshet skulle inte innebära desperation. Funktionsnedsättning skulle inte innebära att människan övergavs åt sitt öde och ålderdom skulle inte behöva betyda ovärdighet. Detta var inte välgörenhet från de starka till de svaga. Det var en tanke om medborgarskap och gemensamt ansvar.
Men relationen mellan den utsatta människan och samhället har förändrats. Den som behöver hjälp måste allt oftare bevisa sitt behov. Hon ska dokumentera, förklara, få intyg, genomgå bedömningar och ibland överklaga för att få det stöd hon behöver. Naturligtvis måste gemensamma system ha regler och skattemedel användas ansvarsfullt. Men någonting händer när kontrollen blir den dominerande principen. Frågan blir inte längre bara: Vad behöver denna människa? Den blir också: Kan vi verkligen tro på henne? Kan hon egentligen arbeta lite mer? Är hon verkligen så sjuk? Har hon verkligen gjort allt hon kan?
När sådana frågor blir välfärdens grundton förvandlas trygghetssystemet långsamt från en hand att hålla i till ett nålsöga att ta sig igenom. För den människa som redan är sjuk, utmattad eller befinner sig i kris kan själva kampen för att få hjälp bli ytterligare en belastning. Hon förväntas vara som mest administrativt kompetent just när hennes krafter är som minst.
Vem får vara svag?
Det märkliga är att nästan alla människor någon gång kommer att tillhöra dem som vi kallar svaga eller utsatta. Den starkaste kroppen kan skadas. Den mest framgångsrika människan kan drabbas av svår sjukdom. Den mest arbetsamma kan bli utmattad och den ekonomiskt tryggaste kan förlora sitt arbete. En människa som under hela sitt liv varit självständig kan en dag behöva hjälp för att klä sig, äta eller ta sig ur sängen. Svaghet är därför inte en särskild grupps egenskap. Sårbarheten är en del av att vara människa.
Ändå organiserar vi allt oftare samhället som om svagheten vore ett undantag som helst skulle administreras bort. Kanske är det också därför utsatta människor ibland väcker en märklig irritation. De påminner oss om någonting vi helst vill glömma: att kontrollen över våra liv är begränsad.
Framgång är ingen garanti, kroppen är sårbar och livet kan förändras på några sekunder. Den människa som idag diskuterar hur hårda villkoren för sjuka eller arbetslösa bör vara kan själv vara den som behöver systemen i morgon.
När arbetslinjen blir en moralisk måttstock
Arbete har ett enormt värde. Det kan ge gemenskap, mening, självständighet och stolthet. Ett samhälle bör göra allt det kan för att människor som vill och kan arbeta också ska få möjlighet att göra det. Men därifrån följer inte att arbete skapar människovärde. Det är en avgörande skillnad.
När arbetslinjen förändras från ekonomisk politik till moralisk måttstock uppstår ett allvarligt problem. Då blir den arbetande människan inte bara någon som arbetar utan också symbolen för den ansvarstagande och goda medborgaren.
Den som inte arbetar riskerar samtidigt att tillskrivas motsatta egenskaper: lat, bidragsberoende, kostsam eller ovillig att göra rätt för sig. Så förvandlas ekonomisk politik till moral, och människor som redan befinner sig i utsatta situationer tvingas bära ytterligare en börda.
De måste inte bara hantera sin sjukdom, funktionsnedsättning eller arbetslöshet utan också försvara sitt människovärde inför ett samhälle som allt oftare frågar vad de bidrar med.
Ett samhälle är mer än en ekonomi
Ekonomi är nödvändig. Resurser är begränsade, prioriteringar måste göras och skatteintäkter måste finansiera vård, skola, omsorg och trygghetssystem. Men vi får aldrig glömma förhållandet mellan medel och mål: ekonomin är ett redskap för samhället. Samhället är inte ett redskap för ekonomin.
När denna ordning vänds upp och ner börjar vi mäta verksamheter på sätt som riskerar att göra människan osynlig. Ett sjukhus kan inte enbart bedömas efter hur många patienter som passerar genom verksamheten. En äldreomsorg kan inte reduceras till minuter per arbetsmoment. En människa med funktionsnedsättning kan inte reduceras till kostnaden för hennes stöd och den långtidssjuka människan är inte ett samhällsekonomiskt problem som råkar ha ett namn och ett ansikte. Det finns värden som inte kan fångas fullt ut i ekonomiska modeller: trygghet, tillhörighet, omsorg, medkänsla och värdighet.
Det är också här effektivitetssamhällets kanske största konflikt med människan blir synlig. Människor behöver tid. Barn behöver tid. Gamla behöver tid. Sjuka behöver tid. Den som sörjer behöver tid och den som rehabiliteras behöver tid. Men tid är dyr i ett system där varje verksamhet förväntas göra mer på kortare tid. Personal springer fortare, möten kortas, bedömningar standardiseras och komplicerade mänskliga liv pressas in i administrativa kategorier.
Det kan se rationellt ut på papperet, men människan lever inte på papperet. Hon sitter i väntrummet, ligger i sjukhussängen eller öppnar myndighetsbrevet hemma vid köksbordet och försöker förstå hur hon ska klara nästa månad.
Värdighet kostar – men ovärdighet kostar mer
Det finns en sanning som politiken ibland tycks ha svårt att uttala: värdighet kostar pengar. God äldreomsorg kostar. Tillgänglig sjukvård kostar. Personlig assistans kostar. Psykiatri, rehabilitering och ekonomisk trygghet vid sjukdom kostar. Att ge personal tillräckligt med tid för att faktiskt möta människor kostar också pengar.
Ett samhälle som menar allvar med alla människors lika värde måste vara berett att betala för att denna princip ska vara mer än vackra ord.
Men alternativet är inte gratis. Ett samhälle där människor förlorar sin trygghet kostar också. När sjuka pressas djupare in i sjukdom, när anhöriga går sönder under omsorgsansvar, när barn växer upp i fattigdom och när människor som hade kunnat rehabiliteras i stället slås ut permanent uppstår enorma mänskliga och samhälleliga kostnader. Till detta kommer det som aldrig enkelt kan räknas i kronor: förlorad tillit, förlorad trygghet och känslan av att samhället inte längre finns där när livet rasar.
Frågan vi måste ställa inför valet
När politiker inför valet presenterar reformer, skattesänkningar, bidragstak, effektiviseringar och besparingar borde därför en fråga ställas betydligt oftare: Vad händer med den människa som inte klarar kraven? Inte vad som händer med statistiken, budgetposten eller incitamenten, utan med människan. Kan hon betala hyran? Har hon råd med mat? Får hon vård när hon behöver den? Får hon det stöd som krävs för att kunna leva ett värdigt liv?
Det är där politiken ytterst måste prövas. Ett samhälles moraliska kvalitet avslöjas inte främst i hur det behandlar den framgångsrike, friske och starke. Den avslöjas när människan faller. Vad händer när kroppen inte längre fungerar, när arbetet försvinner, när psyket brister eller när åldern gör oss beroende av någon annans händer? Finns samhället fortfarande där – eller möts människan först av misstanken att hon begär för mycket?
Vi står därför inför ett vägval som är större än enskilda reformer. Vi måste bestämma vad människan egentligen är. Är hon framför allt en ekonomisk enhet vars värde kan mätas genom hennes produktivitet, eller är hon en medborgare vars människovärde är okränkbart? Om människovärdet verkligen är universellt måste det gälla också när människan är sjuk, arbetslös, gammal, har en funktionsnedsättning eller av andra skäl inte kan prestera. Framför allt måste det gälla när hon behöver oss som mest.
Kanske är det just där civilisationen börjar: inte i hur högt de starkaste kan klättra, utan i hur långt vi är beredda att sträcka oss efter den som faller. Den avgörande frågan är därför inte vad den svaga människan kostar samhället. Den verkligt avgörande frågan är vad det kostar oss att bygga ett samhälle där hon inte längre betraktas som lika mycket värd.
Det är värdighetens pris. Inte kostnaden för att ta hand om varandra, utan priset vi alla till slut får betala när vi låter bli.
Analyserat av:
Tankesmedjan MOI
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Sveriges Mångfald
19 aug. 2026
Vi har lärt oss att titta uppåt. Mot dem som lyckas. De som bygger företag, skapar förmögenheter, leder organisationer och syns på listorna över de mest framgångsrika. Vi berättar deras historier. Vi frågar hur de gjorde. Vi gör dem till symboler för samhällets styrka. Men kanske tittar vi åt fel håll. Kanske avgörs ett samhälles verkliga styrka inte högst upp.
Kanske avgörs den längst ner. Hos människan som inte längre har några marginaler. Hos barnet vars föräldrar inte har råd med vinterjackan. Hos kvinnan som vill lämna mannen som slår henne men inte vet vart hon ska ta vägen. Hos den långtidssjuke som varje morgon öppnar brevlådan med en klump i magen. Hos den äldre som räknar dagarna tills pensionen kommer. Hos människan som gjort allt rätt och ändå föll.
Det är där vi borde mäta Sverige.
Inte på börsens starkaste dag.
Utan på den svagaste människans sämsta.
Vi har missförstått styrka
Vi talar ofta om starka människor som människor som klarar sig själva.
De behöver ingen.
De ber inte om hjälp.
De arbetar, kämpar och reser sig.
Men ingen människa har någonsin klarat sig själv.
Bakom varje framgångsrik människa finns ett samhälle.
Någon tog emot henne när hon föddes.
Någon lärde henne läsa.
Någon utbildade läraren som undervisade henne.
Någon byggde vägen hon färdades på.
Någon såg till att det kom rent vatten ur kranen.
Någon kom när huset började brinna.
Någon vårdade henne när hon blev sjuk.
Vi är beroende av människor vi aldrig har träffat.
Varje dag.
Det är civilisation.
Inte oberoende.
Utan organiserat beroende av varandra.
Tryggheten är inte till för någon annan
Det är lätt att tänka på välfärden som något som finns för de andra.
För den arbetslöse.
Den sjuke.
Den funktionsnedsatte.
Den fattige.
Den gamle.
Men det är en illusion.
För nästan varje människa kommer någon gång att stå på mottagarsidan.
Vi kommer till världen fullständigt hjälplösa.
Vi går genom livet med en kropp som kan gå sönder.
Vi älskar människor som kan bli sjuka.
Vi får barn som kan behöva mer hjälp än vi någonsin kunnat föreställa oss.
Vi kan förlora arbetet.
Vi kan skilja oss.
Vi kan drabbas av olyckor.
Och om vi får leva länge kommer många av oss återigen att bli beroende av andra människors händer.
Välfärden är därför inte en försäkring för "de svaga".
Den är ett löfte mellan generationer och mellan människor:
I dag hjälper jag till att bära dig. I morgon kanske du hjälper till att bära mig.
Vad händer när golvet försvinner?
Det finns ett annat sätt att organisera ett samhälle.
Vi kan säga till människor:
Du får klara dig själv.
Spara mer.
Arbeta mer.
Försäkra dig bättre.
Be familjen om hjälp.
Och för den som har pengar, hälsa och en stark familj fungerar det kanske.
Ett tag.
Men vad händer med den som saknar allt detta?
När skyddsnäten blir tunnare försvinner inte sjukdomen.
Fattigdomen försvinner inte.
Missbruket försvinner inte.
Den psykiska ohälsan försvinner inte.
Barnens behov försvinner inte.
Problemen flyttar bara någon annanstans.
Till akutmottagningen.
Till kvinnojouren.
Till socialtjänsten.
Till polisen.
Till skolan.
Till familjen.
Till nästa generation.
Det vi sparar på en plats kan vi få betala på en annan.
Och ibland blir priset mycket högre.
Inte bara i kronor.
Utan i människor.
Barnet väljer ingenting
Det finns en fråga som borde skära igenom nästan varje diskussion om fattigdom.
Barnet.
Barnet har inte valt sina föräldrar.
Inte deras inkomster.
Inte deras sjukdomar.
Inte deras skulder.
Inte bostadsområdet.
Inte arbetslösheten.
Inte missbruket.
Inte våldet.
Ändå lever barnet med konsekvenserna.
Ett barn förstår kanske inte inflation, ersättningsnivåer eller kommunala budgetar.
Men barnet förstår att de andra åker på klassresan.
Barnet förstår varför mamma säger nej i mataffären.
Barnet förstår att kompisarna har slutat fråga om man ska följa med.
Och barn är skickliga på att känna skam över sådant de aldrig varit ansvariga för.
När vi accepterar att barn växer upp i djup utsatthet accepterar vi också att livets startlinjer flyttas allt längre ifrån varandra.
Sedan, tjugo år senare, frågar vi varför människor inte nådde samma mål.
Solidaritet är också frihet
Vi har ibland ställt frihet och trygghet mot varandra.
Som om den ena måste minska för att den andra ska kunna växa.
Men vad är frihet för den som inte vågar lämna ett destruktivt arbete eftersom familjen inte skulle överleva utan nästa lön?
Vad är frihet för kvinnan som inte kan lämna sin våldsamma partner därför att hon saknar ekonomiska möjligheter?
Vad är frihet för den sjuke som inte vågar vila?
Vad är frihet för barnet vars framtid bestäms av föräldrarnas plånbok?
Trygghet kan vara det som gör friheten möjlig.
Den ger människan utrymme att säga nej.
Att lämna.
Att utbilda sig.
Att börja om.
Att misslyckas utan att livet förstörs.
Att bli sjuk utan att förlora allt.
Ett starkt skyddsnät fångar inte bara människor som faller.
Det kan ge människor modet att våga leva.
Samhällets golv
Vi behöver ett golv. Inte ett tak. Ett golv. En gräns under vilken vi gemensamt bestämmer att ingen människa ska behöva falla. Ingen ska behöva gå hungrig. Ingen ska behöva sova på gatan. Ingen sjuk människa ska behöva välja mellan medicin och mat. Inget barn ska behöva bära sina föräldrars fattigdom som skam. Ingen äldre människa ska behöva känna att hennes existens blivit en kostnadspost.
Hur högt människor sedan bygger sina liv ovanför detta golv kan skilja sig enormt. Men golvet måste finnas där. För den dagen livet rasar spelar det ingen roll hur självständig du en gång var. Då behöver du något som tar emot dig.
Det handlar om vilket samhälle vi vill vara
Inför ett val kommer vi att höra mycket om skatter. Om bidrag. Om kostnader. Om arbetslinjer. Om tillväxt.Det är legitima politiska frågor. Men bakom varje sådan diskussion finns en större fråga som sällan syns i kalkylerna:
Vad är vi skyldiga varandra?
Inte som höger eller vänster. Inte som skattebetalare eller bidragstagare. Inte som vinnare eller förlorare. Utan som människor. Jag tror att ett samhälle blir starkt när den människa som faller vet att någon kommer. När barnet vet att framtiden inte redan är avgjord. När den sjuke slipper försvara sitt människovärde. När den arbetslöse fortfarande känner sig som en del av gemenskapen. När den äldre vet att hennes liv fortfarande räknas. Det är inte välgörenhet. Det är inte svaghet. Det är samhällsbygge. För ett land byggs inte bara av människorna som står högst upp och sträcker sig ännu högre.Det byggs också av händerna som sträcks nedåt.
Och kanske är det först när vi vet att någon kommer att fånga oss om vi faller som vi människor verkligen vågar stå upprätt.
Sveriges Mångfald
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Tankesmedjan MOI
9 aug. 2026
Det kan gå fort. Det är kanske det vi helst inte vill tänka på. Ett telefonsamtal från läkaren. Ett besked om uppsägning. En partner som plötsligt blir våldsam. En kropp som inte längre lyder. Ett barn som blir sjukt. En depression som först känns som trötthet och sedan långsamt släcker allt. Ett kuvert som inte går att betala. Och så står man där. På andra sidan. Man är fortfarande samma människa som dagen innan. Samma minnen. Samma drömmar. Samma namn. Men världen ser plötsligt annorlunda ut.
När livet krymper
Utsatthet börjar sällan med stora ord.
Den börjar med små saker.
Man slutar köpa det man egentligen behöver.
Man tackar nej när vännerna vill träffas eftersom man inte har råd.
Man säger att man redan har ätit.
Man skjuter upp tandläkarbesöket.
Man vänder på varje krona i mataffären och räknar i huvudet medan människorna bakom i kön otåligt väntar.
Man lär sig vilka räkningar som kan vänta några dagar.
Sedan vilka som kan vänta en månad.
Till slut ligger kuverten oöppnade på köksbordet.
Telefonen ringer.
Man svarar inte.
Inte för att man inte bryr sig.
Utan för att man inte längre orkar höra att man har misslyckats.
Och någonstans där börjar världen bli mindre.
Skammen
Det märkligaste med utsatthet är kanske skammen.
Människan som behöver hjälp börjar ofta själv tro att hon borde ha klarat sig utan den.
Jag borde ha arbetat mer.
Jag borde ha förstått.
Jag borde ha sparat.
Jag borde vara starkare.
Jag borde inte vara sjuk.
Som om sjukdom vore ett karaktärsfel.
Som om fattigdom vore en personlig egenskap.
Som om depression kunde besegras genom att skärpa sig.
Som om den som flyr från våld borde ha valt en bättre partner.
Samhällets hårdaste dom behöver till slut inte ens uttalas.
Den utsatta människan har lärt sig att uttala den själv.
Att behöva bevisa sin svaghet
Sedan börjar en annan kamp.
Man måste be om hjälp.
För den som alltid har klarat sig själv kan det vara bland det svåraste som finns.
Man sitter framför en främmande människa och berättar sådant man kanske inte ens berättat för sina närmaste.
Om pengarna.
Om ångesten.
Om kroppen.
Om våldet.
Om nätterna när man inte sover.
Om morgnarna när det tar all kraft man har bara att resa sig ur sängen.
Och sedan kommer frågorna.
Kan du styrka det?
Finns det intyg?
Har du sökt arbete?
Har du gjort allt du kan?
Kan någon anhörig hjälpa dig?
Har du verkligen så ont?
Kan du inte arbeta lite?
Varje fråga kan vara administrativt nödvändig.
Men för människan på andra sidan skrivbordet kan de tillsammans bilda ett annat budskap:
Bevisa att du är tillräckligt utsatt för att förtjäna vår hjälp.
Det är en märklig paradox.
Vi kräver initiativförmåga av den utmattade.
Överblick av den som befinner sig i kris.
Punktlighet av den vars liv har fallit samman.
Dokumentation av den som knappt klarar vardagen.
Kraft att kämpa mot systemen av den som söker hjälp just därför att kraften är slut.
Hjälplösheten
Det finns en särskild sorts rädsla i att vara beroende av beslut man själv inte kan påverka.
Att vänta på ett brev.
Ett telefonsamtal.
Ett besked.
En handläggare.
Ett läkarintyg.
En omprövning.
Ett beslut från någon som aldrig har stått i ens kök och sett det tomma kylskåpet.
Dagarna går.
Hyran väntar inte.
Barnen behöver fortfarande mat.
Kroppen fortsätter göra ont.
Ångesten tar ingen paus medan ärendet behandlas.
Och varje gång telefonen ringer hoppar hjärtat till.
Kanske är det beskedet.
Kanske kommer hjälpen.
Kanske blir det avslag.
Den maktlösheten förändrar en människa.
Först kämpar man.
Sedan ber man.
Sedan vädjar man.
Till slut kanske man tystnar.
Det är då omgivningen ibland säger att människan har "gett upp".
Men kanske har hon inte gett upp.
Kanske finns det helt enkelt ingenting kvar att kämpa med.
Det kunde ha varit du
Vi tycker om berättelsen om den självständiga människan.
Den som arbetar, försörjer sig själv och aldrig behöver någon annan.
Den berättelsen ger oss en känsla av kontroll.
Om framgång är vårt eget verk kan vi också intala oss att utsatthet drabbar dem som gjort andra val.
Men livet fungerar inte så.
Ett sjukdomsbesked frågar inte efter din arbetsmoral.
En olycka granskar inte ditt CV.
Den du älskar kan dö oavsett hur ordentligt du har levt.
Ett företag kan gå i konkurs trots att du aldrig varit borta en enda arbetsdag.
Ett barn kan födas med behov som förändrar en hel familjs liv.
Krig, ekonomiska kriser och pandemier frågar inte vilka som förtjänar att drabbas.
Gränsen mellan den som hjälper och den som behöver hjälp är mycket tunnare än vi gärna föreställer oss.
I går var det någon annan.
I morgon kan det vara du.
Ingen människa ska behöva förtjäna sin värdighet
Det betyder inte att samhället kan lösa varje problem.
Det betyder inte att människor saknar eget ansvar.
Och det betyder inte att varje system kan vara utan regler och krav.
Men det betyder att vi måste komma ihåg varför systemen finns.
De finns för människor.
Inte människor för systemen.
Den som söker hjälp ska mötas som en människa innan hon möts som ett ärende.
Den som är sjuk ska inte behöva känna skam över sin sjukdom.
Den som är fattig ska inte behöva förlora sin värdighet tillsammans med sina pengar.
Den som har fallit ska inte först behöva krypa för att få hjälp att resa sig.
För utsatthet är inte motsatsen till människovärde.
Utsatthet är en del av människans villkor.
Vi föds fullständigt beroende av andra.
Många av oss kommer att dö beroende av andra.
Och däremellan gör vi vårt bästa för att glömma hur beroende vi egentligen är av varandra.
Kanske är det just där vi måste börja inför valet.
Inte med frågan:
Vad kostar den utsatta människan?
Utan med en helt annan:
Vad kostar det oss som samhälle att sluta se henne som en av oss?
För det verkligt skrämmande är inte att en människa kan falla.
Det verkligt skrämmande är ett samhälle som ser henne ligga där – och har lärt sig att gå förbi.
Av: Sveriges Mångfald
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Tankesmedjan MOI
3 aug. 2026
Det finns en ny trosbekännelse i vår tid. Den uttalas sällan högt, men den finns överallt. Den säger att människans värde kan mätas i hennes prestation. Den som arbetar hårt är en förebild. Den som tjänar mycket är framgångsrik. Den som producerar mest anses bidra mest. Och den som inte orkar, inte kan eller inte längre passar in i produktionsapparaten riskerar att betraktas som en belastning. Produktivitet har blivit vår tids högsta dygd.
Det är inget fel i att arbeta. Tvärtom. Arbete ger mening, gemenskap och möjligheten att försörja sig. De flesta människor vill bidra. De flesta känner stolthet över att kunna göra nytta. Problemet uppstår när arbetet inte längre är något vi gör, utan något vi är.
När människovärdet börjar vägas på samma våg som ekonomisk avkastning. Då förändras samhället i grunden. Då blir den sjukskrivne ett problem. Den arbetslöse en kostnad. Den äldre en börda. Den funktionsnedsatte ett undantag. Den psykiskt sjuke en belastning. Inte därför att någon säger det rakt ut, utan därför att språket långsamt förändras.
Vi talar om människor som om de vore investeringar. Vi diskuterar dem i termer av lönsamhet. Vi räknar deras kostnader, men glömmer deras liv. Det är en farlig utveckling. För ingen människa lever hela sitt liv på toppen av sin förmåga. Alla blir äldre. Många blir sjuka. De flesta kommer någon gång att behöva hjälp.
Livet är inte en rak väg från prestation till prestation. Det är fyllt av motgångar, förluster, sjukdom, sorg och perioder då vi är beroende av andra. Det är inte ett misslyckande. Det är att vara människa. Ändå lever många med en gnagande känsla av att aldrig räcka till. De arbetar längre. Svarar på mejl sent på kvällen. Mäter sina steg, sina timmar och sina resultat. Vilar med dåligt samvete. Som om även vilan måste förtjänas.
Vi har byggt ett samhälle där effektiviteten ibland blivit viktigare än människan. Men ett samhälle är ingen fabrik. En nation är ingen balansräkning. Ett land är en gemenskap mellan människor som lovar varandra något större än ekonomisk tillväxt. Vi lovar att ingen ska lämnas ensam när livet brister. Vi lovar att barn ska få växa upp i trygghet. Vi lovar att den som blir sjuk ska få vård. Vi lovar att den som åldras inte ska förlora sitt värde.
Det löftet är själva grunden för civilisationen. Historien visar att de mest framgångsrika samhällena inte bara byggt rikedom. De har byggt tillit. Och tillit uppstår när människor vet att deras värde inte försvinner den dag de inte längre kan prestera. Inför valet kommer vi att höra många löften om fler jobb, högre tillväxt och starkare ekonomi. Det är viktiga frågor.
Men de får aldrig bli viktigare än frågan om människovärdet. För ekonomin finns till för människan. Inte människan för ekonomin. Kanske är den viktigaste frågan vi kan ställa oss inte hur produktiva vi är. Utan vilket samhälle vi vill leva i den dag vi själva inte längre kan vara det.
Den dagen kommer förr eller senare för oss alla. Och just därför är omsorgen om de mest utsatta inte ett uttryck för svaghet. Den är det yttersta beviset på ett starkt samhälle.
Sveriges Mångfald
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Tankesmedjan MOI
3 aug. 2026
Det finns en fråga som den som blir svårt sjuk ofta får höra, uttalad eller outtalad. "När kan du börja arbeta igen?" Frågan är i sig inte orimlig. Arbete är för de flesta människor en källa till gemenskap, identitet och självständighet. Men när den blir den första och viktigaste frågan riskerar något avgörande att gå förlorat. Den viktigaste frågan borde vara: "Hur mår du?"
Vi lever i ett samhälle där sjukdom allt oftare betraktas genom produktivitetens glasögon. Den som är sjuk förlorar inte bara sin hälsa. Många förlorar också sin känsla av att bli trodda. Läkarintyg ifrågasätts. Nya intyg begärs. Utredningar följer på utredningar. Människor beskriver hur de känner sig granskade snarare än omhändertagna.
Sjukdomen blir inte bara en medicinsk verklighet. Den blir ett försvarstal. Särskilt tydligt blir detta för människor med långvariga eller osynliga sjukdomar. Smärta syns inte alltid på en röntgenbild. Utmattning kan inte alltid mätas i ett blodprov. Psykisk ohälsa lämnar sällan synliga sår. Ändå kan lidandet vara djupt och livsavgörande. När samhällets första reaktion blir misstänksamhet händer något med människan. Hon börjar tvivla på sitt eget värde.
Många beskriver hur skuldkänslorna växer. De ber om ursäkt för att de inte orkar. De skäms över att behöva hjälp. De känner sig som en belastning för familjen, arbetsgivaren och samhället. Men sjukdom är inget moraliskt misslyckande. Ingen väljer cancer. Ingen väljer multipel skleros. Ingen väljer en depression. Ingen väljer en utmattning som gör att kroppen inte längre lyder.
Att bli sjuk är en del av livet. Precis som att bli gammal. Precis som att sörja. Precis som att någon gång behöva andra människors stöd.
Det paradoxala är att nästan varje människa vet detta. Ändå har vi skapat ett språk där den friska människan blivit norm och den sjuka blivit undantaget.
Vi talar om "återgång till arbetsmarknaden" långt innan vi talar om återhämtning.
Vi talar om kostnader innan vi talar om lidande.
Vi talar om kontroll innan vi talar om tillit.
Det betyder inte att samhället ska sakna regler eller att sjukförsäkringssystem inte ska pröva rätten till ersättning. Ett välfärdssystem behöver både rättssäkerhet och ansvar. Men det får aldrig ske på bekostnad av människans värdighet. När människor upplever att de i första hand möts som potentiella fuskare, riskerar förtroendet mellan individ och samhälle att försvagas.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger att den som aldrig varit sjuk inte vet vad hälsa är.
Kanske borde vi lägga till något.
Den som aldrig varit svårt sjuk vet inte heller hur beroende vi människor är av varandras tillit.
En civilisation prövas inte när allt fungerar.
Den prövas när människor faller.
Frågan är inte hur vi behandlar den som springer snabbast.
Frågan är hur vi möter den människa som inte längre orkar resa sig.
För den dagen kan komma för oss alla.
Och den dag den kommer hoppas vi inte mötas av misstänksamhet.
Vi hoppas bli mötta av det som borde vara grunden för varje demokratiskt samhälle:
Respekt.
Omsorg.
Och en orubblig övertygelse om att människovärdet aldrig får vara beroende av människans arbetsförmåga.
Tankesmedjan MOI
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Sveriges Mångfald
27 juli 2026
Det sägs ofta att ett samhälles styrka mäts i dess ekonomi, dess tillväxt eller dess konkurrenskraft. Men det finns ett långt äldre mått på civilisation. Ett mått som inte kan räknas i BNP eller börskurser. Hur behandlar vi den människa som inte längre kan bidra? Det är den frågan den här artikelserien handlar om.
Vi lever i en tid där människovärdet allt oftare kopplas samman med prestation. Vi förväntas vara effektiva, produktiva, friska, flexibla och ständigt utvecklas. Vi ska arbeta längre, prestera mer och bära större ansvar. Samtidigt har språket förändrats. Människor beskrivs som kostnader, belastningar och utanförskap snarare än som medmänniskor med rätt till ett värdigt liv.
När blev sjukdom ett moraliskt misslyckande?
När blev arbetslöshet ett tecken på bristande karaktär?
När blev åldrande ett problem som skulle döljas?
Och när började vi acceptera att människor reduceras till sin produktionsförmåga?
Historiskt har de mest humana samhällena inte varit de rikaste. De har varit de som förstått att varje människas värde är okränkbart, oberoende av vad hon producerar.
I dag ser vi en annan utveckling.
Den långtidssjuke måste gång på gång bevisa att sjukdomen finns.
Den funktionsnedsatta måste ständigt motivera sitt behov av stöd.
Den arbetslöse förväntas visa sin vilja snarare än få möjlighet.
Den äldre riskerar att betraktas som en kostnad i budgeten.
Samtidigt hyllas den som aldrig stannar upp, aldrig blir sjuk och alltid levererar.
Det är som om svaghet blivit något skamligt.
Men ingen människa förblir stark hela livet.
Vi föds beroende av andra.
Vi blir sjuka.
Vi drabbas av sorg.
Vi åldras.
Och förr eller senare kommer nästan alla människor att behöva någon annans omsorg.
Därför handlar omsorgen om de svaga aldrig bara om "dem". Den handlar om oss alla. Om vilket samhälle vi vill leva i den dag vi själva inte längre orkar bära oss.
Det kanske mest oroande är att förändringen sker gradvis. Vi vänjer oss vid ett hårdare språk. Vid effektiviseringar som alltid tycks drabba dem med minst makt. Vid besparingar som motiveras med ansvarstagande men vars konsekvenser mäts i mänsklig ensamhet, oro och otrygghet.
När detta blir normalt riskerar vi att förlora något större än välfärd.
Vi riskerar att förlora vår medmänsklighet.
Den här artikelserien är därför inte främst en kritik av enskilda regeringar eller partier. Den är en inbjudan till en större diskussion om människovärde.
Vilket samhälle vill vi lämna efter oss?
Ett där människans värde avgörs av hennes produktivitet?
Eller ett där värdigheten är ovillkorlig?
Det valet kommer inte bara att avgöras i nästa valrörelse.
Det avgörs varje gång vi väljer mellan effektivitet och medmänsklighet.
Mellan ekonomiska kalkyler och människovärde.
Mellan rädsla och solidaritet.
För ett samhälle som inte längre förmår skydda sina svagaste har i grunden också börjat förlora sig självt.
Av Tankesmedjan MOI
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Sveriges Mångfald
27 juli 2026
Vi lever i ett samhälle som aldrig har varit rikare, snabbare eller mer tekniskt avancerat. Ändå växer en känsla av otrygghet hos många människor. Inte bara en ekonomisk otrygghet, utan en djupare existentiell oro:
Är jag fortfarande värdefull den dag jag inte längre kan prestera?
Den frågan borde angå oss alla.
För ingen människa är stark hela livet. Förr eller senare drabbas vi av sjukdom, arbetslöshet, åldrande, sorg eller funktionsnedsättning. Ingen av oss står utanför livets sårbarhet. Ändå formas vårt samhälle allt oftare av ideal där människans värde mäts i effektivitet, produktivitet och självständighet.
När prestation blir måttstocken riskerar värdigheten att bli villkorad.
Den som inte längre kan arbeta förväntas förklara sig. Den som behöver stöd möts alltför ofta av misstänksamhet. Den som lever i ekonomisk utsatthet får höra att den borde anstränga sig mer. Samtidigt talar vi allt oftare om människor som kostnader, belastningar eller statistik, snarare än som individer med ett okränkbart människovärde.
Det är en utveckling som borde oroa oss, oavsett politisk övertygelse.
Historien lär oss att ett samhälles verkliga styrka aldrig avgörs av hur det behandlar de starkaste. Den avgörs av hur det behandlar dem som är beroende av andras omsorg och solidaritet. Ett samhälle som förlorar respekten för sina mest utsatta riskerar till slut att förlora respekten för människan själv.
Den här artikelserien vill därför ställa några av vår tids mest grundläggande frågor.
Vad innebär människovärde i praktiken?
När började vi acceptera att svaghet betraktas som ett problem snarare än som en del av det mänskliga livet?
Vad händer med demokratin när solidaritet ersätts av misstänksamhet och medmänsklighet av ekonomiska kalkyler?
Och framför allt:
Vilket samhälle vill vi lämna över till nästa generation?
Inför ett val talar vi ofta om skatter, brottslighet, tillväxt och arbetsmarknad. Det är viktiga frågor. Men under dem alla finns en större fråga som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar.
Vilken människosyn ska bära vårt samhälle?
Den här serien är ett försök att återerövra samtalet om värdighet. Inte som en sentimental idé, utan som en demokratisk nödvändighet. För när människovärdet blir beroende av människans nytta, då har vi redan tagit de första stegen mot ett kallare samhälle.
Jag hoppas att dessa artiklar inte bara ska väcka debatt. Jag hoppas att de ska väcka eftertanke.
För ytterst handlar detta inte om de svaga.
Det handlar om vilket slags människor vi själva vill vara.
Av Tankesmedjan MOI
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Sveriges Mångfald
27 juli 2026
Det finns ord som långsamt förändrar ett samhälle. Inte genom lagar. Inte genom revolutioner. Utan genom att steg för steg förändra hur vi ser på varandra. En gång talade vi om solidaritet, gemenskap och ansvar. I dag talar vi allt oftare om produktivitet, effektivitet och lönsamhet. Det är inte fel att uppskatta arbete eller företagsamhet. Ett samhälle behöver människor som bygger, skapar och utvecklar.
Men när produktivitet blir måttet på människovärde har vi tagit ett farligt steg.
För vad händer med den som inte längre kan prestera?
Den som drabbas av cancer.
Den som lever med en psykisk sjukdom.
Den som föds med en funktionsnedsättning.
Den som blir utmattad efter ett långt arbetsliv.
Den som förlorar sitt arbete när fabriken stänger.
Är deras värde mindre den dag de inte längre producerar?
Ingen människa är enbart summan av sin arbetsförmåga. Vi är föräldrar, barn, grannar, vänner och medmänniskor långt innan vi är anställda eller företagare.
Ett samhälle visar sitt verkliga ansikte när det möter människor som behöver hjälp. Där avgörs om vi ser dem som kostnader eller som människor med samma okränkbara värde som alla andra.
Inför valet borde den viktigaste frågan därför inte vara hur mycket vi producerar.
Den borde vara vilka vi väljer att vara när någon inte längre orkar bära sig själv.
För ett starkt samhälle är inte ett samhälle där ingen faller.
Det är ett samhälle där ingen lämnas kvar när någon faller.
// Sveriges Mångfald
Föreningen för Mångfald och Inkludering
Tankesmedjan MOI
25 juni 2026
Vad säger vår människosyn om Sverige?
En analys från Tankesmedjan MOI och Föreningen för Mångfald och Inkludering
Politik handlar aldrig enbart om ekonomi, lagstiftning eller förvaltning. Bakom varje politiskt beslut finns en människosyn. Bakom varje reform finns en föreställning om ansvar, värdighet, rättigheter och skyldigheter. Bakom varje prioritering finns en idé om vilka människor som ska skyddas, vilka som ska kontrolleras och vilka som förväntas bära samhällets tyngsta bördor.
Därför måste frågan om människosynen ställas oftare i den svenska samhällsdebatten.
Vad säger det om ett land när sjuka människor möts av hårdare krav snarare än större trygghet?
Vad säger det om ett samhälle när fattigdom allt oftare beskrivs som ett individuellt misslyckande?
Vad säger det om demokratin när utsatta grupper framställs som problem snarare än som medborgare med rättigheter?
Och vad säger det om Sverige när människors värde i allt högre grad tycks kopplas till arbete, produktivitet och ekonomisk nytta?
Människosynen bakom politiken
Den svenska välfärdsmodellen byggde historiskt på en grundläggande idé: att människan har ett värde som inte avgörs av hennes marknadsvärde. Den som blev sjuk skulle inte förlora sin värdighet. Den som blev arbetslös skulle inte ställas utanför samhällsgemenskapen. Den som föddes med sämre förutsättningar skulle inte överges åt sin egen utsatthet.
Detta var inte bara socialpolitik. Det var ett samhällskontrakt.
Samhället erkände att människors liv formas av mer än individuella val. Hälsa, klass, uppväxt, utbildning, diskriminering, funktionsförmåga och ekonomiska villkor påverkar människors möjligheter. Därför behövdes gemensamma system som kunde utjämna skillnader och skapa trygghet.
I dag ser vi en tydlig förskjutning.
Allt oftare talas det om människor i utsatthet som kostnader, risker eller belastningar. Den arbetslöse ska kontrolleras. Den sjuke ska prövas. Den fattige ska motiveras. Den invandrade ska misstänkliggöras. Den som behöver stöd ska först bevisa att stödet är förtjänat.
Detta är inte bara en förändring i språkbruk. Det är en förändring i samhällssyn.
När produktivitet blir människans mått
Ett av de tydligaste dragen i vår tid är hur produktivitet har blivit ett moraliskt mått. Att arbeta, producera och bidra ekonomiskt framställs inte bara som viktigt för samhället, utan som ett bevis på människans värde.
Arbete är viktigt. Arbete ger gemenskap, självständighet och möjlighet att bidra. Men när arbetsförmåga blir det centrala måttet på människans värde uppstår en farlig gränsdragning.
Vad händer med den som inte kan arbeta?
Vad händer med den som är sjuk?
Vad händer med den som lever med funktionsnedsättning?
Vad händer med den som är äldre, traumatiserad, utsliten eller tillfälligt beroende av stöd?
Om samhället bara värderar människan utifrån produktivitet riskerar stora grupper att hamna utanför den moraliska gemenskapen. De blir inte längre människor med rättigheter, erfarenheter och värdighet. De blir avvikelser från normen.
Det är här ett samhälle börjar förlora sin empati.
Språkets betydelse
Orden vi använder formar samhället. När människor gång på gång beskrivs som bidragstagare, belastningar, fuskare eller problem förändras också hur vi ser på dem.
Begrepp som egentligen beskriver livssituationer riskerar att bli identiteter.
Den som är arbetslös blir inte längre en människa utan “arbetslös”.
Den som är sjukskriven blir inte längre en människa utan “sjukskriven”.
Den som har försörjningsstöd blir inte längre en människa utan “bidragstagare”.
Den som har invandrat blir inte längre en människa utan “invandrare”.
När människor reduceras till kategorier blir det lättare att misstänkliggöra dem. Det blir lättare att acceptera hårdare villkor. Det blir lättare att blunda för konsekvenserna.
Därför är språk aldrig neutralt. Språk kan inkludera, men det kan också exkludera. Språk kan bygga broar, men det kan också skapa avstånd mellan människor.
Utsatthet är inte svaghet
En av de mest oroande tendenserna i dagens samhällsdebatt är att utsatthet allt oftare behandlas som svaghet. Som om den som behöver hjälp har misslyckats. Som om sjukdom, fattigdom eller arbetslöshet vore uttryck för bristande karaktär.
Men utsatthet är inte svaghet.
Utsatthet är en del av det mänskliga livet.
Alla människor är sårbara. Alla kan drabbas av sjukdom. Alla kan förlora arbete, trygghet eller anhöriga. Alla kan hamna i situationer där de behöver andra.
Det är just därför välfärden behövs.
Ett samhälle som föraktar utsatthet föraktar i förlängningen människans egen sårbarhet. Och ett sådant samhälle riskerar att bli hårt, splittrat och otryggt – även för dem som för tillfället klarar sig själva.
En demokratifråga
Människosynen är inte bara en social fråga. Den är också en demokratifråga.
Demokrati bygger på idén att varje människa har lika värde och lika rätt att delta i samhällsgemenskapen. Om vissa grupper systematiskt framställs som mindre ansvarstagande, mindre värdefulla eller mindre önskvärda försvagas denna grund.
När människor upplever att de inte räknas minskar tilliten.
När människor känner sig misstänkliggjorda drar de sig undan.
När grupper ställs mot varandra ökar polariseringen.
Ett samhälle som bygger politik på misstänksamhet riskerar därför att underminera den tillit som demokratin behöver för att fungera.
Vilket Sverige vill vi bygga?
För Tankesmedjan MOI och Föreningen för Mångfald och Inkludering är människosynen central. Ett inkluderande samhälle kan inte bygga på att människor delas upp i värdiga och ovärdiga, produktiva och improduktiva, önskade och oönskade.
Ett demokratiskt samhälle måste utgå från att varje människa har ett värde som inte kan reduceras till arbetsförmåga, inkomst, bakgrund eller samhällsnytta.
Därför behöver Sverige en ny riktning.
En riktning där välfärd inte betraktas som en belastning utan som ett uttryck för gemensamt ansvar.
En riktning där utsatta grupper inte används som politiska slagträn.
En riktning där klasskillnader, diskriminering och social ojämlikhet tas på allvar.
En riktning där människan åter placeras före systemet.
Slutsats
Frågan om människosynen är ytterst en fråga om vilket Sverige vi vill vara.
Vill vi vara ett samhälle där människors värde mäts i produktivitet?
Eller vill vi vara ett samhälle där människovärdet är okränkbart?
Vill vi bygga politik på misstänksamhet?
Eller på tillit, solidaritet och gemensamt ansvar?
Svaret på dessa frågor kommer att forma Sverige långt bortom nästa mandatperiod. Det kommer att avgöra hur vi ser på varandra, hur vi bygger våra institutioner och hur vi behandlar dem som behöver samhället som mest.
Ett land kan bedömas efter många saker: ekonomi, tillväxt, säkerhet och effektivitet.
Men ett samhälles verkliga karaktär visar sig i hur det behandlar de människor som har minst makt.
Det är där människosynen blir synlig.
Och det är där framtidens Sverige avgörs.
// Tankesmedjan MOI - Föreningen för Mångfald och Inkludering
17 juni 2026
Det pågår en förändring i Sverige som sträcker sig långt bortom enskilda reformer, budgetar eller politiska utspel. Under de senaste decennierna har en ny syn på människan gradvis vuxit fram inom stora delar av den politiska debatten. Den handlar om hur vi värderar människor, vilka egenskaper som anses eftersträvansvärda och vilka grupper som förväntas bära samhällets kostnader.
Denna utveckling är inte unik för Sverige. Liknande förändringar kan observeras i stora delar av västvärlden. Men i Sverige är förändringen särskilt intressant eftersom den bryter mot en lång tradition av social sammanhållning och universell välfärd.
Under större delen av efterkrigstiden byggde den svenska modellen på en relativt enkel princip: människors värde var inte beroende av deras ekonomiska produktivitet. Välfärdsstaten skapades utifrån insikten att människor under olika perioder av livet kan behöva stöd. Barn, äldre, sjuka, arbetslösa och personer med funktionsnedsättning sågs inte som samhällsproblem utan som medborgare med samma rätt till trygghet och värdighet som alla andra.
Det som nu sker är att denna grundläggande princip allt oftare utmanas.
I dagens politiska debatt återkommer berättelsen om den produktiva medborgaren som ideal. Den goda medborgaren arbetar, producerar, konsumerar och bidrar till ekonomisk tillväxt. Den som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden riskerar däremot att beskrivas som en kostnad snarare än som en människa med rättigheter.
Detta märks inte minst i hur politiska företrädare talar om socialförsäkringar, arbetslöshetsersättning, sjukskrivningar och ekonomiskt bistånd. Fokus ligger allt oftare på kontroll, kravställande och misstänkliggörande snarare än på trygghet och stöd.
Retoriken kring bidragssystemen är ett tydligt exempel. Enskilda extrema exempel används för att beskriva hela grupper. Diskussionen handlar sällan om majoriteten av de människor som behöver stöd under en begränsad period i livet. Istället riktas uppmärksamheten mot undantagen. På så sätt skapas en bild av att välfärdssystemen främst är föremål för missbruk snarare än en grundläggande trygghetsfunktion i ett modernt samhälle.
Konsekvensen blir att samhällsdebatten förskjuts.
Frågan blir inte längre varför människor hamnar i utsatthet.
Frågan blir varför samhället ska hjälpa dem.
Det är en avgörande skillnad.
När utsatthet betraktas som ett individuellt problem snarare än ett samhällsproblem förändras också den politiska logiken. Fattigdom förklaras genom personliga brister. Arbetslöshet reduceras till motivation. Sjukdom blir en fråga om arbetsförmåga snarare än hälsa.
Samtidigt ser vi hur klasskillnaderna ökar.
Ekonomiska resurser koncentreras i allt högre grad till grupper som redan har starka positioner på arbetsmarknaden och betydande kapitaltillgångar. De ekonomiska klyftorna växer samtidigt som många hushåll upplever en försämrad ekonomisk trygghet.
I ett sådant samhälle förändras även relationen mellan människor.
När trygghetssystem försvagas ökar individens beroende av sin egen ekonomiska styrka. Den som har resurser kan köpa trygghet. Den som saknar resurser blir mer sårbar.
Resultatet blir ett samhälle där människors livsvillkor i allt större utsträckning avgörs av deras position på arbetsmarknaden och deras ekonomiska tillgångar.
Detta riskerar att skapa en ny form av social sortering.
Människor delas inte längre enbart upp efter inkomst utan också efter upplevt samhällsvärde. Den som producerar anses framgångsrik. Den som behöver stöd riskerar att betraktas som en belastning.
Ur ett demokratiskt perspektiv är detta en oroande utveckling.
Ett samhälles sammanhållning bygger ytterst på att medborgarna upplever att de ingår i samma gemenskap. När vissa grupper systematiskt framställs som problem försvagas denna gemenskap. Misstro ersätter solidaritet. Individualism ersätter ömsesidigt ansvar.
På längre sikt riskerar detta att underminera själva grunden för den svenska samhällsmodellen.
Historiskt har Sveriges styrka aldrig enbart varit ekonomisk. Den har också byggt på en hög grad av social tillit. Människor har accepterat att bidra till gemensamma lösningar därför att de vetat att samhället finns där när de själva behöver stöd.
Om den principen överges förändras inte bara välfärdssystemen.
Då förändras också synen på medborgarskapet.
Den centrala politiska frågan inför framtiden handlar därför inte enbart om skattenivåer eller bidragssystem. Den handlar om vilken människosyn som ska ligga till grund för samhällsutvecklingen.
Är människans värde villkorat av hennes produktivitet?
Eller är människovärdet ovillkorligt?
Svaret på den frågan kommer i hög grad att avgöra vilket Sverige som formas under de kommande decennierna.
/ Tankesmedjan MOI - Föreningen för Mångfald och Inkludering
