Valdagen – i morgon måste vi kunna möta varandra igen

Nu är vi framme.

Efter månader av debatter, utspel, opinionsmätningar, anklagelser, löften, angrepp och politiska konflikter har Sverige nått valdagen. I dag lägger människor sina röster. I morgon vaknar vi upp till ett valresultat.

Några kommer att jubla. Andra kommer att känna besvikelse, kanske förtvivlan. Några partier kommer att tala om framgång, andra kommer att tvingas rannsaka sig själva. Kanske förändras den politiska kartan. Kanske förändras också ledarskap och samarbeten.

Men en sak får inte förändras:

Respekten för demokratin.

När rösterna är räknade måste resultatet accepteras. Av oss väljare, naturligtvis, men framför allt av de politiker som under denna långa valrörelse bett om vårt förtroende.

Demokrati innebär inte att vi får det samhälle just vi själva önskar. Demokrati innebär att vi accepterar folkets beslut även när beslutet går oss emot.

Det kräver någonting av oss.

Det kräver att vinnaren förmår vara en god vinnare och att förloraren förmår vara en god förlorare.

En valrörelse som lämnat sår

Det har varit en lång valrörelse. Men framför allt har det stundtals varit en hätsk och obehaglig valrörelse.

Vi har sett politiska motståndare behandlas som fiender snarare än människor med andra idéer. Vi har sett lågvattenmärken från såväl regeringssidan som oppositionen. Vi har sett sociala medier fyllas av personangrepp, hån, misstänkliggöranden och ett språk som alltför ofta passerat gränsen för vad som borde höra hemma i ett demokratiskt samtal.

Och runt politiken finns trollen.

De finns till höger och de finns till vänster. Människor som tycks ha gjort hatet till en politisk metod och föraktet till ett argument.

Det gör mig sorgsen.

För någonstans måste vi kunna skilja mellan att bekämpa en politisk idé och att förakta människan som tror på den.

Alla röster är lika mycket värda. Alla människor har samma demokratiska rättigheter. En människa som röstar på ett parti jag aldrig själv skulle kunna tänka mig att stödja har precis samma rätt till sin övertygelse som jag har till min.

Det är själva demokratins fundament.

Vi gjorde vad vi kunde

För oss som under denna valrörelse har försökt tala om det sociala samvetet återstår nu egentligen bara att vänta.

Vi har sagt vad vi tror på.

Vi har försvarat människor i utsatthet. Vi har försökt påminna om dem som sällan står längst fram när politikerna räknar vinnare och förlorare. Vi har talat om barnen, de sjuka, de arbetslösa, människor med funktionsnedsättningar, fattiga, hemlösa, nyanlända och andra människor som riskerar att hamna utanför samhällets gemenskap.

Vi har argumenterat mot ett samhälle där människovärdet alltför lätt kopplas samman med människans produktionsförmåga.

Vi har kallat det produktivitetens religion.

Och vi har gjort det därför att vi tror på ett annat sätt att se på människan.

En människa har ett värde också när hon inte kan arbeta.

En människa har ett värde när hon är sjuk.

En människa har ett värde när hon behöver hjälp.

En människa har ett värde oavsett var hon föddes.

Och ett samhälles verkliga styrka kan aldrig enbart mätas i tillväxt, sysselsättning, BNP eller statsfinanser. Den måste också mätas i hur vi behandlar den människa som inte längre orkar stå på egna ben.

Det budskapet har vi försökt föra fram.

Mer kan vi inte göra.

Men sorgen finns där

Därför känner jag också sorg denna valdag.

Sorg över ett politiskt klimat där hatet blivit så gränslöst.

Sorg över att begreppet allas lika värde kan uttalas högtidligt i tal samtidigt som det så ofta tycks glömmas bort när verkliga människor står framför oss och behöver hjälp.

Jag känner sorg över barn och ungdomar som har utvisats och över dem som fortfarande lever med rädslan för att tvingas lämna det land där de byggt sina liv.

Jag känner sorg över en migrationspolitik som under lång tid blivit allt stramare och över hur denna utveckling inte längre begränsas till den traditionella politiska högern, utan också nått långt in i socialdemokratin.

Jag känner sorg över hur ord som solidaritet, medmänsklighet och svaghet förändrat betydelse i den politiska debatten.

Att behöva någon annan borde aldrig vara skamligt.

Vi behöver alla någon annan någon gång.

Barnet behöver sina föräldrar. Den sjuke behöver vården. Den gamle behöver omsorgen. Den arbetslöse kan behöva samhällets stöd. Den som flyr behöver en trygg plats. Den ensamme behöver en medmänniska.

Det är inte svaghet.

Det är att vara människa.

I morgon finns Sverige kvar

Men oavsett hur starkt vi känner inför denna valdag kommer det en morgondag.

Och då har Sverige valt.

Kanske blir resultatet det jag hoppas på. Kanske blir det raka motsatsen.

Det förändrar inte min respekt för demokratin.

Om den sida jag själv känner störst samhörighet med förlorar måste jag acceptera det. Om den vinner måste jag respektera dem som känner sorg och oro över resultatet.

Ingen demokratisk seger ger vinnaren rätt att förnedra förloraren.

Ingen demokratisk förlust ger förloraren rätt att förakta väljarnas beslut.

Det är kanske just där vår demokratiska mognad verkligen visar sig.

Inte när vi lägger valsedeln i kuvertet.

Utan dagen efter.

När vi möter grannen som röstade annorlunda.

När arbetskamrater diskuterar resultatet.

När människor skriver på sociala medier.

Och framför allt när partiledarna kliver upp framför kamerorna och kommenterar folkets beslut.

Då hoppas jag på ödmjukhet.

Från vinnarna.

Från förlorarna.

Från högern.

Från vänstern.

Från oss alla.

Demokratin måste vara större än våra egna åsikter

För Tankesmedjan MOI, Föreningen MOI och Sveriges Mångfald förändras inte vårt uppdrag med ett valresultat.

Vi kommer även efter valet att tala om människovärde, mångfald, inkludering och social utsatthet.

Vi kommer att fortsätta ifrågasätta produktivitetens religion.

Vi kommer att fortsätta försvara tanken att samhällets styrka ytterst måste bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta människor.

Men vi kommer också att respektera dem som tycker annorlunda.

För annars betyder våra egna ord om inkludering väldigt lite.

Mångfald kan inte bara betyda mångfald bland människor som tycker som vi själva. Ett demokratiskt samhälle måste också rymma en mångfald av politiska övertygelser.

Det betyder inte att vi ska sluta argumentera.

Tvärtom.

Vi ska argumentera ännu hårdare för det vi tror på – men utan att beröva våra motståndare deras människovärde.

I dag röstar Sverige.

I morgon har vi ett resultat.

Låt oss då kunna känna glädje utan triumfalism och sorg utan hat.

Låt vinnaren sträcka ut handen.

Låt förloraren ta emot den.

För när vallokalerna har stängt är vi fortfarande grannar. Vi är fortfarande arbetskamrater, vänner och familjer. Vi delar fortfarande gator, skolor, sjukhus och äldreboenden. Vi delar samma land.

Och när valaffischerna plockats ned och rösterna räknats börjar det kanske allra svåraste arbetet:

att leva tillsammans.

Det arbetet börjar i morgon.

Och det angår oss alla.

Av :

Tankesmedjan MOI – Föreningen MOI – Sveriges Mångfald

Föreningen MOI

För ett Sverige i Mångfald och Inkludering