Tre dagar kvar – ett Sverige som håller andan inför valet

Det är tre dagar kvar till valet. Tre dagar innan Sverige väljer riktning. Och kanske har valrörelsen aldrig varit riktigt så enkel som berättelsen om två regeringsalternativ, Magdalena Andersson mot Ulf Kristersson, vänster mot höger.

Under valspurten har någonting börjat röra på sig under ytan. Partier som räknats ut reser sig. Partier som betraktats som självklara vinnare tappar kraft. Och bakom opinionssiffrorna finns en betydligt större fråga: vilket Sverige kommer egentligen att vakna upp efter valet?

För oss inom Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Inkludering och Mångfald och Tankesmedjan MOI har politiken aldrig bara handlat om mandatfördelning. Ett samhälles verkliga styrka mäts inte främst i hur framgångsrika de redan framgångsrika kan bli. Den mäts i hur vi behandlar människan som behöver oss mest. Den arbetslöse. Den sjuke. Den fattige. Den nyanlände. Barnet som växer upp i ekonomisk utsatthet. Den äldre som behöver omsorg. Människan som av olika skäl inte förmår vara produktiv enligt samtidens allt hårdare krav.

Det är mot den bakgrunden vi betraktar den märkliga och dramatiska valspurt som nu pågår.

Sverigedemokraterna kan åter bli Tidös största parti

Mycket talar just nu för att Sverigedemokraterna återigen blir större än Moderaterna. Det är i så fall inte längre möjligt att beskriva valet 2022 som något slags tillfälligt undantag. Då börjar vi snarare kunna tala om en strukturell förändring av svensk högerpolitik.

Det gamla borgerliga Sverige, där Moderaterna självklart ledde ett borgerligt regeringsalternativ, håller på att förändras.

Det innebär också att en eventuell seger för Tidöpartierna öppnar en fråga som knappast kommer att kunna undvikas: om Sverigedemokraterna är det största partiet i regeringsunderlaget, hur länge accepterar partiet då att stå utanför regeringen?

Och hur länge kan Moderaterna göra anspråk på att självklart vara den politiska högerns ledande kraft?

Detta kan bli en av valets verkligt stora konsekvenser.

Moderaterna har tappat skärpa

Moderaterna känns samtidigt märkligt frånvarande i valspurtens politiska dynamik. Ulf Kristersson är statsminister. Moderaterna leder regeringen. Ändå är det andra Tidöpartier som just nu tycks skapa energi.

Det måste vara bekymmersamt för Moderaterna.

Om Tidöpartierna förlorar valet och Moderaterna samtidigt gör ett svagt resultat, kommer frågor om partiets framtida ledarskap sannolikt att uppstå. Fyra år vid regeringsmakten är lång tid. En förlust efter denna mandatperiod skulle inte enbart kunna förklaras med tillfälliga opinionsvindar.

Då måste Moderaterna fråga sig vad partiet egentligen har blivit – och varför Sverigedemokraterna har kunnat överta rollen som högerns största parti.

Men Socialdemokraterna har också ett problem

Det märkliga är att samma fråga, på ett annat sätt, kan komma att ställas inom Socialdemokraterna.

För inte särskilt länge sedan såg vägen mot Rosenbad betydligt enklare ut för Magdalena Andersson. Nu känns Socialdemokraterna mindre självklara i valspurten.

Det finns en djupare anledning till detta som vi länge har diskuterat inom MOI.

Socialdemokratin har under lång tid rört sig mot den politiska mitten. Man vill vara regeringsduglig. Ansvarsfull. Bred. Statsbärande.

Men någonstans måste också frågan ställas: var finns visionen?

Var finns berättelsen om ett Sverige där jämlikhet är någonting större än en budgetpost? Var finns kampen mot fattigdomen? Var finns den kompromisslösa solidariteten med den människa som inte längre orkar? Var finns arbetarrörelsens gamla övertygelse om att samhället faktiskt går att förändra?

När Socialdemokraterna söker mitten lämnar de också ett tomrum efter sig.

Det är ett tomrum som andra försöker fylla.

Centerpartiet – partiet som fortfarande söker sin nya roll

Centerpartiet får inte glömmas bort i den här valrörelsen. Tvärtom kan partiets position bli viktig när regeringsmakten ska avgöras.

Centerpartiets stora problem är samtidigt att den gamla politiska kartan inte längre finns.

Under många år var C ett självklart borgerligt parti. Därefter blev motståndet mot Sverigedemokraternas inflytande så avgörande att Centerpartiet steg för steg hamnade närmare Socialdemokraterna i regeringsfrågan.

Det skapade en identitetskonflikt som partiet fortfarande lever med.

Ekonomiskt finns mycket av den klassiska borgerligheten kvar: företagande, marknadslösningar, landsbygdens näringsliv och en liberal syn på ekonomin. Men i frågor om migration, öppenhet, minoriteters rättigheter och synen på Sverigedemokraterna befinner sig Centerpartiet långt från stora delar av dagens Tidösamarbete.

Det är både partiets svaghet och dess möjlighet.

För väljare som vill ha ett öppet och tolerant Sverige men som inte identifierar sig som socialister kan Centerpartiet fortfarande erbjuda något ganska unikt.

Samtidigt finns en avgörande fråga: vad vill Centerpartiet använda sitt inflytande till?

Det räcker inte i längden att definiera sig genom vilka man inte vill samarbeta med. Ett parti måste också kunna formulera vilket samhälle det faktiskt vill bygga.

För oss inom MOI finns det delar av Centerpartiets socialliberala tradition som förtjänar respekt: försvaret av människors lika värde, en historiskt öppnare migrationssyn, decentralisering och övertygelsen om att hela Sverige måste kunna leva.

Samtidigt finns en ekonomisk politik där våra perspektiv ofta skiljer sig tydligt åt. Marknaden kan vara ett redskap, men den kan aldrig ersätta samhällets ansvar för den människa som saknar ekonomisk makt.

Just därför är Centerpartiet så intressant. Det befinner sig i skärningspunkten mellan två berättelser om Sverige.

Och i ett mycket jämnt parlament kan ett sådant parti bli betydligt viktigare än dess procenttal antyder.

Vänsterpartiets förlorade möjlighet

Vänsterpartiet borde egentligen ha haft ett närmast perfekt politiskt läge. När Socialdemokraterna rör sig mot mitten borde Vänsterpartiet kunna samla de väljare som efterfrågar en tydligare ekonomisk vänsterpolitik.

Men partiet har återigen hamnat i svåra diskussioner om antisemitism bland enskilda företrädare och kandidater.

Här måste vi samtidigt vara oerhört noggranna med orden.

Att stödja palestiniernas rätt till frihet, värdighet och självbestämmande är inte antisemitism. Att kritisera Israels regering är inte antisemitism. Att protestera mot palestinska civila människors lidande är inte antisemitism.

Men antisemitism är antisemitism.

Och den måste bekämpas lika kompromisslöst som islamofobi, antiziganism, afrofobi och varje annan form av rasism.

När politiska företrädare passerar den gränsen måste ett parti reagera tydligt. Annars riskerar kampen för palestiniernas mänskliga rättigheter dessutom att skadas av människor som sammanblandar legitim Israelkritik med hat mot judar.

Detta riskerar att kosta Vänsterpartiet förtroende bland just de väljare som sökt sig dit från Socialdemokraterna. Partiets kärnväljare är sannolikt betydligt mer lojala.

Att Nooshi Dadgostar dessutom inte kunnat vara fullt närvarande under den avgörande valspurten är olyckligt för partiet. Just nu hade Vänsterpartiet behövt sin starkaste röst.

Miljöpartiet – det sociala samvetet

Miljöpartiet har samtidigt intagit en intressant position.

Vi betraktar partiet alltmer som ett socialt samvete i svensk politik. Inte därför att partiet alltid har rätt eller därför att dess politik saknar problem, utan därför att MP fortfarande vågar tala om sådant som annars håller på att försvinna ur den politiska debatten.

Klimatet. Solidariteten. Migrationens mänskliga dimension. Internationellt ansvar. Minoriteters rättigheter.

I en politisk tid där hårdhet blivit en politisk valuta fyller det en funktion att någon fortfarande vågar tala om medmänsklighet.

Det kan också förklara varför MP kan attrahera människor som inte känner sig hemma i den alltmer försiktiga socialdemokratin men samtidigt tvekar inför Vänsterpartiet.

Liberalernas osannolika återkomst

Och så har vi Liberalernas valspurt.

Partiet som under stora delar av mandatperioden närmast dödförklarats har plötsligt fått nytt liv.

Visst handlar en del om stödröster. Moderata väljare vet mycket väl att en röst på ett parti under fyra procent kan vara skillnaden mellan regeringsmakt och opposition.

Men det vore för enkelt att förklara Liberalernas uppgång enbart så.

Simona Mohamsson har visat sig vara skicklig i de politiska duellerna. Hon har varit tydlig, snabb och stridbar. Och plötsligt händer något mycket viktigt psykologiskt: väljaren börjar tro att Liberalerna faktiskt kan klara sig.

Då upphör rösten att kännas bortkastad.

Det kan i sin tur skapa ytterligare medvind.

Liberalerna kan därför bli ett av valets stora utropstecken – och kanske partiet som till slut avgör vilket regeringsalternativ som får makten.

Ebba Busch har återigen lyft KD

Även Kristdemokraterna har fått ny energi.

Ebba Busch ska aldrig underskattas i en valrörelse. Hon är en mycket skicklig politisk kommunikatör, särskilt när hon lyckas hitta en fråga där KD kan framstå som något mer än bara ytterligare en komponent i Tidösamarbetet.

Sjukvården är just en sådan fråga.

KD har åter fått möjlighet att tala om vårdköer, äldre, patienter och trygghet – frågor som ligger betydligt närmare partiets traditionella identitet.

Hur högt Busch kan lyfta sitt parti återstår att se.

Men KD ser inte längre ut som ett parti som bara försöker överleva. Det ser ut som ett parti som kan göra ett förhållandevis starkt val.

Ett politiskt landskap i förändring

När alla åtta riksdagspartier läggs bredvid varandra framträder en fascinerande bild.

Socialdemokraterna kan försvagas samtidigt som deras regeringsalternativ vinner.

Moderaterna kan försvagas samtidigt som Tidösidan vinner.

Sverigedemokraterna kan bli högerns största parti utan att få statsministerposten.

Liberalerna kan gå från politisk dödsdom till att bli partiet som räddar Tidöunderlaget.

Kristdemokraterna kan göra en stark valspurt efter att länge ha levt nära spärrdiskussionen.

Miljöpartiet kan befästa sin position som ett tydligt grönt och socialt alternativ.

Vänsterpartiet kan behålla en trogen kärna men samtidigt missa möjligheten att växa på Socialdemokraternas förflyttning mot mitten.

Och Centerpartiet kan hamna i den märkliga situationen att vara ett relativt litet parti vars mandat ändå blir avgörande för hur en regering faktiskt kan fungera.

Det är därför detta val känns så öppet.

Men för oss finns också en annan fråga som är större än partiledarna.

Vilket Sverige väljer vi?

Vi har under den gångna mandatperioden sett ett Sverige där produktiviteten alltmer har blivit en religion.

Människan förväntas arbeta. Prestera. Leverera. Vara lönsam.

Och den som inte kan?

Den sjuke. Den funktionsnedsatte. Den långtidsarbetslöse. Den traumatiserade flyktingen. Den fattige pensionären. Barnet som föds in i ekonomisk utsatthet.

Alltför ofta behandlas dessa människor som problem som politiken ska administrera snarare än människor som samhället har ett ansvar gentemot.

Vi vägrar acceptera den människosynen.

Svaghet är inget skällsord.

Utsatthet är inget karaktärsfel.

Invandring är inget skällsord.

Solidaritet är ingen naivitet.

Och människans värde kan aldrig mätas i hennes produktivitet.

På söndag räknas rösterna. Mandaten fördelas. Någon kommer att jubla och någon kommer att förlora.

Men på måndag finns människorna fortfarande kvar.

Den hemlöse behöver fortfarande någonstans att sova. Den sjuke behöver fortfarande vård och trygghet. Barnet i den fattiga familjen behöver fortfarande samma möjligheter som direktörens barn. Den nyanlände behöver fortfarande få känna att Sverige också kan vara hennes eller hans land. Den ensamme behöver fortfarande ett samhälle som ser människan bakom statistiken.

Därför handlar valet i slutändan om betydligt mer än Magdalena Andersson, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Nooshi Dadgostar, Amanda Lind, Daniel Helldén, Anna-Karin Hatt, Simona Mohamsson eller Ebba Busch.

Det handlar om vilka vi själva vill vara.

Och när Sveriges Mångfald, Föreningen MOI – för Inkludering och Mångfald och Tankesmedjan MOI betraktar Sverige inför detta val är vår utgångspunkt densamma som den alltid varit:

Ett samhälle är aldrig starkare än den trygghet det förmår ge sin mest utsatta människa.

På söndag väljer Sverige regering.

Men vi väljer också någonting mycket större.

Vi väljer vilket slags samhälle vi vill kalla vårt.

Av:

Sveriges Mångfald

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

Föreningen MOI

För ett Sverige i Mångfald och Inkludering