Del 1 i artikelserien: Ukraina, Ryssland och Europas framtid
– När historien åter knackar på vår dörr
En artikelserie från Sveriges Mångfald, Tankesmedjan MOI och Föreningen MOI
Det finns något djupt gripande i ett folks vilja att försvara sin frihet, även när priset för denna frihet blir nästan outhärdligt. När hem förvandlas till ruiner, när familjer splittras och när den framtid människor en gång föreställde sig plötsligt upphör att vara självklar, ställs människan inför frågor som ingen borde behöva besvara. Hur mycket är friheten värd? Vad betyder ett hemland när dess städer bombas och dess invånare tvingas fly? Och hur bevarar man hoppet när morgondagen blivit något man inte längre vågar ta för givet? Det är frågor som i dag genomsyrar det ukrainska samhället. Men de är också frågor som borde beröra oss alla, eftersom de ytterst handlar om människans rätt att leva utan rädsla och om varje nations rätt att själv forma sin framtid.
För att förstå Ukrainas kamp måste vi emellertid blicka betydligt längre tillbaka än till den 24 februari 2022, då Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. Ukrainas historia är inte en berättelse som börjar med Vladimir Putin, Sovjetunionens sammanbrott eller ens den moderna nationalstatens framväxt. Det är historien om ett land vars geografiska läge under århundraden gjort det till föremål för konkurrerande maktanspråk, vars befolkning upplevt såväl främmande överhöghet som politiskt förtryck och vars kulturella och nationella identitet utvecklats genom en lång och ofta smärtsam historisk process. Att förstå detta är avgörande, inte minst därför att den ryska statsledningens historiska argumentation återkommande har ifrågasatt Ukrainas rätt att existera som en självständig nation.
Det historiska arvet från Kievriket, med Kyiv som ett av sina viktigaste politiska och kulturella centrum, spelar en central roll i såväl Ukrainas som Rysslands historieskrivning. Men historien låter sig inte utan vidare översättas till dagens nationsgränser eller politiska anspråk. Medeltidens riken var inte moderna nationalstater, och deras kulturella arv kan inte ge någon nutida stat rätt att bestämma över en annan. Ändå har föreställningen om ett gemensamt historiskt ursprung fått en framträdande plats i den ryska ledningens försök att legitimera politiskt inflytande över Ukraina. Här möter vi en av konfliktens mest grundläggande motsättningar: skillnaden mellan att erkänna ett gemensamt historiskt arv och att använda detta arv som argument för att förneka ett annat folks självbestämmande.
Ukrainas moderna historia bär också på erfarenheter som lämnat djupa spår i det kollektiva minnet. Under det ryska imperiet begränsades periodvis möjligheterna att använda och utveckla det ukrainska språket i offentligheten. Under Sovjettiden utsattes befolkningen för omfattande politiskt förtryck, tvångskollektivisering och den förödande svältkatastrofen Holodomor 1932–1933, då miljontals människor dog. Historiker har diskuterat katastrofens avsikter och dess folkrättsliga klassificering, men dess mänskliga omfattning och den sovjetiska politikens avgörande betydelse är obestridliga. Dessa erfarenheter har bidragit till att forma Ukrainas historiska självförståelse och dess komplicerade relation till Moskva. Samtidigt är det viktigt att inte förenkla landets historia till en enda berättelse. Ukraina har alltid rymt regionala, språkliga, kulturella och religiösa skillnader. Just denna mångfald är en del av landets identitet och visar varför nationell tillhörighet inte kan reduceras till vilket språk en människa talar eller vilken historisk tradition hon vuxit upp med.
När Sovjetunionen började falla samman öppnades en möjlighet som många ukrainare länge hade hoppats på. Den 24 augusti 1991 förklarade Ukraina sig självständigt, och den 1 december samma år bekräftades självständigheten genom en folkomröstning där över 90 procent av de röstande ställde sig bakom beslutet. Stödet omfattade också stora delar av de ryskspråkiga regionerna. Det är en historisk omständighet av stor betydelse. Ukrainas självständighet var inte en gåva från Moskva och inte heller ett tillfälligt resultat av stormaktspolitik. Den bekräftades genom ett demokratiskt uttryckt folkviljebeslut. Ett land med egna institutioner, en egen befolkning och internationellt erkända gränser hade valt sin framtid.
Men självständighet är inte detsamma som att alla problem försvinner. De första decennierna efter Sovjetunionens upplösning präglades av ekonomiska svårigheter, korruption, politiska maktkamper och återkommande konflikter om landets framtida orientering. För många ukrainare handlade dessa motsättningar inte enbart om relationen till Ryssland eller Europeiska unionen, utan om möjligheten att skapa ett samhälle där makten kunde granskas, rättsstaten stärkas och medborgarnas rättigheter respekteras. Den orangea revolutionen 2004 och protesterna på Majdan 2013–2014 blev viktiga uttryck för dessa strävanden. Händelserna var komplexa och rymde olika politiska intressen, men de visade också att stora delar av befolkningen var beredda att mobilisera för politiskt inflytande och en annan samhällsutveckling.
Rysslands annektering av Krim 2014 och krigets utbrott i östra Ukraina markerade en avgörande förändring. Det som tidigare hade varit en konflikt om politisk orientering och inflytande övergick i ett öppet angrepp på Ukrainas territoriella integritet. När den fullskaliga invasionen inleddes åtta år senare stod det klart att den europeiska säkerhetsordningen stod inför en av sina allvarligaste prövningar sedan andra världskriget. För ukrainarna innebar det att ett redan pågående krig fick en omfattning som förändrade hela samhället. Städer och byar blev krigsskådeplatser, miljontals människor tvingades lämna sina hem och familjer som tidigare levt vanliga liv ställdes inför en tillvaro präglad av osäkerhet, förlust och ständig oro.
Det är lätt att i den internationella debatten tala om Ukraina som ett strategiskt territorium, en buffertzon eller en del av en större geopolitisk intressesfär. Men sådana begrepp riskerar att dölja det mest väsentliga. Ukraina är inte ett tomt område på en karta där andra makter kan förhandla om inflytande. Det är ett samhälle av människor med egna erfarenheter, politiska uppfattningar, motsättningar och framtidsdrömmar. Där finns lärare som försöker upprätthålla undervisningen trots återkommande flyglarm, sjukvårdspersonal som arbetar under svåra förhållanden och familjer som försöker skapa någon form av vardag mitt i krigets osäkerhet. Där finns också människor som är utmattade, rädda och förtvivlade. Att erkänna deras lidande innebär inte att romantisera kriget eller att förvänta sig ett gränslöst hjältemod. Ingen människa ska behöva vara hjälte för att ha rätt till trygghet.
Särskilt svårt är det att betrakta barnens situation. Ett barn som växer upp under återkommande beskjutning lär sig tidigt sådant som inget barn borde behöva lära sig. Att skilja mellan olika larmsignaler, att snabbt söka skydd och att leva med oron för om en förälder eller annan närstående ska komma hem. Barndomen, som borde vara en tid av upptäckter, lek och tillit, riskerar att formas av rädsla och förlust. Krigets konsekvenser upphör inte när vapnen tystnar. De kan följa människor genom livet, påverka relationer, hälsa och framtidstro. Därför måste varje seriös diskussion om Ukrainas framtid också handla om det långsiktiga mänskliga ansvar som följer av kriget.
Ur ett folkrättsligt perspektiv är vissa grundläggande förhållanden tydliga. FN-stadgans förbud mot hot om eller användning av våld mot andra staters territoriella integritet och politiska oberoende är en hörnsten i den internationella rättsordningen. Rysslands invasion har fördömts av FN generalförsamling, som krävt att de ryska styrkorna ska dras tillbaka från Ukrainas internationellt erkända territorium. Detta innebär inte att varje politisk eller militär fråga kring kriget är enkel att besvara. Men det innebär att vi måste skilja mellan de säkerhetspolitiska argument som olika aktörer framför och de rättsliga principer som reglerar användningen av militärt våld. En stats upplevda säkerhetsintressen ger inte i sig rätt att invadera en annan självständig stat.
Här finns också en fråga som Europa behöver förhålla sig till med större allvar än tidigare. Under lång tid byggdes delar av den europeiska säkerhetspolitiken på föreställningen att ekonomiskt samarbete, ömsesidiga beroenden och diplomatiska relationer successivt skulle minska risken för omfattande militära konflikter. Den tanken saknade inte historiska och politiska skäl. Europas egen integrationsprocess hade vuxit fram ur erfarenheterna av två förödande världskrig. Men utvecklingen visar att ekonomiska relationer inte automatiskt förhindrar att en statsledning väljer militär aggression. Det är en lärdom som behöver diskuteras utan att vi för den skull överger diplomatins betydelse eller möjligheten till framtida fredliga relationer.
För Europas del handlar Ukrainakriget därför om betydligt mer än relationen till Ryssland. Det handlar också om vår förmåga att förena demokratiska värderingar med en trovärdig säkerhetspolitik, att värna folkrätten även när dess principer utmanas och att utveckla en långsiktig förståelse för de östeuropeiska samhällenas historia och erfarenheter. Alltför ofta har Europas östra delar betraktats genom större makters intressen snarare än genom de berörda folkens egna perspektiv. Men de människor som lever i Ukraina, Polen, Baltikum och andra delar av regionen har historiska erfarenheter som förtjänar att tas på allvar. Deras oro kan inte förstås enbart som en reaktion på dagens krig, utan måste också ses mot bakgrund av tidigare ockupationer, förtryck och förlorad självständighet.
Samtidigt får Ukrainas kamp inte leda oss till föreställningen att fred skulle vara mindre eftersträvansvärd än militärt motstånd. Tvärtom måste målet vara att människor åter ska kunna leva utan hot om våld, fördrivning och förstörelse. Men fredens innehåll är avgörande. En överenskommelse som avslutar striderna utan att skapa trovärdiga förutsättningar för långsiktig säkerhet riskerar att lämna de grundläggande motsättningarna olösta. Här möts folkrätten, statsvetenskapen och den mänskliga erfarenheten. En hållbar fred måste förhålla sig både till Ukrainas självbestämmande och till behovet av säkerhetsarrangemang som minskar risken för nya krig.
Vi behöver också påminna oss om att det ryska folket inte är identiskt med den ryska statsledningen. I Ryssland finns människor som motsatt sig kriget, som tvingats lämna sitt land eller som riskerat sin frihet genom att uttrycka kritik. Det finns familjer som förlorat anhöriga och människor vars liv på olika sätt präglats av den politiska utvecklingen. Att hålla den ryska staten ansvarig för dess handlingar får aldrig innebära att vi överger principen om varje människas individuella värde och ansvar. Den principen är lika viktig i krigstid som i fredstid och måste vara en del av varje konsekvent försvar av mänskliga rättigheter.
När vi betraktar Ukraina i dag ser vi därför inte enbart ett land som försvarar sina gränser. Vi ser ett samhälle där frågan om nationellt självbestämmande blivit oskiljaktig från människors vardag och framtid. Vi ser också hur kriget blottlägger motsättningen mellan två grundläggande synsätt på internationella relationer: det ena där stater förväntas respektera varandras suveränitet och lösa konflikter med fredliga medel, det andra där militär och politisk makt används för att förändra gränser och begränsa andra staters handlingsfrihet. Den motsättningen är inte ny i Europas historia, men den har åter fått en skrämmande konkret innebörd.
Kanske är det just därför Ukrainas öde berör så djupt. Därför att det påminner oss om hur snabbt det som verkar självklart kan gå förlorat. Ett hem, en skola, ett arbete, en trygg vardag och möjligheten att planera sin framtid är sådant som många av oss sällan reflekterar över förrän det hotas. För den som lever under krigets villkor blir dessa enkla delar av livet något oerhört värdefullt. Det är också där vi finner den mänskliga kärnan i Ukrainas kamp. Inte i föreställningen om kriget som något ärofullt, utan i längtan efter att det en dag ska vara möjligt att leva utan det.
Vi får aldrig glömma att varje människa som dödas i detta krig lämnar ett tomrum efter sig. Någon förlorar en förälder, ett barn, en livskamrat eller en vän. Någon kommer aldrig att få återvända till sitt hem. Någon kommer att bära minnen som aldrig helt försvinner. Bakom de politiska besluten och de militära strategierna finns konsekvenser som inte kan mätas enbart i ekonomiska kostnader eller förändrade gränslinjer. Det är detta som gör kriget till mer än en säkerhetspolitisk konflikt. Det är också en mänsklig tragedi vars följder kommer att påverka generationer.
När vi nu inleder denna artikelserie är vår ambition därför inte enbart att analysera Rysslands aggression eller Ukrainas historiska och politiska utveckling. Vi vill också undersöka vad kriget säger om vår egen tid, om Europas ansvar och om den internationella rättsordningens möjligheter och begränsningar. Vi vill förstå hur historien används som politiskt redskap, varför imperiala föreställningar fortfarande kan få sådan kraft och hur ett demokratiskt Europa kan möta framtidens säkerhetspolitiska utmaningar utan att förlora sin mänskliga och moraliska kompass.
För Ukrainas människor handlar framtiden ytterst om något som borde vara självklart för varje människa: rätten att leva i fred, att forma sitt samhälle och att låta sina barn växa upp utan krigets ständiga närvaro.
Och för oss andra återstår en fråga som vi inte får vända bort blicken från: Vad betyder våra vackra ord om frihet, demokrati, solidaritet och människovärde om vi inte förmår ge dem ett verkligt innehåll när dessa värden utsätts för sina svåraste prövningar?
Ukrainas historia är dess egen. Men de frågor som landets kamp väcker tillhör hela Europa. Och kanske är det först när vi verkligen förstår detta som vi också kan börja förstå vilket ansvar vår egen generation bär för den framtid som nu håller på att formas.
Sveriges Mångfald – Tankesmedjan MOI – Föreningen MOI
I nästa del: Ryssland och den imperiala historien – när det förflutna blir ett politiskt vapen.
