Från solidaritet till produktivitet – den förändrade människosynen i svensk politik

Det pågår en förändring i Sverige som sträcker sig långt bortom enskilda reformer, budgetar eller politiska utspel. Under de senaste decennierna har en ny syn på människan gradvis vuxit fram inom stora delar av den politiska debatten. Den handlar om hur vi värderar människor, vilka egenskaper som anses eftersträvansvärda och vilka grupper som förväntas bära samhällets kostnader.

Denna utveckling är inte unik för Sverige. Liknande förändringar kan observeras i stora delar av västvärlden. Men i Sverige är förändringen särskilt intressant eftersom den bryter mot en lång tradition av social sammanhållning och universell välfärd.

Under större delen av efterkrigstiden byggde den svenska modellen på en relativt enkel princip: människors värde var inte beroende av deras ekonomiska produktivitet. Välfärdsstaten skapades utifrån insikten att människor under olika perioder av livet kan behöva stöd. Barn, äldre, sjuka, arbetslösa och personer med funktionsnedsättning sågs inte som samhällsproblem utan som medborgare med samma rätt till trygghet och värdighet som alla andra.

Det som nu sker är att denna grundläggande princip allt oftare utmanas.

I dagens politiska debatt återkommer berättelsen om den produktiva medborgaren som ideal. Den goda medborgaren arbetar, producerar, konsumerar och bidrar till ekonomisk tillväxt. Den som av olika skäl står utanför arbetsmarknaden riskerar däremot att beskrivas som en kostnad snarare än som en människa med rättigheter.

Detta märks inte minst i hur politiska företrädare talar om socialförsäkringar, arbetslöshetsersättning, sjukskrivningar och ekonomiskt bistånd. Fokus ligger allt oftare på kontroll, kravställande och misstänkliggörande snarare än på trygghet och stöd.

Retoriken kring bidragssystemen är ett tydligt exempel. Enskilda extrema exempel används för att beskriva hela grupper. Diskussionen handlar sällan om majoriteten av de människor som behöver stöd under en begränsad period i livet. Istället riktas uppmärksamheten mot undantagen. På så sätt skapas en bild av att välfärdssystemen främst är föremål för missbruk snarare än en grundläggande trygghetsfunktion i ett modernt samhälle.

Konsekvensen blir att samhällsdebatten förskjuts.

Frågan blir inte längre varför människor hamnar i utsatthet.

Frågan blir varför samhället ska hjälpa dem.

Det är en avgörande skillnad.

När utsatthet betraktas som ett individuellt problem snarare än ett samhällsproblem förändras också den politiska logiken. Fattigdom förklaras genom personliga brister. Arbetslöshet reduceras till motivation. Sjukdom blir en fråga om arbetsförmåga snarare än hälsa.

Samtidigt ser vi hur klasskillnaderna ökar.

Ekonomiska resurser koncentreras i allt högre grad till grupper som redan har starka positioner på arbetsmarknaden och betydande kapitaltillgångar. De ekonomiska klyftorna växer samtidigt som många hushåll upplever en försämrad ekonomisk trygghet.

I ett sådant samhälle förändras även relationen mellan människor.

När trygghetssystem försvagas ökar individens beroende av sin egen ekonomiska styrka. Den som har resurser kan köpa trygghet. Den som saknar resurser blir mer sårbar.

Resultatet blir ett samhälle där människors livsvillkor i allt större utsträckning avgörs av deras position på arbetsmarknaden och deras ekonomiska tillgångar.

Detta riskerar att skapa en ny form av social sortering.

Människor delas inte längre enbart upp efter inkomst utan också efter upplevt samhällsvärde. Den som producerar anses framgångsrik. Den som behöver stöd riskerar att betraktas som en belastning.

Ur ett demokratiskt perspektiv är detta en oroande utveckling.

Ett samhälles sammanhållning bygger ytterst på att medborgarna upplever att de ingår i samma gemenskap. När vissa grupper systematiskt framställs som problem försvagas denna gemenskap. Misstro ersätter solidaritet. Individualism ersätter ömsesidigt ansvar.

På längre sikt riskerar detta att underminera själva grunden för den svenska samhällsmodellen.

Historiskt har Sveriges styrka aldrig enbart varit ekonomisk. Den har också byggt på en hög grad av social tillit. Människor har accepterat att bidra till gemensamma lösningar därför att de vetat att samhället finns där när de själva behöver stöd.

Om den principen överges förändras inte bara välfärdssystemen.

Då förändras också synen på medborgarskapet.

Den centrala politiska frågan inför framtiden handlar därför inte enbart om skattenivåer eller bidragssystem. Den handlar om vilken människosyn som ska ligga till grund för samhällsutvecklingen.

Är människans värde villkorat av hennes produktivitet?

Eller är människovärdet ovillkorligt?

Svaret på den frågan kommer i hög grad att avgöra vilket Sverige som formas under de kommande decennierna.

/ Tankesmedjan MOI - Föreningen för Mångfald och Inkludering

---

Andra inlägg

• Centerpartiets besked förändrar oppositionen – men lämnar Vänstern med den svåraste frågan
• Nationaldagen handlar om vilket Sverige vi vill vara
• Ett samhälle utan plats för svaghet
• Har Socialdemokratin övergett socialismen?
• Klassamhället Sverige 2026
• Vad står egentligen på spel i det svenska valet?
• Del 3: Mot 2050 – vem tar ansvar i en värld utan hegemon?
• En värld som sluter sig – från solidaritet till selektiv medmänsklighet
• Tre plattformar – en kamp för rättvisa